AVTALSRÖRELSE

Chefsekonomerna: Därför vill vi se lägre löneökningar – ”Kineserna flåsar oss i nacken”

Svag produktivitet, tuffare konkurrens från Kina, hög arbetslöshet och en kronkurs som spökar. Nu varnar industrins chefsekonomer för att höga påslag och kortare arbetstid kan kosta både jobb och konkurrenskraft. ”Vi måste vara smarta nu i ett litet industriland som Sverige”, säger Carl Eckerdal på IKEM till TN.

– I det här läget bör man prata om en nedväxling i löneökningstakten.

Det säger Erik Spector, chefsekonom på Teknikföretagen. Tillsammans med Industriarbetsgivarnas chefsekonom Kerstin Hallsten och IKEM:s chefsekonom Carl Eckerdal varnar han för att industrin går in i nästa avtalsrörelse med en kombination av lågkonjunktur, hög arbetslöshet, svag produktivitetsutveckling och en allt osäkrare omvärld. Samtidigt pressas svenska företag av hårdnande konkurrens från inte minst Kina och en starkare krona.

– Grunden i industriavtalet är att vi ska landa i löneökningar som gör att vi förbättrar och förstärker vår konkurrenskraft, säger Kerstin Hallsten.

Hon betonar att lönebildningen måste vara framåtblickande.

– Det finns en risk att man hamnar i diskussioner om hur det har varit. Men det viktiga är hur vi stärker konkurrenskraften framåt.

De senaste två avtalsrörelserna har resulterat i höga märken, alltså lönenormeringen på svensk arbetsmarknad. Senast låg märket på 6,4 procent över två år, 3,4 procent det första året och 3 procent i år – att jämföra med ett märke på drygt två procent som har varit vanligt under industriavtalets tid. Från fackligt håll har det talats om de höga märkena som det nya normala. Men det menar arbetsgivarna är orealistiskt.

– Det är lite tondövt att påstå det i det läget som vi befinner oss i med en väldigt skakig omvärld, säger Carl Eckerdal.

Han konstaterar att Sverige redan är ett av världens dyraste länder att producera i.

– I avsaknad av produktivitetstillväxt måste vi helt enkelt besinna oss. Annars gör vi oss själva en otjänst, säger han.

Kina en stor utmaning

Nästa år fyller industriavtalet 30 år. Enligt chefsekonomerna är den kanske största förändringen under den tiden den växande konkurrensen från Kina.

– Det är en stor utmaning. En gång i tiden handlade kinesisk produktion framför allt om enklare produkter. Så är det verkligen inte längre. Kina utmanar på i princip alla områden och i väldigt hög utsträckning teknik-, bas- och kemiindustri, säger Erik Spector och konstaterar att den enda industri som är förskonad är livsmedelsindustrin.

Enligt Carl Eckerdal är hotet särskilt märkbart inom kemiindustrin.

– Den kinesiska konkurrensen är här på riktigt. Tidigare talade vi om den kinesiska konkurrensen som ett diffust hot i framtiden, men nu är den här. Inom de sektorer som jag företräder i kemibranschen har upp till en tiondel av produktionskapaciteten i Europa antingen lagts i träda eller lagts ned till följd av kinesisk volymexport av kemiinsatsvaror, säger han.

”Kina utmanar på i princip alla områden.”

Han pekar på att kinesiska företag har tillgång till billigare energi och lägre arbetskraftskostnader än de svenska. Dessutom har de en enorm inhemsk marknad tack varje en befolkning på över en miljard människor.

– Vi måste vara smarta nu i ett litet industriland som Sverige.

Slår mot sysselsättningen

Höga arbetskraftskostnader kan också innebära en försämrad arbetsmarknad – och det när Sverige redan har en rekordhög arbetslöshet.

– Om löneökningarna blir för höga i ett läge där vi möter allt tuffare konkurrens finns det risk att det slår mot sysselsättningen, säger Erik Spector.

Carl Eckerdal varnar för att kortsiktiga beslut får långsiktiga konsekvenser.

