KOMPETENSKRISEN

”Bygg system som hjälper företagen bidra till utbildningarna”

Det är dags att bygga ett samhällssystem som stöttar företagen i uppdraget att medverka i utbildningssystemet, menar krönikören Caj Luoma. Han hyllar företagare som delar med sig av sitt yrkeskunnande till unga människor och föreslår två konkreta åtgärder för att fler ska kunna göra detsamma.

När jag läser Jörgen Rasmussons, vd för Lödde Plåt och ordförande i Svenskt Näringslivs SME-kommitté, krönika publicerad i Tidningen Näringslivet den 30 juni om arbetsplatsförlagt lärande, APL, är det svårt att inte imponeras. Efter nästan fyrtio år som företagare beskriver han hur hundratals unga människor har fått sin första kontakt med arbetslivet genom att hans företag har öppnat dörren till APL. Någon har avsatt tid till att ta emot eleverna och skött all administration det innebär. Någon har delat med sig av sitt yrkeskunnande. Kort och gott har Jörgen Rasmussons företag tagit ansvar för nästa generation yrkesarbetare.

Så ser verkligheten ut i alla branscher.

Varje dag tar företag runt om i landet emot gymnasieelever, yrkesvuxstuderande, YH-studenter och praktikanter. De gör det trots hård konkurrens, pressade marginaler och en redan ansträngd kompetenssituation. De gör det därför att de vet att morgondagens yrkesarbetare inte växer fram av sig själva.

Men om vi menar allvar med att fler unga ska välja yrkesutbildningar och att fler företag ska kunna rekrytera rätt kompetens, då räcker det inte att hylla företagens engagemang. Vi måste också skapa bättre förutsättningar för dem som tar ansvaret. Jag ser två områden där politiken behöver agera.

”Varje dag tar företag runt om i landet emot gymnasieelever, yrkesvuxstuderande, YH-studenter och praktikanter. De gör det trots hård konkurrens, pressade marginaler och en redan ansträngd kompetenssituation.”

När en elev kommer ut på en arbetsplats krävs en handledare. Det är en medarbetare som kombinerar sitt ordinarie arbete med att introducera, instruera, följa upp och stötta eleven. Av naturliga skäl påverkar det produktiviteten för handledaren och i förlängningen innebär det ett intäktsbortfall för företaget.

Vi har under lång tid byggt utbildningssystem som förutsätter företagens medverkan, men vi har i betydligt mindre utsträckning byggt stödsystem för företagen själva. Därför bör Sverige införa ett handledarstöd i form av ett skatteavdrag eller annan ekonomisk kompensation till företag som tar emot elever och studerande inom utbildningar som leder till arbete. Syftet är att stimulera fler företag att erbjuda APL-platser och då behövs ett handledarstöd riktat till företagen. På köpet får morgondagens yrkesarbetare i större utsträckning en praktikplats under sin utbildning.

”Vi har under lång tid byggt utbildningssystem som förutsätter företagens medverkan, men vi har i betydligt mindre utsträckning byggt stödsystem för företagen själva.”

Det andra området handlar om något som alla säger sig vilja ha men som få är beredda att finansiera: samverkan.

I princip varje utredning, myndighetsrapport och politiskt tal om kompetensförsörjning lyfter vikten av samverkan mellan utbildningssystemet och arbetslivet. Det råder närmast total enighet om att utbildningsutbudet bättre måste spegla arbetsmarknadens behov. Och att vägen till det är samverkan.

Men samverkan är inte gratis.

Den kräver människor som kallar till möten, skapar relationer, samordnar behovsanalyser, stöttar skolor, mobiliserar företag och följer upp resultat. Den kräver personer som dagligen bygger broar mellan utbildningsvärlden och arbetsmarknaden.

Trots detta är samverkansuppdraget ofta underfinansierat eller helt ofinansierat. Det gör att systemet blir beroende av enskilda eldsjälar. Det är ett märkligt förhållningssätt. I praktiken förväntar vi oss att utbildningssystemet ska förse landet med kompetens och att vägen till det går genom samverkan. Samtidigt förväntar vi oss att det ska fungera utan de resurser som krävs.

”I praktiken förväntar vi oss att utbildningssystemet ska förse landet med kompetens och att vägen till det går genom samverkan. Samtidigt förväntar vi oss att det ska fungera utan de resurser som krävs.”

Jag håller med Jörgen Rasmusson om att fler företag behöver öppna dörren för elever och studerande. Fler unga behöver få möta arbetslivet innan de lämnar utbildningen. Men då måste samhället också investera i de strukturer som gör detta möjligt. Ett handledarstöd skulle göra det lättare för fler företag att säga ja. Och en statlig finansiering av resurser som ska initiera och utveckla samverkan skulle, förutom att stimulera antalet APL-platser, även bidra till att stärka utbildningskvaliteten och -relevansen. Jag ser det inte som en samhällskostnad. Jag ser det snarare som en investering i Sveriges framtida kompetensförsörjning.

Vi har byggt ett utbildningssystem som förutsätter företagens medverkan. Nu är det dags att bygga ett samhällssystem som stöttar företagen i det uppdraget.