EU:S FRAMTID
TN granskar: Därför tvingas du betala för italienska husrenoveringar – ”Oroväckande”
Mångmiljardlånen som EU tog i samband med pandemin skulle användas till digitalisering och omställning – men gick i många fall till helt andra saker, inklusive upprepade fall av bedrägerier. Nu varnar allt fler för att lånen – som Sverige nu ska vara med och betala tillbaka – har tagit EU i en farlig riktning som blir svår att backa från.
I EU:s pågående budgetförhandlingar har det än så länge mest handlat om hur stor budgeten ska vara och vad pengarna ska användas till, samt den brist på samsyn som råder mellan medlemsländerna. Men kopplat till förhandlingarna finns också en annan fråga som trots att den är av stor betydelse, inte har fått så stort genomslag.
EU:s pandemilån ska snart börja betalas tillbaka.
Sverige får vara med och finansiera bidragsdelen.
Pengarna gick ofta till redan planerade satsningar.
Bland annat Italien har använt stora belopp till husrenoveringar.
Fonden har kopplats till bedrägerier och svag kontroll.
Kritiker varnar för nya gemensamma EU-lån.
Den handlar om NextGeneration EU, det vill säga det tillfälliga återhämtningspaket som EU tog beslut om i samband med pandemin. I syfte att hjälpa medlemsländerna att komma på fötter efter pandemin och i samma veva göra Europas ekonomier mer moderna, beslutade EU-kommissionen att ta upp lån på som mest 800 miljarder i euro i löpande priser. De slussades sedan vidare till medlemsländerna i form av lån och bidrag, inom ramen för det som kallas Återhämtnings- och resiliensfaciliteten, eller kort och gott återhämtningsfonden.
Årlig extrautgift på 24 miljarder euro
Lånen ska betalas tillbaka under perioden 2028–2058. De länder som tagit emot lån ansvarar själva för att betala tillbaka dem. Men den delen av EU:s upplånade pengar som betalats ut som bidrag ska amorteras gemensamt av samtliga EU-länder, varför åtagandet kommer att belasta EU:s kommande långtidsbudget.
Eftersom en del länder, däribland Sverige, valde att tacka nej till lånedelen, är det belopp som nu måste betalas tillbaka något lägre än det tak som EU-kommissionen från början presenterade. Just nu uppgår summan till cirka 700 miljarder euro plus ränta. 170 av dem ska betalas tillbaka under tiden för nästa långtidsbudget, vilket innebär en extra utgift på cirka 24 miljarder euro om året.
Alexandra Leonhard, ansvarig för EU-frågor och internationell ekonomi på Svenskt Näringsliv, har länge följt frågan om EU:s gemensamma upplåning.
– Från början var tanken egentligen att man ville undvika ännu en eurokris genom att säga att EU-budgeten kommer att gå in som garant och medlemsländerna står enade att klara oss igenom pandemin. Tanken med att låna tillsammans var att få ner räntekostnaden, säger hon till TN.
Italien fick en tredjedel
Flera länder, inte minst Sverige, var redan från början kritiska både till återhämtningspaketet som sådant och planerna på att finansiera det med gemensamma lån. Men det fanns samtidigt en stor oro för att EU:s ekonomi skulle ta allvarlig skada av pandemin, och tack vare att EU med sin höga kreditvärdighet kunde stå som garant på lånen fick de länder som tackade ja till både bidrag och lån en lägre ränta än vad som hade varit fallet om de skulle låna pengarna själva.
Och när beslutet om gemensamma lån väl var fattat och bidragen började delas ut kom de alltså även Sverige till del. Summorna fördelades både efter ländernas BNP och utifrån hur stor skada de kunde anses ha lidit av pandemin. Länder med omfattande turism ansågs till exempel ha drabbats hårdare än andra.
