AVTALSRÖRELSE

Industrifacken kräver 3,9 procent – ”Innebär att det försvinner jobb”

Facken inom industrin kräver 3,9 procent i lönepåslag i ett ettårigt avtal, meddelar facken på en pressträff. För högt, menar Claes Arenander på IKEM. ”Varje kostnadsökning måste vägas mot risken att framtida investeringar hamnar någon annanstans”, säger han till TN.

– Lönekraven motiveras med den positiva utvecklingen av konkurrenskraften och en god lönsamhet i svenska industriföretag, säger Unionens ordförande Peter Hellberg.

I fackens lönekrav ingår, förutom ett krav på 3,9 procent i löneökningar, även önskemål om kortare arbetstider, som ska räknas av det totala lönekravet.

Fackens krav möts med skepticism från arbetsgivarsidan.

– Det är en bekymmersamt hög siffra som facken inom industrin presenterat idag. Det är krav som innebär stora kostnadsökningar för svenska industriföretag och försvagar svensk konkurrenskraft, säger Teknikföretagens förhandlingschef Marcus Dahlsten i en kommentar.

– Varje kostnadsökning som vi kommer att behöva ta de kommande åren måste vägas mot risken att framtida investeringar hamnar någon annanstans än i Sverige, säger Claes Arenander, förhandlingschef på IKEM, till TN.

Delar inte fackens bild

Han delar inte den bilden av en stark svensk industri som facken inom industrin förde fram i samband med att de på måndagen presenterade sina krav i den kommande avtalsrörelsen.

Facken vill se högre reallöner och kortare arbetstid. Men Claes Arenander varnar för att för höga kostnadsökningar kan få investeringar och jobb att lämna Sverige. Han håller inte med om att industrins konkurrenskraft redan skulle vara säkrad.

Enligt Claes Arenander ger en ljusare bild av svensk ekonomi som helhet inte någon garanti för att industriföretagen går bra. Bland IKEM:s medlemmar är lönsamheten splittrad. Vissa företag går bra, andra väldigt dåligt, och flera stora företag har lagt stora varsel.

”Att komma med ett krav som detta, i dessa tider, riskerar att försvaga industrin i Sandviken, Skövde och Södertälje och i stället gynna industrin i Shanghai och Shenzhen.”

Samtidigt blir den internationella konkurrensen allt tuffare, inte minst från Kina

– Pratar vi med våra medlemsföretag så är det tydligt att konkurrensen som de upplever från Kina och från andra delar av världen har hårdnat väldigt mycket sista tiden, säger Claes Arenander.

Konkurrensen från Kina har också blivit en stridsfråga inför avtalsrörelsen. LO:s ordförande Johan Lindholm har kritiserat arbetsgivare för att jämföra svenska arbetares löner med kinesiska.

LO:s ordförande Johan Lindholm menar att arbetsgivarsidan vill se svenska löner på samma nivå som i Kina. Vad säger du om det?

– Det är en ren lögn. Vi har ju aldrig sagt och kommer aldrig heller att säga att vi ska ha samma löner som man har i Kina.

Däremot måste företagen förhålla sig till konkurrenternas arbetskraftskostnader, påtalar Claes Arenander.

– Det är ju en del i den sammantagna konkurrensbilden. Vi kommer ju inte ifrån det, säger han.

Marcus Dahlsten håller med och konstaterar att varje kostnadsökning påverkar svensk konkurrenskraft.

– Att komma med ett krav som detta, i dessa tider, riskerar att försvaga industrin i Sandviken, Skövde och Södertälje och i stället gynna industrin i Shanghai och Shenzhen. Det är helt fel prioritering, säger han.

Höga märke två avtal i rad

De två senaste avtalsrörelserna har gett ovanligt höga kostnadsökningar. År 2023 sattes märket till 7,4 procent på två år och 2025 till 6,4 procent på två år. Det motsvarar i genomsnitt 3,7 respektive 3,2 procent per år, jämfört med omkring 2,2 procent eller däromkring i de flesta avtalsrörelser sedan Industriavtalet kom till för snart 30 år sedan. Märket, det vill säga lönenormeringen på svenska arbetsmarknad, omfattar såväl löner som andra avtalade kostnader och är normerande för resten av arbetsmarknaden.

Facken kräver löneökningar på 3,9 procent och menar att märket bör fortsätta ligga på en högre nivå än tidigare. Håller du med?

