ARBETSKRAFTSINVANDRING

Toppforskare flyr Sverige – ”Känner mig nedvärderad”

”Under min tid i Sverige har jag ansökt om totalt fem uppehållstillstånd. Det tar en massa tid och energi som önskar att jag kunde lägga på min forskning i stället”, säger Mariana Kluge. Bild: Privat

Brasilianska Mariana Kluge blev glad när hon passerade Vetenskaprådets nålsöga och beviljades finansiering för att fortsätta sin forskning i Uppsala. Men Migrationsverkets krångel gör att hon nu har lämnat Sverige till förmån för Tyskland. ”Just nu ser jag inte så många fördelar för internationella forskare att stanna här”, säger hon till TN.

För fem år sedan kom Mariana Kluge från Brasilien till Sverige och en doktorandtjänst vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. I sin forskning studerar hon hur svampsamhällen i arktiska vatten påverkas av klimatförändringarna.

Efter sin disputation förra hösten ansökte hon om finansiering från Vetenskapsrådet för att fortsätta i Sverige på en tjänst för nydisputerade forskare, som postdok.

– Konkurrensen är stenhård och jag blev riktigt glad! I juni, efter att ha fått beskedet, ansökte jag om permanent uppehållstillstånd eftersom jag uppfyller villkoren för det. Nu är det november och jag har fortfarande inte har hört något från Migrationsverket.

Mariana Kluges dåvarande uppehållstillstånd skulle gå ut under sommaren, och hon anade att det skulle ta tid att få ett nytt. I väntan på det bestämde hon sig för att ta ett tillfälligt jobb i Tyskland under hösten och låta det treåriga kontraktet börja den 1 januari 2023.

– Att jag tog det beslutet är jag glad för. Jag ville inte hamna i situationen att vara låst i Sverige och inte kunna göra arbetsresor utomlands – jag behöver delta på internationella konferenser och möten. Hade jag stannat i Sverige hade det blivit problem att återvända om jag inte hade fått ett uppehållstillstånd i tid.

Smidig tysk process

I Tyskland fick hon uppehållstillstånd på fem veckor vilket gjorde att hon kunde röra sig fritt utanför landet och delta på en konferens i USA bland annat.

– Det var en snabb och smidig process, men framför allt var det lättare att kommunicera med myndigheterna. Jag kunde mejla mina frågor och snabbt få svar. Det gick att få tag på dem.

”Inte ens när jag går personligen till Migrationsverket så finns det någon som kan svara på mina frågor.”

I Sverige upplever Mariana Kluge däremot kommunikationen med Migrationsverket som mycket komplicerad. Hon har flera gånger försökt att ringa för att ställa frågor om vilket uppehållstillstånd som är rätt för henne att söka men det är upptaget nästan hela tiden.

Har hon någon gång kommit fram uppger de att de inte svarar på några frågor på personlig basis och hänvisar till sin webbplats.

– När jag inte hittar informationen på webben råder de mig att bara testa att göra en ansökan och hoppas att det blir rätt. Inte ens när jag går personligen till Migrationsverket så finns det någon som kan svara på mina frågor. De hänvisar till sitt kontor i Umeå. Menar de att jag ska ta tåget dit?

Med de många olika typer av visum och uppehållstillstånd som finns är det inte alltid lätt att förstå vilket som gäller, påpekar hon. Och i och med att ett beslut ofta tar lång tid vill hon inte gärna söka fel och behöva gå igenom processen en gång till och vänta ännu längre.

– Det är ärligt talat rätt utmattande. Under min tid i Sverige har jag ansökt om totalt fem uppehållstillstånd. Det tar en massa tid och energi som önskar att jag kunde lägga på min forskning i stället.

Osäker tillvaro

Flera av hennes forskarkollegor, från bland annat Colombia och Indien, har varit med om samma sak. Forskare har ofta en osäker tillvaro med kort framförhållning och tidsbegränsade jobb i olika länder, vilket i sig skapar en hel del press.

Att utöver det behöva hantera all byråkrati kring migration, och att inte kunna få bekräftelse och svar på enkla frågor ökar på stressen ytterligare, konstaterar Mariana Kluge.

