DEN SVENSKA EKONOMIN

”Dags att återupprätta den starka arbetsnormen”

Vi riskerar att röra oss alltmer från en arbetskultur till en frånvarokultur, skriver krönikören Sven-Olov Daunfeldt.

Har vi i Sverige blivit för bekväma?

Frågan adresserar något som är centralt för tillväxten och uppbyggandet av den svenska välfärdsstaten – nämligen arbetsnormer. Normer kan ses som allmänt delade förväntningar på människors beteenden. De är – till skillnad från lagar och regler – underförstådda.

Mina föräldrar växte upp under en tid då det inte fanns starka sociala skyddsnät i Sverige. En stark arbetsnorm utvecklades eftersom det var nödvändigt att ha en arbetsinkomst för att kunna försörja sig själv. Det fanns starka incitament att överföra denna norm vidare till sina barn. Jag fick från en tidig ålder veta att: ’man ska arbeta och göra rätt för sig’; och ’inte ligga samhället till last’.

”En stark arbetsnorm kan ses som ett osynligt socialt kontrakt.”

Mina föräldrar var en del av den generation som byggde upp välfärdsstaten i Sverige. För dem var det otänkbart att leva på bidrag som de inte hade rätt till. Jag kan till och med hävda att var obenägna att ta emot bidrag som de var berättigade till. Uppbyggnaden av den svenska välfärdsstaten grundade sig på den starka arbetsnormen – där arbete alltid prioriterades framför bidrag.

En stark arbetsnorm kan ses som ett osynligt socialt kontrakt. Men det är ett kontrakt som också påverkas av den politik som bedrivs. Om det blir relativt mer lönsamt att gå på bidrag i stället för att arbeta, då ökar också incitamenten att försörja sig själv med bidrag. Och när fler avviker från den starka arbetsnormen, så uppfattas det av andra som ett legitimt skäl att också avvika.

Sannolikheten att den starka arbetsnormen ärvs vidare av nästa generation kommer som en följd av detta minska. Uppbyggnaden av den starka välfärdsstaten – med generösa bidragssystem – riskerar därmed att över tid underminera den arbetsnorm som utgör välfärdsstatens självaste fundament.

”Villigheten att flytta dit jobben finns är nästintill obefintlig.”

Om vi studerar arbetsnormen i Sverige, så verkar den också ha försvagats relativt kraftigt över tid. I början av 1980-talet var det bara 24 procent av respondenterna i World Value Survey som ansåg att det var bra att arbete värderades mindre i framtiden. I den senaste mätning uppgick andelen till 60 procent. Undersökningen uppvisar dessutom stora skillnader mellan äldre och yngre personer, där äldre tenderar att ha en högre arbetsmoral än yngre.

Företagare som jag träffar vittnar återkommande om att arbetslösa tackar nej till jobb som erbjuds – ofta med motiveringen att det lönar sig mindre att arbeta än att fortsätta gå på bidrag. Villigheten att flytta dit jobben finns är nästintill obefintlig. Arbetsgivare översvämmas dessutom av oseriösa ansökningar, som med all önskvärd tydlighet signalerar att den som söker inte vill ha jobbet – de söker bara för att tillfredsställa kraven från Arbetsförmedlingen.

”Vi riskerar att röra oss alltmer från en arbetskultur till en frånvarokultur.”

Nya normer – som mer distansarbete, samt populistiska reformförslag – som generell arbetstidsförkortning och slopat karensavdrag, kommer dessutom att försvaga arbetsnormen i Sverige ytterligare. Vi riskerar att röra oss alltmer från en arbetskultur till en frånvarokultur.

Arbetslinjen är inte enbart är en fråga om att stärka ekonomiska incitament för att fler ska arbeta, utan också om vilka normer som de politiska besluten långsiktigt bidrar till att forma. Om vi ska klara av de stora investeringsbehoven, och kunna hävda oss i den tuffa internationella konkurrensen, behöver vi en tillväxtpolitik som stärker normerna kring arbete, egenförsörjning och ansvarstagande.

Det är hög tid att återupprätta den starka arbetsnorm som en gång i tiden byggde Sverige rikt.