DEN SVENSKA ARBETSMARKNADEN

”Engagemangsklyftan riskerar skapa A- och B-lag”

Pandemin lyfter fram skillnader mellan anställda som borde synliggöras mer. Det menar Dimitris Gioulekas som ser en risk med att produktiviteten ökar hos en del medan den minskar hos andra.

”Vilka arbetstider får jag?”. ”Kommer det finnas en utvecklingsplan för mig?”. Det är en typ av frågor man ofta får som företagare, arbetsgivare och chef när man möter nyutexaminerade och nyanställda. Sedan har vi andra som är nya på jobbet som ställer helt andra frågor: ”Hur kan jag lära mig hur vår verksamhet fungerar på riktigt?”. Eller: ”hur kan jag snabbast göra störst nytta för företagets affärer?”.

Det är inte svårt att förutsäga vilka av dessa som kommer att jobba hårdast och skapa mest värde för kunderna och företaget. De som uttrycker sin ambition i termer av krav på sig själv i stället för krav på arbetsgivaren kommer vara mer drivande och själva ta ansvar för att de utvecklas på jobbet.

Att vi människor är olika är inget dåligt och vissa typer av klyftor är oundvikliga, bland annat just eftersom vi är olika. Men behöver det finnas en så stor engagemangsklyfta på arbetsmarknaden? Finns det något positivt att några drivs av utmaning, utveckling och hårt arbete och några i första hand söker en bekvämligare tillvaro och att jobba så lite som möjligt eller lagom som mest?

Det är inte svårt att förutsäga vilka som kommer att jobba hårdast och skapa mest värde för kunderna och företaget.

Om det är synd om någon av dessa grupper, så inte är det den som jobbar hårt. Min erfarenhet är att dessa individer trivs bättre med sina jobb och sin tillvaro, de blir mer uppskattade av sina chefer och uppdragsgivare och utvecklas snabbare. De lyckas ofta identifiera komplexa och utvecklande arbetsuppgifter som i sin tur bidrar till den positiva spiralen för alla inblandade parter.

Ja, detta är givetvis en förenklad uppdelning som inte alla individer passar in helt på. Men jag tycker dock den är viktig att tala om för jag känner en oro att denna jobb- och engagemangsklyfta ökar i Sverige.

Pandemin har fört med sig nya möjligheter att jobba mer – eller mindre. Politiken hjälpte till genom att betala människor för att inte arbeta, i form av permitteringsstöd och kontroller som skulle säkerställa att tiden inte användes till något produktivt såsom vidareutbildning eller innovationsarbete. Jag är verkligen ingen motståndare till permitteringsstöd men en bieffekt var att den ökade engagemangsklyftan. Många jobbade ännu hårdare för att hjälpa sina företag att överleva, medan andra fick betalt för att bygga altanen men inte till att vidareutveckla sig själva.

Och nu när fler som har yrken och arbetsuppgifter som kan utföras på distans och fler jobbar hemifrån blir det ytterst ett eget ansvar att prioritera rätt mellan jobb och hem och fritid – och det ökar också engagemangsklyftan! De ambitiösa jobbar inte mindre för att de jobbar hemifrån, sannolikt tvärtom, men hos andra utvecklas sakta men säkert vanor som innebär att jobbet och den egna utvecklingen prioriteras ned.

Jag tycker det är självklart att såväl samhället som företagare ska uppmuntra ett eget ansvarstagande, baserat på den genuina arbets- och skaparglädje som ett väl utfört arbete ger. Tyvärr upplever jag dock att vi gradvis blivit allt sämre på det. Det är roligt, intressant och utmanande att anstränga sig oavsett om det gäller idrott, musicerande eller arbete. Vi behöver fostra varandra att vara ambitiösa, det tjänar vi alla på!

Och oavsett hur framtiden ser ut, om medarbetarna kommer vara fysiskt eller digitalt uppkopplade mot sin arbetsplats, behöver vi prata mer om hur vi ska hantera och se på engagemangsklyftan som på sikt riskerar att skapa ett A- respektive B-lag i Sverige.