TYSKLANDS EKONOMI

Europas motor inne på sjunde året av stagnation: ”Inga roliga historier”

Tysk ekonomi är i en sju år lång stagnation, visar nya siffror. Den tillträdande förbundskanslern Friedrich Merz beräknas prioritera försvaret, ekonomin och att attrahera investeringar. Men den energiintensiva industrin kommer inte tillbaka, tror professor Hubertus Bardt, vd för Ekonomiska institutet i Tyskland.

De flesta känner nog till problemen i den tyska ekonomin vid det här laget. Landet gjorde sig beroende av rysk naturgas som sedan kraftigt minskade i samband med Rysslands anfallskrig i Ukraina 2022. Resultatet har blivit väldigt höga energipriser som ytterligare tyngt den redan höga kostnadsbördan för företagen.

Därutöver finns en hård konkurrens särskilt från Kina inom bilindustrin, som är en av Tysklands viktigaste exportmarknader.

Ännu svårare har det blivit eftersom Kina ligger i framkant både kvalitets- och prismässigt när det gäller elbilar samtidigt som politikerna inom EU genomfört ett blixtkrig mot förbränningsmotorn som är en av Tysklands största kassakor.

Samtidigt har man problem med den elektrifiering som är tänkt att ersätta den fossila energin då man i Tyskland politiskt stängt ned kärnkraften som producerade stora mängder fossilfri elektricitet och försökt ersätta med väderberoende kraftslag.

Men eftersom industrin och befolkningen behöver el oberoende av väder är man i stället beroende av fossil gas- och kolkraft som basen i systemet – vilket den förra trafikljuskoalitionen försökt minska genom att anpassa industrin till vädret snarare än produktionen till konsumtionsbehoven.

Detta har dock misslyckats och nu har regeringen fallit efter att man försökt höja skuldtaket för att finansiera ännu mer grön omställning med offentliga pengar och nyval hölls nyligen i Tyskland.

Socialdemokratiska SPD gjorde sitt sämsta val sedan andra världskriget och nu ska en ny regering formas med kristdemokratiska CDU-toppen Friedrich Merz som förbundskansler.

Så hur illa är det ekonomiskt för Europas motor och Sveriges största handelspartner – och kan de resa sig igen? Det försökte Dr. Hubertus Bardt, vd för Ekonomiska institutet i Tyskland (Institut der deutschen Wirtschaft Köln e.V.), ge svar på under ett seminarium anordnat av Näringslivets forskningsinstitut, Ratio.

– Ekonomin är så ansträngd att vi möter ett tredje år av stagnation, säger han.

Värre än vad det ser ut

Men om man i stället tittar djupare i siffrorna ser det ännu värre ut. Det som rör till det hela är pandemiåret 2020 när ekonomin först föll brant på grund av restriktioner för att sedan öka kraftigt under 2021.

– Om vi stället för att jämföra tillväxttal tittar på BNP-nivån så är den samma som 2019. Industriell produktion toppade dessutom 2018. Så vi borde egentligen inte prata om en tre års stagnation utan vi är snarare på det sjunde året av stagnation, förklarar Hubertus Bardt.

Det har skett en ”enorm” minskning i konstruktion och det finns också ett mått av att tillväxt inom skattefinansierad offentlig sektor balanserar ut en minskning i den privata sektorn.

– Det är naturligtvis ingen hållbar lösning långsiktigt, konstaterar han.

Men för att förstå problemen i Tyskland är det viktigt att separera de olika sektorerna.

– Det är inte direkt några roliga historier just nu men det är viktigt att förstå att olika sektorer har olika problem.

De mest energiintensiva kommer inte tillbaka

Enligt hans mening kan man dela in den tyska industrin i tre olika grupper. Den första delen är energiintensiva industrier och dessa förlorade 20 procent eller mer av produktionen snabbt efter prisrusningarna 2022, förklarar han.

I debatten misstas detta ofta för ”energieffektivisering” när det egentligen handlar om en deindustrialisering där alltså tillväxt- och jobbskapande företag flyttar till andra länder och kontinenter.

