DE KRÅNGLIGA MILJÖTILLSTÅNDEN

Domstolen sa ja – ändå vill myndigheterna sätta stopp: ”Tusentals kan drabbas”

Familjeföretaget Hummeltorp har ett godkänt miljötillstånd och klartecken från Mark- och miljödomstolen. Ändå riskerar deras verksamhet att stoppas av kommunen och länsstyrelsen. ”Om myndigheterna börjar nyttja det här hålet i systemet så skulle tusentals företag kunna drabbas av samma sak, oavsett vilka tillstånd de har”, säger vd:n Christer Otterström till TN.

Hummeltorp är ett familjeföretag som verkat sedan 1920-talet. Företaget är i dag ett av de mest avancerade i Europa inom cirkulär masshantering, där över 97 procent av det inkommande materialet återvinns.

Under företagets vd Christer Otterströms ledning har verksamheten utvecklats kraftigt, med stora investeringar i elektrifiering, återvinningsteknik och slutna system för att minimera miljöpåverkan.

– På fem år ökade vi till 96 procents återvinning tack vare egenutvecklad teknik, nya metoder och specialmaskiner.

Tillstånd och överklagande

Företaget har ett gällande miljötillstånd fram till 2029 och har dessutom fått ett nytt tillstånd i Mark- och miljödomstolen för ytterligare 20 år. Beslutet har dock överklagats av länsstyrelsen och Haninge kommun.

– Vi har ett giltigt tillstånd och fick också ett nytt tillstånd i mark- och miljödomstolen. Ändå har länsstyrelsen och Haninge kommun överklagat. Det är inte bara vi som drabbas, utan nio bolag till i närheten – och deras anställda.

Kärnkonflikt: nytt vattenskyddsområde som verktyg

Kärnan i konflikten är att kommunen och länsstyrelsen driver ett ärende om att förändra och utöka Pålamalms vattenskyddsområde, ett område där Hummeltorp och flera andra verksamheter redan är etablerade.

I det förslag som ligger på länsstyrelsens bord ersätts i stor utsträckning möjligheten till prövning och avvägning med generella förbud. Det innebär att samma typ av restriktioner i praktiken tillämpas i både primär och sekundär vattenzon, trots att zonerna enligt systemets uppbyggnad ska ha olika stränghet.

Samtidigt innebär övergången från tillståndsplikt till förbud en grundläggande förändring av hur verksamheter regleras. I stället för att prövas utifrån faktiska risker och möjliga skyddsåtgärder stoppas verksamheter generellt.

Därtill kommer att reglerna formuleras utifrån vad som ”kan innebära risk”, utan att det tydligt anges hur denna risk ska bedömas. Det skapar ett stort tolkningsutrymme och innebär att även kontrollerad hantering av rena massor omfattas av det föreslagna förbudet.

Hummeltorp har investerat stora resurser i att minimera riskerna för påverkan på grundvattnet, bland annat genom ett tätat system som samlar upp och renar vatten innan det når mark och grundvatten.

– Vi har uppfunnit ett tätat, slutet system som gör att vi kan filtrera ut olika ämnen så att de aldrig når grundvattnet.

Mårten Sohlman beskriver de föreslagna restriktionerna som ovanligt långtgående och menar att de inte tillräckligt skiljer mellan olika typer av verksamheter.

– Att förbudet träffar en kontrollerad hantering av rena massor är inte rimligt.

Systemrisk: prejudikat för hela näringslivet

Förslaget till nytt vattenskyddsområde har varit ute på remiss och mött omfattande kritik, särskilt från företag och verksamheter inom området. Kritiken riktas inte mot behovet av att skydda dricksvatten, utan mot hur reglerna är utformade, framför allt i den sekundära skyddszonen.

En central invändning är att föreskrifterna avviker från etablerad praxis på flera avgörande sätt.

Dels görs som sagt ingen tydlig skillnad i skyddsnivå mellan primär och sekundär zon, trots att systemet bygger på just en sådan differentiering. Dels ersätts möjligheten till tillståndsprövning med generella förbud.

Samtidigt kopplas reglerna till vad som kan innebära risk, utan att det framgår vilka kriterier som ska ligga till grund för den bedömningen.

