BRISTERNA I INFRASTRUKTUREN

Vattenkrisen: Så blockerar politikerna akuta investeringar – ”Stoppar huvudet i sanden”

Efter larmet om vattenbrist i Stockholm kräver allt fler att politiken agerar. "Det finns ett glapp mellan den politiska viljan och de kostnader som måste betalas", säger experten Anna Dahlman Petri, som varnar för kraftigt höjda vattenpriser i takt med att problemen växer.

Uppståndelsen blev stor när Stockholm Vatten och Avfall nyligen gick ut och uppmanade stockholmarna att spara på kranvattnet. Anledningen uppgavs vara att den ovanligt varma vattentemperaturen i Mälaren påverkar vattenverken negativt och att det därmed inte går att producera lika mycket dricksvatten som vanligt.

Problemet handlar alltså inte om en faktisk vattenbrist utan om att vattenverken inte kan hantera det vatten som finns att tillgå. Något som beror på åratal av underinvesteringar i svensk vattenförsörjning, enligt organisationen Svenskt Vatten.

– Vi har haft en för dålig planeringshorisont och inte tagit hänsyn till vilka behov vi kommer att ha längre fram, sa Svenskt Vattens ordförande Pär Dahielm nyligen till TN.

Han uppskattar det totala investeringsbehovet i svensk vattenförsörjning till 560 miljarder kronor. Anna Dahlman Petri, VA- och vattenexpert på WSP, menar att den summan – trots att den motsvarar nästan 10 procent av Sveriges BNP – förmodligen är lågt räknad.

– Utmaningarna är ganska kända. Vi har ett stort investeringsbehov bara för att kunna bibehålla den funktion vi har i dag. Det finns de som investerar men det är långt ifrån alla och det ser väldigt olika ut på olika håll i landet, säger hon till TN.

”En brist på förmåga, helt enkelt.”

Anna Dahlman Petri vänder sig lite mot begreppet underhållsskuld när det gäller vattenförsörjningen. Även om det finns behov av underhåll så är det framför allt investeringar i ny teknik det handlar om, förklarar hon.

– Och problemet är att det råder en stor resursbrist i form av allt från kompetens till maskiner. En brist på förmåga, helt enkelt. Vi ligger efter i genomförandeförmåga, både sett till beslutsfattande och sett till att det måste finnas leverantörer som kan utföra själva arbetet.

– Har man inte byggt vattenverk på 30 år så finns det inte så många som kan göra det längre.

Det är inte pengar som saknas då?

– Det finns pengar men det gäller att hantera dem på ett bra sätt. Vi har i stort sett råd att göra de investeringar som krävs men det finns ett glapp mellan den politiska viljan och de kostnader som måste betalas.

Landets vattenförsörjning är till stor del en lokal angelägenhet. Kommunerna har monopol på uppgiften att förse sina invånare med kranvatten och finansierar verksamheten genom att ta ut avgifter från dem som använder vattnet.

”Det ligger i politikens DNA att inte vilja höja några priser, speciellt inte för något som inte syns.”

Dessutom är vattenförsörjningen på många sätt en traditionell bransch. Anna Dahlman Petri berättar att det finns leverantörer i andra delar av världen som skulle kunna bistå med både kompetens och genomförande, men att det inte är ovanligt att kommuner formulerar sina upphandlingar på ett sätt som gör det omöjligt för de leverantörerna att delta.

– I vissa fall ställs krav som inte alltid speglar vad marknaden faktiskt kan erbjuda. Det kan till exempel handla om att tekniken ska vara beprövad lokalt, vilket begränsar möjligheterna till innovation. Dessutom är det inte ovanligt att det finns olika uppfattningar om hur riskfördelningen ska se ut.

Tror du att fler investeringar hade genomförts vid det här laget om kommunerna hade satt upp schysstare villkor?

– Ja, lite så är det. Om en kommun till exempel kräver 100 grävare för att ingå ett avtal och det finns en enda grävare tillgänglig, då slutar det kanske med att det bara kommer in ett anbud och då blir kostnaden för kommunen för dyr. Men det krävs kompetens för att ställa upp rimliga villkor och hitta en bra princip för riskfördelning. Kompetensbrist är ett tråkigt ord, men det är till stor del det handlar om.

– Även om vi hade haft oändligt med pengar så tror inte jag att det hade löst det här problemet, utan det handlar om att kunna ta beslut om vem som ska betala för vad och när det ska göras. Att hitta rätt ambitionsnivå och agera därefter, helt enkelt.