– Nej, vi ser snarare behov av ett lägre märke. Svensk industri pressas av en allt hårdare internationell konkurrens, och löneökningarna måste stå i proportion till företagens produktivitet och konkurrenskraft, säger Claes Arenander.

Han får medhåll av Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf.

– Ska svensk industri klara konkurrensen kan vi inte ha en kostnadsutveckling som är betydligt högre än i våra konkurrentländer. Lönebildningen måste bidra till att det är attraktivt att investera och producera i Sverige – inte någon annanstans, säger han i en kommentar och fortsätter:

– Det senaste året har närmare 6 000 jobb försvunnit inom industrin, varav 1 600 inom skogsindustrin. Alltför höga löneökningar riskerar att ytterligare försvaga konkurrenskraften och leda till ytterligare neddragningar.

Även inom livsmedelsindustrin har det varit tuffa år. Fackens krav skulle slå mot mot en industri som precis har börjat repa sig, påtalar Livsmedelsföretagens förhandlingschef Anna Romare.

– Vi har under de senaste avtalsperioderna sett att lönsamheten urholkats för många livsmedelsproducenter, och alldeles för många går knappt runt. Företag som inte tjänar pengar går i konkurs, och företag som går i konkurs betalar inga löner och producerar ingen mat, säger hon i en kommentar.

”Svensk industri pressas av en allt hårdare internationell konkurrens, och löneökningarna måste stå i proportion till företagens produktivitet och konkurrenskraft.”

Men också Trä- och möbelföretagens (TMF) och Grafiska företagens medlemmar upplever tuffare tider än facken framhåller.

– Våra motparter säger att de är beredda att ta ansvar i kommande förhandlingar, men bygger sina krav på premissen att svensk industri går starkt och att tillväxten ökar. Den bilden stämmer inte för våra branscher. Trä- och möbelindustrin påverkas av en svag, byggberoende marknad och den grafiska branschen börjar repa sig något efter en lång svacka. Märket ska gälla för alla, och då måste kostnadsökningarna fungera även för de arbetsgivare som fortfarande verkar i ett svårt läge. Ansvar innebär att utgå från hela industrins förutsättningar, säger Susanne Svärd Elfström, förhandlingschef, på de båda förbunden.

Anna Vargö, förhandlingschef på Gröna arbetsgivare, instämmer.

– Lönenivån måste fungera för hela arbetsmarknaden, inte bara för de företag som har det bäst just nu. I de gröna näringarna finns många företag med lövtunna marginaler, säger hon.

Claes Arenander betonar att många av IKEM:s medlemsföretag ingår i internationella koncerner. När investeringar ska fördelas vägs kostnaden för att producera i Sverige mot villkoren i andra länder. Om Sverige blir relativt dyrare riskerar investeringarna att hamna någon annanstans.

Innebär det konkret att jobb försvinner?

– Ja, det är precis det det gör. Det innebär att det försvinner jobb, säger Claes Arenander.

– Återigen är det tydligt att vi står långt ifrån varandra och att det kommer bli en tuff och utmanande avtalsrörelse, säger Marcus Dahlsten.

Feltajmat med arbetstidsförkortning

En annan viktig fråga i årets avtalsrörelse är arbetstidsförkortning. I de allra flesta avtal på svensk arbetsmarknad finns olika typer av arbetstidsförkortning. Det kan vara kortare arbetsveckor, klämdagar, möjligheten att ta ut åtta lediga dagar (som finns i vissa tjänstemannaavtal), sex veckors semester och liknande.

Facken inom industrin vill se ytterligare arbetstidsförkortningar, men det skulle försämra möjligheterna att få nya investeringar, enligt Claes Arenander.

– Det är helt fel tajming att i de internationella styrelserummen säga att vi i Sverige har bestämt att vi ska jobba mindre, säger han.

Han vill inte heller fortsätta växla löneutrymme mot mer ledighet.

– Vi vill ju inte byta bort mer pengar till ledig tid. Vi behöver den produktiva arbetstiden som finns.

I Ekonomifaktas sammanställning av OECD-statistik har Sverige den fjärde kortaste faktiska årsarbetstiden per anställd. Bara Tyskland, Norge och Danmark ligger marginellt lägre.

– Och vi ser ju hur det går för dem just nu, säger Claes Arenander.