DE SVENSKA LÖNERNA

”Arbetsgivarna och fack gör upp om lönerna, men låt politiken sköta skatterna!”

LO visar stort intresse för ett mindre antal direktörslöner och vill se högre skatter för att sänka dessa inkomster. Men vad de glömmer att berätta är att det inte handlar om någon permanent ökning av lönerna - utan om börsen som gått upp, skriver Johan Schück.

Den svenska modellen bygger på att arbetsgivare och fack kommer överens om lönerna, utan politisk inblandning. Det är en bra princip som är värd att hålla fast vid. Men den innebär i gengäld att man inte ska göra skatterna till en del av avtalsrörelsen.

LO-förbunden har anledning att försöka utverka högre löner för sina medlemmar när parterna möts igen för att förhandla. Det finns en del att ta igen efter vad man har avstått från under pandemin. I nuvarande konjunktur kan det ges möjlighet att få ett bättre utfall.

Arbetsgivarnas roll är samtidigt att hålla tillbaka lönehöjningarna, med hänsyn till företagens lönsamhet och konkurrenskraft. Samtidigt måste de vara beredda att betala vad som behövs för att kunna attrahera kompetent arbetskraft, särskilt i en bristsituation.

Båda sidor har anledning att respektera varandra och söka fungerande lösningar. I detta ingår inte att blåsa till politisk strid mot motparten. Men just detta är vad LO-ordföranden Susanna Gideonsson gör när hon går till hård attack mot storföretagschefer i en debattartikel i Dagens Nyheter den 9 februari.

Det kan ju, till och med, vara så att välbetalda chefer gör ett bättre jobb som gynnar även de anställda.

Hon gör gällande att företagsledarna har ökat sina inkomster på ett orimligt sätt under pandemin, medan löntagarna har fått hålla tillbaka sina anspråk. En storbolagsdirektör tjänar, enligt henne, lika mycket som 65 industriarbetare före skatt. Det innebär i så fall en påtaglig ökning jämfört med före krisen.

Vad som dock inte framgår så tydligt är att en stor del av direktörernas inkomststegring beror på att börsen har gått upp. Det rör sig alltså inte om någon permanent ökning, utan om något som kan vara mycket tillfälligt. Ingen vet ju vad samma aktier värderas till om ett år eller längre fram.

Ändå kan man, som Susanna Gideonsson, konstatera att företagsledarnas inkomster har stigit mycket i ett längre perspektiv. Hon pekar att de tjänade lika mycket som nio industriarbetare under 1980, vilket är väsentligt mindre än idag.

Men LO-ordföranden jämför då med ett år då Sveriges ekonomi befann sig i djup kris, vilket även drabbade löntagarna. Ingen kan rimligen vilja återgå till ett sådan läge, även om företagsledarna på den tiden hade lägre löner.

Inom EU kan man undra vad som står på. Där har ju svenska arbetsgivare och fack länge slagits hårt för att försvara den svenska modellen mot EU-kommissionens krav på politiska ingrepp.

Man kan i stället fråga sig varför LO visar sådant intresse för direktörslönerna. Ingen kan ju gärna tro att 50 företagsledares inkomster, vilket är vad man har undersökt, har nämnvärd betydelse för de breda löntagargruppernas lönesituation. Det kan ju, till och med, vara så att välbetalda chefer gör ett bättre jobb som gynnar även de anställda.

Detta kan man givetvis tvista om. Men däremot är det ostridigt att LO-ordföranden vill använda skatterna för att sänka företagsledarnas inkomster. Därför vill hon utan dröjsmål ha högre kapitalskatter och högre skatter på höga inkomster, liksom arvsskatt på stora arv.

Det här är politiska krav som LO hoppas att regering och riksdag ska verkställa. Sannolikheten att så sker är för närvarande inte särskilt stor. Men innebörden är ändå att LO-ordföranden överger den svenska modellens princip om att arbetsmarknadens parter ska göra upp på egen hand, utan att blanda in politiker.

I Sverige blir vi kanske inte helt förvånade. Men inom EU kan man undra vad som står på. Där har ju svenska arbetsgivare och fack länge slagits hårt för att försvara den svenska modellen mot EU-kommissionens krav på politiska ingrepp. Logiken bakom detta känns idag inte alldeles glasklar.