Det är kommunpolitikerna som beslutar om de ekonomiska ramarna för vattenverken, vilket enligt Anna Dahlman Petri innebär en utmaning.

– Det ligger i politikens DNA att inte vilja höja några priser, speciellt inte för något som inte syns. Många tänker att de hellre tar problemen när de kommer. Då kan det dessutom vara en ny mandatperiod och då blir det hela någon annans problem.

Får inte gå med vinst

En annan utmaning är att vattenverken inte får lov att gå med vinst. Om det ska göras en investering måste alltså avgiften höjas för att finansiera den.

– Kommunerna får bara ta betalt motsvarande kostnaden och inte samla pengar på hög. Men det finns inga restriktioner mot att ta betalt för vad det faktiskt kostar. Om en kommun lånar pengar för att investera så finns det inga hinder mot att kostnaden för räntan ska ingå i avgiften, så länge investeringen är nödvändig för anläggningen, förklarar Anna Dahlman Petri.

– Så då är ju frågan när är det nödvändigt? När är det för varmt i Mälaren? Det är inte så lätt att svara på och då väljer många politiker att i stället stoppa huvudet i sanden. Men då gäller det också att vara säker på att kunna ta kostnaden som uppstår om det blir ett haveri längre fram.

”Stockholm hör ändå till dem som kommit i gång och investerat, men de har uppenbart kommit i gång lite för sent.”

Precis som Pär Dalhielm på Svenskt Vatten tycker Anna Dahlman Petri att vattenförsörjningen har fått för lite uppmärksamhet. Något hon också menar märks i den allmänna debatten när den trots allt dyker upp.

– Det finns inget dricksvatten i Mälaren utan det är en jätteinfrastruktur som ser till att det blir dricksvatten av det vatten som finns i Mälaren. Och det är samma sak med avloppen. Vattnet försvinner inte bara för att det rinner bort utan det krävs en jätteapparat för att hantera det, men det är inte så många som tänker på det.

– Det ska sägas att det finns kommuner som förbereder sig och Stockholm hör ändå till dem som kommit i gång och investerat, men de har uppenbart kommit i gång lite för sent.

Har det varit svårt för er och andra med kunskap i frågan att nå igenom bruset?

– Ja, verkligen. Så fort det uppstår situationer som när människor blev sjuka i Östersund och Skellefteå, eller vid skyfallen i Gävle, eller vid torkan i stora delar av landet sommaren 2018, då är alla överens om vad som måste göras. Men folk glömmer fort, särskilt om de inte varit med om det själva utan bara läst och hört om det.

– Dessutom är ledningarna nedgrävda, det finns oftast inte ett vattenverk mitt i byn. Så det är inget man blir påmind om i vardagen. Man tänker inte på att det finns en hel anläggning som måste fungera för att man ska få vatten i kranen.

Men är det inte rimligt att man som invånare i Sverige 2025 bara ska kunna förvänta sig att det finns vatten i kranen?

– Jo, det kan man ju tycka. Och det finns vatten, faktum är att det produceras så mycket vatten att det finns en överkapacitet men mycket läcker ut eftersom ledningarna är trasiga. Och det är klart att man kan undra ”varför jag ska spara vatten när jag borstar tänderna när ni inte kan laga rören?”

– Men det är en betydligt dyrare insats att laga rör än att be folk att använda mindre vatten så det är mycket där skon klämmer. Jag tror att man måste skilja på nödvändig och onödig konsumtion. Den onödiga konsumtionen behöver vi alla hjälpas åt att minska, men det är klart att man måste kunna duscha och borsta tänderna.

”Det är en betydligt dyrare insats att laga rör än att be folk att använda mindre vatten.”

Flera experter har flaggat för att vattnet kommer att bli betydligt dyrare i takt med att underhåll och investeringar – för att inte nämna akuta lagningar – kommer att behöva genomföras. Anna Dahlman Petri delar den uppfattningen, men tycker att det är svårt att förutspå exakt hur stora prisökningarna kommer att bli.

– Det är inte orimligt att det blir fyra gånger så dyrt inom en översiktlig framtid. Det kommer definitivt att bli dubbelt så dyrt inom en 15-årsperiod, den utvecklingen har redan börjat. Vi har i genomsnitt höjt ganska mycket de senaste åren, mer än inflationen, men det ser olika ut på olika håll i landet.