I det aktuella fallet föreslås i stället direkta förbud mot täkter och ”hantering av avfall, biprodukt eller massor som kan medföra risk för förorening”, vilket enligt kritikerna är en mer ingripande reglering och inte den ordning som normalt tillämpas.

Detta anser Christer Otterström är problematiskt.

– Normalt sett använder man inte förbud i den sekundära zonen, utan krav på tillstånd. Här inför man i stället förbud mot vår verksamhet, trots att vi redan har tillstånd och har tagit hänsyn till vattenskyddet i alla prövningar.

Tillsammans innebär detta att regleringen upplevs som både långtgående och svårförutsägbar.

– Om myndigheterna börjar nyttja det här hålet i systemet så skulle tusentals företag kunna drabbas av samma sak, oavsett vilka tillstånd de har. Vattenskyddsområdena trumfar plötsligt allting, och så har lagstiftaren inte tänkt att det ska fungera, säger Christer Otterström.

Mårten Sohlman menar att frågan riskerar att få en nationell dimension eftersom sekundära skyddszoner är vanligt förekommande i Sverige och omfattar stora geografiska områden där verksamhet redan bedrivs.

– Skulle vi räkna efter vilka verksamheter som finns i landet i sekundära vattenskyddszoner, då handlar det om tusentals verksamheter.

Avgörande juridisk knäckfråga: timing

En central fråga i konflikten är tidpunkten för besluten. Mark- och miljööverdomstolen väntas meddela dom för Hummeltorp i juni, samtidigt som kommunen signalerat att beslut om det nya vattenskyddsområdet kan fattas innan dess. Processen har i detta fall haft ett snabbare förlopp än vad som normalt är vanligt vid denna typ av ärenden.

– De har för avsikt att fatta beslut inom åtta veckor, alltså precis före domen. Fattar de beslut före, då blockerar de mark- och miljööverdomstolen från att kunna ge oss tillstånd. Det är det som är helt avgörande, säger Christer Otterström.

Konflikt om rättskraft

Även hur de befintliga tillstånden behandlas är en av de mest centrala stridspunkterna. I tidigare versioner av förslaget framgick tydligt att gällande tillstånd skulle fortsätta gälla under sin återstående tid. I senare versioner har denna skrivning förändrats eller tagits bort.

Det innebär i praktiken att rättskraften i redan meddelade tillstånd riskerar att försvagas, vilket flera remissinstanser lyft som en rättssäkerhetsfråga. Om förutsättningarna för en verksamhet kan förändras i efterhand, trots att tillstånd har prövats och beviljats enligt gällande lagstiftning, uppstår en betydande osäkerhet kring hela tillståndssystemet.

– Tidigare stod det tydligt att gällande tillstånd skulle gälla fullt ut. Det har man nu plockat bort och formulerat om. Juridiska experter menar att man i praktiken punkterar rättskraften, säger Christer Otterström.

Även SBMI lyfter frågan som principiellt viktig. För verksamheter som kräver stora och långsiktiga investeringar är förutsebarhet en grundläggande förutsättning. Om villkoren kan förändras med kort varsel riskerar det att påverka både investeringsvilja och möjligheten att bedriva verksamhet långsiktigt.

– Det vore ju fruktansvärt om du fattar långsiktiga investeringsbeslut baserat på ett 20-årigt tillstånd och sedan plötsligt får helt nya förutsättningar. Den typen av oförutsägbarhet innebär orimliga villkor för alla former av företagande, säger Mårten Sohlman.

Samhälls- och klimatargument

Frågan får därmed konsekvenser långt utanför det enskilda ärendet. Sekundära vattenskyddszoner omfattar ofta stora geografiska områden där materialförsörjning och masshantering redan pågår.

Om motsvarande restriktiva tolkning skulle få ett bredare genomslag skulle det påverka möjligheterna att försörja bygg- och infrastrukturprojekt med material, försvåra cirkulär hantering av massor och riskera att leda till längre transporter, ökade kostnader och högre klimatpåverkan.

– Att generellt förbjuda masshantering i sekundära skyddszoner skulle slå mycket brett och ge stora konsekvenser för bygg- och infrastruktursektorn, konstaterar Mårten Sohlman.