Professor: Klimatpolitiska rådet har fel fokus – målen är meningslösa
Regeringen får kritik från Klimatpolitiska rådet för att utsläppen inte minskar i takt med målsättningen. Men enligt professor John Hassler saknar målet relevans. ”EU har redan ett system som kommer att lösa utsläppen. Att vi dammsuger världen på biobränsle för att nå egna mål kommer inte att hjälpa”, säger han till TN.
Klimatpolitiska rådet är ett vetenskapligt expertorgan som har fått i uppdrag att utvärdera om regeringens samlade politik leder mot de politiskt uppsatta målen. Under gårdagen konstaterade rådet att Sverige tappat styrfart i sin minskning av utsläppen och att landet med nuvarande takt inte kommer att nå 2030-målet. Tvärtom ser utsläppen ut att kortsiktigt öka och de främsta orsakerna som pekas ut är transporter och arbetsmaskiner där slopad elbilsbonus, sänkt energiskatt på drivmedel och planer på minskad reduktionsplikt är drivande faktorer.
Problemet är att det politisk skapade målet inte är särskilt bra, menar John Hassler, professor i nationalekonomi med fokus på klimatekonomi.
– Det är synd att Klimatpolitiska rådet inte har i uppdrag att analysera om transportsektormålet faktiskt är klimatpolitiskt bra eller inte.
Gå före i koldioxidmål är meningslöst
Att Sverige stirrar sig blinda på att gå före just när det gäller koldioxidutsläppen är ganska meningslöst, anser han.
– EU har redan tydlig politik som omfattar 99 procent av koldioxidutsläppen och de är effektiva och kraftfulla medel för att se till att transportsektorn blir fossilfri. Vi behöver inte ha något särskilt fokus där längre, säger han och fortsätter:
– Det spelar ingen roll om vi går före, med EU:s utsläppshandelssystem kommer koldioxidutsläppen att bli desamma 2045, varken mer eller mindre.
För att mota bort koldioxiden finns i EU ett utsläppshandelssystem (EU ETS I) som omfattar elproduktion, tung industri och flyg. Ett visst antal så kallade utsläppsrätter ges ut varje år. En andel auktioneras ut och resten delas ut gratis till företagen i systemet som måste leverera en utsläppsrätt till myndigheterna för varje ton utsläpp de haft under året. Om företag X inte använder sina utsläppsrätter kan de sälja dem till företag Y och därmed gynnar systemet miljövänliga producenter och straffar miljöförstörande. Antalet utsläppsrätter som ges ut varje år harmoniserar med de av EU uppsatta miljömålen och kommer därför att minska år för år. Efter 2040 kommer inga fler utsläppsrätter att ges ut.
Ett liknande system för utsläppsrätter (EU ETS II) träder i kraft 2027 för transporter och uppvärmning på bostadsmarknaden. Som för det existerande systemet kommer varje ton utsläpp kräva en utsläppsrätt av den som släpper ut och planen är att antalet utsläppsrätter ska minska varje år och nå noll år 2044. Dessutom kommer regler som förbjuder försäljning av fossildrivna bilar från år 2035. Företag som inte ställt om innan dess får helt enkelt läggas ned.
Med andra ord bedöms marknaden själv lösa den omställningen – och företag runtom i hela näringslivet jobbar redan nu mot de målen i sitt hållbarhetsarbete.
Den största orsaken till att Sverige inte ser ut att nå just 2030-målet handlar enligt honom om regeringens plan att sänka reduktionsplikten, det vill säga inblandning av biobränsle i fossila drivmedel.
– Biodrivmedel i sig är inte dåligt men i dagsläget producerar Sverige bara omkring en tredjedel av det biobränsle som används och resten importeras bland annat från Brasilien och Indonesien. Av den tredjedelen som produceras i Sverige kommer också en del av själva råvaran för att tillverka biobränslet från andra länder, förklarar han.
Men det finns inte tillräckligt med biobränsle och det är inte tillräckligt skalbart för att på ett klimateffektivt sätt drivas storskaligt, konstaterar han. Ett litet land som Sverige kan förstås köpa in biobränsle från andra större länder men då minskar dessa länders möjligheter att använda råvaran. Och koldioxidutsläppen är inte ett nationellt utan ett globalt problem.
– Att vi dammsuger världen på biobränsle för att elda i våra bilar hjälper inte klimatet. Tvärtom är det en dålig klimatpolitik. Om man pratar med forskare som inte är inlåsta i att följa klimatpolitiska mål så finns det också en jättestor kritik mot Sverige att vi gör på det sättet.
Marknaden vet var biobränsle bör användas
Biobränslet kan vara effektivt att använda i sektorer där det är svårare med andra alternativ, luftfart exempelvis, men detta kommer i sådana fall automatiskt ske av marknaden eftersom de kommer att piskas till att byta ut fossila bränslen av EU-systemen, menar John Hassler.
– Biobränsle är bra och självklart ska man ta hand om den råvara som blir över, men det finns ingen mening med att tvinga fram en användning av det i Sverige.
I stället tycker han att Sverige borde fokusera på de områden som inte täcks in i EU:s klimatpolitik. Här handlar det exempelvis om metangasutsläpp, kväveoxider och upptag i skog och mark.
– Det är där vi borde lägga kraften. Till exempel skulle man kunna utveckla ekonomiska styrsystem som gör det lönsamt för bönder att tänka på sina metangasutsläpp och lönsamma upptag av kol i skog och mark. Jag är ganska säker på att det går att genomföra, säger han.
Sverige borde lyfta blicken
Därutöver tycker han också att Sverige måste blicka utåt. Det är internationellt som de stora utsläppen finns.
– Det är förstås lättare sagt än gjort att påverka resten av världen men det finns nog massor av olika saker man kan göra. Det handlar om att sätta press på andra länder och att använda handelspolitiken. I Afrikas fall handlar det kanske om att hjälpa till finansiellt och institutionellt. Framför allt måste man samarbeta inom EU, vilket vi också lyckats med. Utsläppshandelssystemet var väldigt svårt att få igenom politiskt men nu har vi fått det och då behöver vi inte gå före och överimplementera.