– Vi har förlorat den största delen av vår ammoniak-produktion till exempel eftersom den är väldigt energiintensiv. Vi har också förlorat en stor del av aluminium-produktionen och delar av pappersproduktionen som också är väldigt energiintensiva processer.

– Den största delen av dessa kommer heller inte att komma tillbaka, konstaterar han.

Den andra gruppen är bilindustrin som är Tysklands viktigaste sektor eftersom den står för mest innovation, störst investeringar med mera.

– Vi pratar om elektriska bilar, digitalisering, självkörning och så vidare.

Där tillkommer problemet med den kraftiga konkurrensen från kinesisk bilindustri och det är dessutom ett tvådelat problem eftersom Kina är en mycket intressant marknad för Tyskland där försäljningen är stor.

– Det är en stor marknad, och den växer. Men volymerna för utländska märken sjunker.

Den tredje gruppen är de medelstora företagen.

– Det är ofta väldigt gamla och väldigt pragmatiska familjeägda företag någonstans i de tyska regionerna. De har ofta 10-, 20- eller 30 000 anställda globalt och de är väldigt irriterade på grund av höga skatter och oerhört stora mängder byråkrati. Det handlar om regleringar i värdekedjan och de är väldigt upprörda på den tidigare regeringen för detta.

– De upplever inte att de blir lyssnade på att och att någon tar deras problem på allvar.

Detta är också en grupp där den nya regeringen skulle kunna kliva in och förbättra saker och ting, menar Hubertus Bardt.

– Men i denna grupp är det också många chocker som ligger till grund för problemen, både kortsiktiga och strukturella. Det handlar om geopolitik och protektionistisk utveckling i de stora ekonomierna i världen. Det handelskrig som startade häromdagen mellan USA, Kanada och Mexiko samt de tullar som också aviserats mot Europa innebär en osäkerhet som blir ett problem.

– Även den svaga konsumtionen och investeringarna är ett problem.

Han visar också upp en bild över industriella prioriteringar som visar två olika vanliga ekonomiska modeller där den ena är mer horisontell och prioriterar saker som infrastruktur, skatter och innovation för att låta marknaden sköta resten.

Den andra har en mer sektorspecifik inriktning där säkerhet, dekarbonisering och ”nationella kämpar” pekas ut. Denna präglas inte sällan av statliga bidrag.

– Jag är inget fan av denna typ av modeller och typiskt har den tyska industriella policyn inte fokuserat på det. Det är svårt att hitta den rätta marknadslösningen i ett subventionsrace.

Mycket fokus på sektorspecifik ekonomi på sistone

Trafikljuskoalitionen bestående av Socialdemokraterna, De Gröna och Liberalerna liksom EU har däremot fokuserat mycket på sådana satsningar inte minst på klimatområdet med allt från vindkraft till batterier och detta är något han tror kommer att delvis ändras med den nya koalitionen.

– Jag tror inte att man kan utesluta nationella kämpar inte minst eftersom den nya koalitionen troligen kommer att bestå av socialdemokrater och konservativa men jag tror inte att det blir en dominerande del som vi ser i exempelvis Frankrike och Bryssel.

Han tror också att denna typ av diskussion kommer att intensifieras i Bryssel med den senaste tidens geopolitiska utveckling inte minst kring frågan om externa hot men även gällande klimatfrågor.

– Vilken typ av restriktioner är nödvändiga och för vilka säkerhetsintressen? Det har börjat diskuteras om kinesiska vindkraftsparker där de samtidigt är en del av kritisk infrastruktur till exempel. Batterier och halvledare är andra områden. Jag tror att dessa frågor kommer att finnas kvar och fortsatt vara väldigt svåra att dra en gräns kring vad som är nödvändigt och var det ska sluta.

Säkerhetspolitisk kris

Just nu pågår en form av säkerhetspolitisk kris i Tyskland, där det tidigare underlaget har gått ihop för att klubba igenom militärt stöd till Ukraina innan det nya underlaget tar plats i politiken. Detta eftersom det är beslut som kräver två tredjedelars majoritet och dessa riskerar enligt tyska medier att blockeras av AfD på högerkanten och Bündnis Sahra Wagenknecht på vänsterkanten.

