DEBATTEN OM KORTARE ARBETSTID

Unionen ratar LO:s krav på kortare arbetstid – ”Skapar stora problem”

Unionen gör gemensam sak med flera andra fack och säger nej till LO:s krav på generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön. ”Det finns inget som är gratis”, säger förhandlingschefen Martin Wästfelt till TN.

– Att gå in från sidan och försöka införa det här generellt skapar stora problem, säger Martin Wästfelt.

Det säger Unionens förhandlingschef Martin Wästfelt. Unionen är ett i raden av fackförbund som nobbar LO:s krav på en generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön. I stället vill tjänstemannafacket fortsätta på den väg som förbundet har följt i nästan tre decennier – där kortare arbetstid har förhandlats fram steg för steg med hjälp av branschvisa förhandlingar om kollektivavtal.

Sedan slutet av 1990-talet har Unionens mål varit minst 100 timmar arbetstidsförkortning per år. Och metoden med branschvisa förhandlingar har varit framgångsrik.

– Vi har drivit frågan på lite olika sätt. Men huvudingången har varit så kallade arbetstidskonton eller tidsbanker. Där vi har kommit längst har vi nu ungefär 75 timmar eller nio dagars arbetstidsförkortning per år, säger Martin Wästfelt.

– Våra medlemmar kan använda tiden på olika sätt. Det är en styrka jämfört med en generell sänkning av veckoarbetstiden.

Marin Westfält menar att arbetstid och lön hänger ihop. Därför kan inte arbetstiden hanteras separat, vilket LO nu vill.

– Frågan är minst lika angelägen för oss som för LO. Men vi tycker att den här vägen fungerar bättre.

– Det finns ett visst utrymme i ekonomin. Det kan användas till löneökningar, kortare arbetstid eller pensioner. Men allt har en kostnad, säger han.

Riskabelt att frångå den svenska modellen

Martin Wästfelt betonar också att det vore riskabelt att frångå den modell som har fungerat ända sedan Industriavtalet kom till för snart 30 år sedan och som på många sätt har varit framgångsrik inte bara för Unionen, utan för hela Sverige.

– Att röra om i grytan skapar väldigt stora problem, säger Wästfelt.

I Unionens modell finansieras arbetstidsförkortningen genom att en del av löneutrymmet används till ledig tid. Under senaste avtalsrörelsen, där märket, alltså normeringen för kostnadsökningarna, blev 6,4 procent över två år, avsattes 0,5 procentenheter till arbetstidsförkortningar i många av de avtal som Unionen tecknade med arbetsgivarorganisationer.

Genom arbetstidskonton, flexpension och andra avtalslösningar har arbetstiden alltså minskat successivt. Och den har gjort det utan att slå mot den svenska konkurrenskraften, enligt Martin Wästfelt.

– Svenska företag har en stark konkurrenskraft och vi har tagit marknadsandelar de senaste åren, säger han.

Men han poängterar att metoden ofta också kräver ökad flexibilitet från de anställda.

– Det är ett givande och tagande. Så fungerar förhandlingssystemet, säger han.

Just därför är han kritisk mot LO:s krav på arbetstidsförkortning med bibehållen lön.

– Idén som LO driver är ju likt det som skulle ske om det blev en lagstadgad arbetstidsförkortning. Då är det oklart vem som ska betala. Det finns typiskt sett inget som är gratis.

Förhandlat tillsammans med Sveriges Ingenjörer

Nyligen sa Sveriges Ingenjörers ordförande Ulrika Lindstrand till TN att förbundets medlemmar riskerar att förlora förmåner som finns i befintliga avtal om det i stället blir en generell arbetstidsförkortning. Martin Wästfelt håller till viss del med.

– Vi har ju i huvudsak gjort de här förhandlingarna tillsammans med Sveriges Ingenjörer.

Samtidigt betonar han att i parterna inom industrin finns det både tjänstemannafack och tre LO-fack. Behoven är olika och det gäller att komma överens.

Tidigare i år begärde LO centrala förhandlingar med Svenskt Näringsliv om arbetstidsförkortning. Svenskt Näringsliv säger blankt nej. Och inte heller Unionen kommer att delta i någon form av centrala förhandlingar.

– Den här typen av frågor behöver hanteras i den ordinarie avtalsrörelsen. Vår syn är att det inte går att separera, säger Martin Wästfelt.

Dessutom finns det ingen central motpart på tjänstemannasidan.

– PTK, som skulle behöva vara med, har inget mandat i de här frågorna. Och det finns ingen som helst tanke bland förbunden att ge dem det. Det finns inget förbund inom PTK som har väckt den frågan, säger Martin Wästfelt, som själv är ordförande för PTK:s förhandlingschefsgrupp.

I samband med att LO presenterade sina krav på förhandlingar med Svenskt Näringsliv sa också LO:s ordförande Johan Lindholm att det inte har hänt något med den svenska arbetstiden sedan den lagstadgade 40-timmarsveckan infördes 1973. Mot bakgrund av de förhandlingar om kollektivavtal som har skett delar inte Martin Wästfelt den bilden.

– Det är ett riktigt konstaterande att lagen inte har ändrats, men med den beskrivningen framstår det som om det bara är lagen som styr. Men det är väldigt få som går bara på lagen. De flesta har ju kollektivavtal, och det är ju det som är styrkan i Sverige. Och där är ofta den faktiska arbetstiden mindre än 40 timmar, säger han.

Kritisk till politisk inblandning

Trots det är LO inte ensamt om att komma med förslag om en generell arbetstidsförkortning. Liknande förslag kommer även från politiskt håll, inte minst från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

– Jag tycker det är olyckligt och farligt. Det vänder jag mig emot väldigt starkt, säger Martin Wästfelt.

Under lång tid har ordningen i den svenska modellen varit att det är parterna som ansvarar för lönebildning och i det ingår även frågan om arbetstid. Martin Wästfelt varnar för att om politiken blandar sig i kommer det att undergräva den ordningen.

– Industriavtalet bygger på att parterna tar ansvar och att politiken håller sig borta. Börjar man tumma på det är man ute på ett sluttande plan, säger han.

Dessutom, menar han, kan det bli kontraproduktivt.

– Lägger man det här i politikens händer kan det lika gärna bli höjd arbetstid i framtiden. Den förutsägbarhet och stabilitet som ett avtal ger finns ju inte när politiken styr.