DEN SVENSKA ARBETSMARKNADEN

”Man stirrar sig blind på arbetsmarknadsbudgeten”

Facken vill både ha förhandlingskakan och äta den. Bluffen borde synas, skriver krönikören Georgios Sideras.

Facken vill både ha förhandlingskakan och äta den. Svenskt Näringsliv borde syna bluffen.

Sju sidor. Så långt är instruktionsdokumentet som Maja Holm på Kronans Apotek har skrivit till sina medarbetare som ska rekrytera via etableringsjobb. Trots detta har hon lyckats anställa 20 personer. Från scenen på Ratios konferens Efter trygghetsöverenskommelsen berättar hon att den första gången hon ringde till Arbetsförmedlingen visste kontaktpersonen inte ens att insatsen existerade.

”Lätt att styra sig blind på att enbart följa pengarna.”

Historierna är kända sen förr. Arbetsförmedlingen har bland det lägsta förtroendet bland landets myndigheter. Den bilden förstärks i Svenskt Näringslivs rapport, som riktar skarp kritik mot myndigheten och lyfter brister i matchningsarbetet. Mycket av kritiken är berättigad – även Riksrevisionen och IAF har pekat på samma problem.

Än mer avskräckande är Edward Hamiltons rapport som kom bara ett par veckor senare. I den konstaterar han åt Svenskt Näringslivs räkning att Danmarks försök att kommunalisera arbetsförmedlingen har fullständigt kollapsat. Det är rimliga frågor att ställa. Hur väl används de offentliga medlen som går till arbetsmarknadspolitiken och vem bör ansvara för den?

Men när det gäller arbetsmarknaden är det lätt att styra sig blind på att enbart följa pengarna. Tillbaka på konferensscenen nyanserar Lotta Stern, professor i sociologi och vd på Ratio, bilden kring matchningsproblematiken i Sverige. Hon pekar på sammansättningen av arbetssökande och konstaterar att många stängs ute av trösklar som vuxit fram på grund av den svenska modellen. De höga ingångslönerna har pressat ner andelen jobb utan utbildningskrav till 4 procent – hälften av EU-snittet.

”Etableringsjobb måste skrivas in i varje kollektivavtal.”

Etableringsjobben var tänkta att lösa just det problemet. För omkring 8 000 kronor i månaden kan en arbetsgivare anställa på heltid, medan staten fyller upp till kollektivavtalad lön. Det är en dyr lösning för skattebetalarna, med förhoppningen att integrationen ska gå snabbare utan att röra lönebildningen.

Här står vi nu, flera månader efter införandet, med bara 75 etableringsjobb. Många påstår att efterfrågan inte finns. Samtidigt befinner sig cirka 16 000 individer i nystartsjobb (en insats som dessutom har skalats ned för att frigöra medel till parternas nya lösning). Nystartsjobben är inte problemfria, men de illustrerar att problemet inte ligger i efterfrågan eller enbart byråkratin; det är inbyggt i etableringsjobbens struktur. Det räcker inte med ett centralt avtal—etableringsjobb måste skrivas in i varje kollektivavtal. Dessutom pekar ny forskning på positiva effekter bland andra subventionerade anställningar.

Branscher som ofta erbjuder jobb utan utbildningskrav, exempelvis handeln och besöksnäringen, har ännu inte skrivit avtal om etableringsjobben. Detta trots att man redan tagit del av andra vinster i trygghetsöverenskommelsen: begränsade visstider, och stora resursavsättningar till omställningsstudiestödet. De tröskelhöjande reglerna är på plats medan de tröskelsänkande lösningarna hålls tillbaka.

”Arbetsgivarsidan borde syna bluffen.”

Man håller igen—kanske för att pressa fram mer i förhandlingarna. Ofta slås kritiken ifrån med att fackmedlemmar inte kan bära integrationsskulden. Men tröskelproblematiken drabbar även inrikesfödda grupper som unga, lågutbildade och 55-plussare.

Arbetsgivarsidan borde syna bluffen i stället för att fastna vid myndighetens brister och aktörernas befogenheter. Även om Arbetsförmedlingens problem skulle lösas över en natt skulle vi fortfarande inte kunna anställa diskare på etableringsjobb. Den samordnande parten behöver tydligt synliggöra varför arbetsgivare inte kan anställa etableringsjobbare i dag. Det skulle sätta press på facken att ta sitt ansvar, få fler av deras medlemmar att teckna de redan förhandlade avtalen och ge politiken bättre underlag att ifrågasätta fackens hantering. Integrationen på arbetsmarknaden berör trots allt oss alla.