Nyligen kom Friedrich Merz CDU också överens med Socialdemokratiska SPD om lätta på skuldbromsen för försvarssatsningar och även en infrastrukturfond på 500 miljarder euro under tio års tid.

– Detta är en rejäl förändring i vår fiskala policy och särskilt för det konservativa partiet. Men om jag ska gissa tror jag att prioriteringarna för nästa regering kommer att vara försvar och att förbättra investeringsförutsättningarna i Tyskland. Jag tror dock inte att det kommer att bli några stora nedskärningar i den sociala tryggheten på grund av Socialdemokraterna.

Hubertus Bardt har räknat på gapet som finns i den tyska budgeten för att nå de militära utgifterna baserat på hur hög andel av BNP försvarssatsningarna ska upp i.

– Om man tittar exempelvis på 3,5 procent av BNP så pratar vi om 150-200 miljarder euro som saknas i budgeten, säger han.

Den tyska statsskulden låg vid halvårsskiftet 2024 på 61,9 procent i skuld/BNP-ratio, enligt Eurostat, vilket placerar landet ungefär i mitten i EU medan Sverige ligger fjärde bäst till med en skuld på 31,6 procent.

Totalt ligger Tysklands skuld på 2 595 miljarder euro.

I sedvanlig ordning har förstås tyska aktier rusat på nyheten om infrastruktursatsningarna medan försvarsaktierna dessutom rusat ännu mer.

Enligt Hubertus Bardt är det dock ännu oklart exakt vad infrastruktursatsningarna kan resultera i. Det kan förstås handla om allt från vägar till skolor, sjukhus och även energisatsningar.

– Vi vet inget ännu om reglerna kring denna infrastrukturfond och vad den verkligen kan användas för, säger han.

Infrastruktur är också ett område där Tyskland behöver satsa, menar han.

– Vi blir svagare och svagare jämfört med andra länder där vi tidigare har varit starka. Den tyska infrastrukturen är fortfarande bra jämfört med många andra länder men övertaget minskar.

För Tyskland har det länge varit just det humana kapitalet, kvalificerad personal, som varit den starka drivkraften i ekonomin, menar han.

– Detta är också ett problem eftersom det blir mer och mer svårt i framtiden på grund av demografiska förändringar. Samtidigt, på andra områden som kostnadssidan, ligger vi på plats 45 av 45, så man kan argumentera för att det inte kan bli sämre i Tyskland. Det handlar om energikostnad, skatter och allt sådant. Vi är i en situation där det blir mer och mer dyrt att driva företag men produkterna som produceras blir mindre och mindre attraktiva.

En stor knäckfråga för Tyskland är förstås det höga priset på naturgas. Ett fall i detta pris skulle kunna återuppliva industrin. Priserna har kommit ner rejält sedan energikrisen 2022 men är fortfarande betydligt högre än det var innan kriget och under 2024 ökade det successivt. Sedan den 10 februari i år har det fallit från 58 till 40 euro per megawattimme men priset är fortfarande nästan dubbelt så högt som under samma period 2024.

Experter menar också att det är svårt att få ned priset utan stora volymökningar från exempelvis Ryssland, USA och Qatar.

Gaspriserna är också styrande för elpriserna – vilket är kärnan i det elprisproblem som råder i Sverige – då vi inte alltid har tillräckligt med elproduktion att både förse Sverige och exportkapaciteten för att inte få in kontinentens elpriser – som drivs av priset på elektricitet från gaskraftverk, ska komma in landets två södra elområden. I norr finns fortfarande tillräckligt överskott.

Den danska EU:s kommissionär Dan Jörgensen har fått i uppdrag att minska energipriserna i EU och ett sätt han vill göra det på är att försöka separera gaspriserna från elpriserna. Tror du att detta fungerar?

– Det enklaste sättet att göra det vore att subventionera gaskraftverk eftersom marginalproducenten sätter priset på en sådan marknad. Jag ser inget annat sätt att genomföra det utan att förstöra marknaden.

– Jag vet att vissa länder gjorde så under gaskrisen 2022 men jag ser det inte som ett svar på vår elmarknad.