”Därför riskerar lobbyregistret att försvaga demokratin”

Debatten om lobbyism präglas ofta av föreställningen att möten med beslutsfattare i sig är suspekta, skriver krönikören Annika Westh.

”Vad gör Göran Persson och Fredrik Reinfeldt nuförtiden”, undrade en av mina vänner.

Ingen av dem har någon framträdande roll. Men de är inte glömda. De tjänar pengar på sitt kunnande och sina enastående erfarenheter från politiken.

De är lobbyister. Det beskrivs ofta som något lurt i debatten, något skumt som sker i det fördolda.

Det har lett till att riksdagen i juni i år beslutade att införa ett register för lobbyverksamhet. Syftet är ökad insyn och därmed kontroll av en näringsverksamhet. Det är en reglering, som skapar omfattande administration, otydliga gränsdragningar och misstänksamhet mot legitim politisk påverkan.

”Att ta emot information är inte detsamma som att låta sig köpas.”

De flesta etablerade PR-byråerna hittar man i Stockholm – hela 78 procent av de registrerade, enligt branschorganisationen PRECIS Uppskattningsvis arbetar idag ett par tusen personer med public relations och kan därmed beskrivas som lobbyister. Den nya lagen innebär att de ska förtecknas i ett särskilt register.

En lobbyist arbetar för att påverka beslutsfattare för ett företags eller en organisations räkning. I Sverige har rollen ofta en minst sagt negativ klang, medan lobbyister i Washington och Bryssel betraktas som en etablerad del av beslutsprocessen. Politiker och tjänstemän behöver kunskap om hur förslag fungerar i praktiken. Att ta emot information är inte detsamma som att låta sig köpas.

Sverige är en representativ demokrati där 349 riksdagsledamöter stiftar lagar inom ett stort antal komplexa områden. De kan inte själva behärska varje sakfråga, utan är beroende av tjänstemannaunderlag, föredragningar, remissvar och kontakter med berörda aktörer.

Remissystemet fyller en viktig funktion. Den som vill bli remissinstans måste ofta själv vara aktiv, och företag företräds vanligen genom branschorganisationer. Direkta samtal med beslutsfattare kompletterar därför remissförfarandet genom att ge fler berörda möjligheter att beskriva konsekvenser, risker och praktiska erfarenheter.

”Mindre företag, föreningar och lokala initiativ kan i stället avstå från att kontakta politiker av rädsla för att göra fel.”

Det kommande registret innebär att aktörer som bedriver påverkanskommunikation ska redovisa sina kontakter återkommande. Redovisningen ska omfatta vilka beslutsfattare som kontaktats, vilka frågor kontakterna gällt, hur arbetet bedrivits och vad det kostat. Tre gånger per år ska redovisningen ske – det kan knappast beskrivas som annat än byråkratiskt vansinne.

Var går gränsen mellan ett registreringspliktigt påverkansförsök och ett vardagligt samtal? Under exempelvis Almedalsveckan sker många korta och spontana möten. Om bokade samtal registreras men spontana kontakter faller utanför systemet skapas ett uppenbart incitament att undvika formella kalenderbokningar. Det är lätt hänt att man stöter på någon med en kaffemugg i en park. Då ökar administrationen utan att insynen blir bättre.

Ett system som är svårt att förstå och följa riskerar att gynna stora organisationer med juridiska och administrativa resurser. Mindre företag, föreningar och lokala initiativ kan i stället avstå från att kontakta politiker av rädsla för att göra fel.

Debatten om lobbyism präglas ofta av föreställningen att möten med beslutsfattare i sig är suspekta. Men problemet är inte att människor försöker påverka politiken. Det avgörande är att beslutsfattarna tar ansvar för sina ställningstaganden, redovisar relevanta bindningar och kan granskas när makt missbrukas.

Även diskussionen om karensregler för tidigare politiker kan föra fel. Det är rimligt att förebygga intressekonflikter, men alltför långtgående begränsningar kan hindra människor från att använda erfarenheter och kunskaper som de förvärvat i offentliga uppdrag. Det blir ett slags närings- och yrkesförbud.

”Att gå till konsultbranschen, där ens kunnande kan tas tillvara, borde inte vara konstigt.”

Återigen dömer ledande politiker ut en hel bransch. Nyligen uttryckte Simona Mohamsson (L) att en stor personalgrupp kan bantas ner för att finansiera reformer: Förslaget gällde ”kommunikatörer och andra som inte är kärnaktörer i välfärden”. Andra branscher som hotas är friskolesektorn och den privata vården – båda är omistliga för välfärden och för näringslivets utveckling.

Slutsatsen ligger nära till hands: Politiska beslutsfattare frestas alltmer av regleringsiver och vilja att styra enskilda branscher. Näringsfriheten kommer i kläm när politiker i praktiken vill avgöra vilka branscher och företag som ska finnas.

Nu hotas alltså PR-branschen av regleringar och byråkratisering. Men ledande politiker som inte kan hålla fingrarna borta borde åtminstone stanna upp för ett ögonblick av eftertanke: Att få jobb efter en eller flera mandatperioder som ledande politiker i kommunen, regionen, riksdagen eller som tidigare minister är omvittnat svårt. Att gå till konsultbranschen, där ens kunnande kan tas tillvara, borde inte vara konstigt.

”Vad gör Göran Persson och Fredrik Reinfeldt idag?”

De använder sitt kunnande och sina erfarenheter för samhällets bästa. Men utan att vara politiker. Det mår demokratin – och näringsfriheten – bra av.