– Om vi går med på alltför expansiva löneökningar är det en kostnadsmassa som vi ska bära med oss i framtiden. Det kommer på marginalen att minska vår konkurrenskraft. Den lilla marginalen kan vara det som skiljer oss från en möjlig succé till en motgång.

Ett annat bekymmer är den starka kronan. Det kan låta ironiskt att just en stark krona ställer till det, men för den som säljer varor i dollar eller euro men har kostnader i kronor innebär det att intäkterna minskar när den svenska valutan stärks.

– Man betalar löner i kronor men får betalt i annan valuta, säger Erik Spector.

Samtidigt är det inte heller bra med en för svag krona.

– Då drar man på sig kostnader, säger Kerstin Hallsten.

Svenska företag kan inte påverka växelkurser eller världsmarknadspriser. För att behålla och stärka konkurrenskraften krävs i stället att förutsättningarna på hemmaplan är så bra som möjligt – alltså att produktiviteten är hög och arbetskraftskostnaderna på en konkurrensmässig nivå.

– Men produktiviteten har utvecklats väldigt svagt och det är inget man ändrar på snabbt. Då har vi kvar arbetskraftskostnaderna, säger Kerstin Hallsten.

Arbetstiden en knäckfråga

En annan fråga som kommer att bli en svår nöt att knäcka i Avtal 27 är kraven på kortare arbetstid. Tidigare i år krävde LO förhandlingar med Svenskt Näringsliv för att få till stånd en generell arbetstidsförkortning, något som Svenskt Näringsliv har sagt blankt nej till.

Chefsekonomerna konstaterar att det inte är realistiskt att genomföra en generell förkortning.

– Det skulle naturligtvis vara ett rejält steg bakåt vad gäller konkurrenskraften, säger Erik Spector.

”I avsaknad av produktivitetstillväxt måste vi helt enkelt besinna oss. Annars gör vi oss själva en otjänst.”

Kerstin Hallsten håller med.

– Det känns som att man inte riktigt tar in den situation som industrin befinner sig i, säger hon om de fackliga kraven.

Erik Spector påpekar att arbetstiden är en del av de branschvisa förhandlingarna inom den svenska modellen.

– Inom industrin har man förhandlat om arbetstiden under lång tid. Och det är ett system som uppenbarligen fungerar. Det är så man bör fortsätta i framtiden också, säger han.

Men det är inte bara industrin som har förhandlat om arbetstiden. Det har alla branscher gjort. Faktum är att i stort sett vart enda kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden innehåller någon form av arbetstidsförkortning.

Behövs flera reformer

Chefsekonomerna betonar att lönesättningen bara är en del av lösningen på Sveriges produktivitetsproblem. Det behövs också bättre kompetensförsörjning, investeringar i infrastruktur, energiförsörjning och snabbare tillståndsprocesser. Något som nästa regering, oavsett politisk färg, måste ta på allvar, menar de.

– Det finns många företag som vill växa men inte kan göra det på grund av att de inte hittar rätt kompetens, säger Kerstin Hallsten.

Carl Eckerdal pekar särskilt behovet av kortare tillståndsprocesser.

– Alla industrigrenar ropar efter kortare ledtider när de söker tillstånd för en investering, till exempel en utbyggnad eller ny tillämpbar teknik. Från att man ansöker om en investering eller en utbyggnad kan det ta fem till tio år. Det har vi inte råd med i det internationella klimat vi befinner oss i när kineserna flåsar oss i nacken. Vi måste bli bättre och snabbare, säger han.

Trots de dystra förutsättningarna ser chefsekonomerna fortfarande industriavtalet som en styrka. De konstaterar att de senaste snart 30 åren har inneburit ökad konkurrenskraft samtidigt som de svenska reallönerna har stigit på ett exempellöst sätt, tack vare samarbetet mellan parterna och den gemensamma synen på just konkurrenskraften.

– Vi står inför allt tuffare konkurrens och en stor teknologisk omställning med AI. Då är det en jättestyrka att arbetsmarknadens parter fokuserar på konkurrenskraft och kan lösa problem tillsammans, säger Erik Spector.