– Man hamnar i en limbosituation när uppehållstillståndet har gått ut och man måste vänta på beslutet om ett nytt i månad efter månad utan att ha en aning om när det kan tänkas komma. Jag börjar tröttna.

Nu närmar sig samma situation igen, och hon börjar känna sig stressad. Kontraktet startar den 1 januari men utan besked från Migrationsverket kan hon inte börja.

– Jag har varit i Sverige i fem år, betalat skatt som alla andra, jobbat hårt och bidragit till forskningen. Ändå har jag ingen stabilitet när det gäller rätten att bo i landet. Jag känner mig nedvärderad i Sverige.

Funderar på att strunta i bidraget

Under hösten har hon även erbjudits en postdoktjänst i Tyskland, där hon skulle få ett permanent uppehållstillstånd efter två år.

– Det får mig att fundera på om jag borde strunta i det fantastiska bidrag som jag har fått i Sverige för att få en mycket stabilare forskartillvaro i Tyskland. Samtidigt är bidraget från Vetenskapsrådet ett av de bästa, och nästan omöjligt att tacka nej till med tanke på hur gynnsamt det är för min forskning och karriär.

I nuläget är Mariana Kluge tveksam till att vara kvar och jobba i Sverige när hennes kontrakt går ut.

– Jag älskar Sverige och skulle verkligen vilja bo här men jag önskar att det inte var så svårt. Är det värt allt jobb med att ligga på myndigheterna för att få stanna? Just nu ser jag inte så många fördelar för internationella forskare att stanna här.

”Mycket vanligt med långa handläggningstider”

Sanna Wolk är ordförande för fackförbundet SULF, som organiserar bland annat forskare och doktorander. Hon berättar att ungefär 40 procent av alla doktorander i Sverige kommer från tredjeland. Bland unga forskare som har en doktorsexamen är andelen ännu större. Och de problem som Mariana Kluge har upplevt inte är ovanliga.

– Det är mycket vanligt med långa handläggningstider och att det krävs kompletteringar av ansökningar. Det vi hör är att motsvarande myndigheter i andra länder i Europa, till exempel Tyskland, är mycket mer snabbfotade. Där kan en ansökan behandlas på två veckor, medan det i Sverige tar flera månader, säger hon till TN och fortsätter:

– De problem de står inför leder till att många av dem kommer att lämna Sverige. Samtidigt skrämmer vi bort forskare från att söka sig till Sverige. Det i sin tur leder till kompetensförsörjningsproblem för svenska företag som söker den specifika spetskompetens som dessa personer besitter.

Reglerna inte anpassade för forskare

Sanna Wolk säger att den nya utlänningslag som infördes vid halvårsskiftet 2021 och de nya reglerna kring permanenta uppehållstillstånd som kom i somras inte är anpassade till forskare.

– Vår målgrupp har försörjning, så det är inte problemet, utan problemet är att de ofta har tidsbegränsade karriäranställningar inom akademin eller provanställning om de arbetar i annan sektor, säger Sanna Wolk.

När det gäller permanenta uppehållstillstånd säger lagen att ”förmågan att försörja sig själv måste vara av en viss varaktighet” och att ”Migrationsverket bedömer att man uppfyller kravet på varaktighet om man har en fast anställning, eller en visstidsanställning om minst 18 månader från den dag som ansökan prövas”.

”Vi vet att många har slutat söka arbeten i Sverige och i stället har vänt sina blickar mot utlandet där processerna är snabbare och sannolikheten att få permanent uppehållstillstånd större”, säger Sanna Wolk. Bild: Håkan Lindgren

– De långa handläggningstiderna gör att den som vid ansökningstillfället har en visstidsanställning i exempelvis två år inte längre har 18 månader kvar på den när beslutet väl fattas. Det leder till osäkerhet och att två personer i samma situation kan få helt olika utfall enbart beroende på handläggningstiden.

Hon menar alltså att forskaren vid ansökningstillfället uppfyller alla krav på permanent uppehållstillstånd, men att Migrationsverkets handläggningstider ställer till det, så att forskaren vid beslutstillfället inte längre gör det. Därför nekas personer som från början egentligen borde ha varit godkända.

”Vi hör att Sverige nu ses som mindre attraktivt än andra länder.”

Men det är inte det enda problemet. När forskarutbildningen väl är klar går det inte att söka nytt uppehållstillstånd i Sverige, utan forskaren måste lämna landet, även om hen har fått jobb efter färdig utbildning.

– Ett annat problem är att den som har ett gällande tidsbegränsat uppehållstillstånd inte får ansöka om permanent uppehållstillstånd, då det inte går att byta ut det man har mot ett permanent, säger Sanna Wolk.

”En skam för Sverige”

Tidigare i höst skrev TN om KI-forskaren Chaitanya Tellapragada, vars bebis föddes i Sverige, men behövde lämna landet för att söka uppehållstillstånd. Orsaken var att för att få uppehållstillstånd måste en person söka det innan hen reser in i landet, men i bebisens fall var det ju tekniskt omöjligt – för att hon var född här. Sanna Wolk menar att det här inte är en unik situation.

– Det är relativt vanligt och en skam för Sverige att man behandlas på detta sätt. Det är inhumant att låta forskarna befinna sig i limbo. Det måste vara ett rent förbiseende i lagstiftningen och något som måste åtgärdas omedelbart, säger hon.

Kommer det färre forskare hit nu?

– Vi hör att Sverige nu ses som mindre attraktivt än andra länder, där man har mer förmånliga bestämmelser och kortare handläggningstider, till exempel i Tyskland och Norge. Med tiden kommer statistik från Universitetskanslerämbetet att visa på hur det är.

– Vi vet att många har slutat söka arbeten i Sverige och i stället har vänt sina blickar mot utlandet där processerna är snabbare och sannolikheten att få permanent uppehållstillstånd större. Det innebär att vi utbildar forskare i Sverige och även om de utför viktigt arbete under den tid de är här så blir det andra länder som drar mest nytta av dem.

Varför är det viktigt att utländska forskare kommer till Sverige och jobbar?

– Forskning är en internationell verksamhet där ett internationellt nätverk är mycket viktigt. Sverige är ett litet land och lika osannolikt som att världens elva bästa fotbollsspelare skulle råka vara födda här, lika osannolikt är det att de bästa forskarna är det. Dessutom går det inte att fylla alla platser inom forskarutbildningen eller inom karriäranställningarna med sökande från Sverige.

– Dagens system slår i slutändan mot Sverige som kunskapsnation, säger Sanna Wolk.

”Strävar efter kortare handläggningstider”

Migrationsverket skriver i ett svar till TN att handläggningstiderna för permanent uppehållstillstånd har ökat sedan lagändringen men att det har under år 2022 har skett en förbättring jämfört med andra halvan av år 2021.

Vid ansökan om permanent uppehållstillstånd ska den sökande uppfylla försörjningskraven vid prövningstillfället, och Migrationsverket ”förstår att det kan upplevas svårt att förutse då handläggningstiden kan variera”.

”Men det är den lagstiftning som Migrationsverket arbetar efter och vi strävar efter att handläggningstiden ska vara så kort som möjligt. Kravet på fast anställning eller visstidsanställning om minst 18 månader gäller alla som söker permanent uppehållstillstånd oavsett vilken typ av uppehållstillstånd man har vid ansökningstillfället.”

Ser över sina rutiner

Beskedet är också att myndigheten jobbar på att korta handläggningstiderna för den här typen av tillstånd genom dialoger med SULF och lärosätena, och genom att se över arbetssätt och rutiner internt. Dessutom har praxis ändrats så att doktorander nu kan få fyra års tillstånd i stället för två år i taget vilket gör att de inte behöver ansöka om förlängningar lika ofta.

När det gäller tillgängligheten förklarar Migrationsverket att tre nya enheter har öppnats för att utöka servicen på telefon. För att sökande lättare ska kunna få personlig hjälp och vägledning utan att behöva resa till Migrationsverkets egna kontor har samarbetet med Statens servicecenter som finns på fler orter stärkts. Det går också att mejla både till Kontaktcenter och till handläggande enhet.