Sveriges andel uppgick till knappt 3,5 miljarder euro vilket motsvarar knappt en procent av bidragsdelen i återhämtningsfonden. Som jämförelse fick Spanien och Italien tillsammans ut cirka 42 procent av bidragsdelen. Räknar man även in lånedelen så har Italien – som utnyttjat sitt låneutrymme till max – ensamt fått ut cirka 195 miljarder euro eller en dryg tredjedel av återhämtningsfondens totala innehåll.
Enligt de regler som sattes upp för fonden skulle pengarna främst användas till digitalisering och grön omställning, och åtgärderna skulle stärka långsiktig tillväxt och konkurrenskraft.
”Det blev egentligen ett sätt att avlasta individuella statsbudgetar utan ett tydligt mervärde för EU.”
Från början var tanken att länderna skulle ansöka hos kommissionen om pengar till nya satsningar, varpå ministerrådet i form av medlemsländernas finansministrar skulle ge sitt godkännande. Men det blev också möjligt att använda pengarna till projekt som redan var planerade och i många fall ändå skulle ha ingått i ländernas ordinarie statsbudgetar. Huvudsaken var att medel inte fick ersätta ländernas löpande utgifter.
– Det var Tyskland som började med det där. De tog satsningar som man redan hade pratat om och tagit beslut om i statsbudgeten och lät EU-medel finansiera dem i stället, säger Alexandra Leonhard.
– Helt plötsligt stod det klart att man kunde få bidrag från EU om man bara kunde visa att det man hade tänkt göra är digitalt eller har med grön omställning att göra, till exempel att det är fossilfritt. Så då kunde Sverige använda den mallen också. Det blev egentligen ett sätt att avlasta individuella statsbudgetar utan ett tydligt mervärde för EU.
Så vad kom pengarna att användas till? Det är inte helt lätt att sammanställa en komplett lista. Enligt EU:s insynsregler måste alla länder offentliggöra de hundra största mottagarna, så bara där finns alltså 2 700. Men eftersom många av bidragen slussats vidare från de största mottagarna till bland annat kommuner, företag, organisationer och bostadsrättsföreningar kan det handla om hundratusentals mottagare allt som allt.
Servicelägenheter och förskoleplatser
Till stor del gick alltså de svenska utbetalningarna till satsningar som var beslutade sedan tidigare. Det handlar till exempel om Klimatklivet, Industriklivet, satsningen på yrkeshögskolan och Äldreomsorgslyftet. Enligt Statskontoret, som sammanställt de hundra största mottagarna för Sveriges räkning, rör de konkreta projekten bland annat skydd av värdefull natur, fler utbildningsplatser, investeringsstöd för hyresbostäder och utbyggnad av bredband.
Bland de exempel på projekt som EU själv lyft fram i sin officiella kommunikation finns bland annat en järnväg i Estland, nya helikoptrar i Portugal, fler förskoleplatser i Belgien, servicelägenheter i Slovenien och närsjukvård på landsbygden i Österrike.
En betydande andel – enligt uppgift åtminstone en fjärdedel – av återhämtningsfonden har gått till olika typer av renoveringsprojekt, ofta kopplat till energieffektivisering. En av de största och mer uppmärksammade satsningarna är Italiens så kallade ”Superbonus”, som landet sjösatte i syfte att få fart på byggsektorn och samtidigt sänka landets energiförbrukning.
Fick betalt för att renovera
Superbonusen var konstruerad på ett sätt som innebar att husägare i praktiken fick betalt för att renovera. Efter att kostnaderna skenat och klimatnyttan inte blivit så hög som planerat, valde Italien att dra tillbaka den. Då hade bonusen inte bara kostat Italien och EU långt över hundra miljarder euro utan även fört med sig omfattande bedrägerier i form av korruption och fiktiva renoveringsprojekt.
Liknande rättsfall har för övrigt också dykt upp i många andra EU-länder. I slutet av 2025 gick Europeiska Åklagarmyndigheten (EPPO) ut med att de just då hade 512 aktiva bedrägerifall med koppling till återhämtningsfonden på sitt bord.
”Om det här systemet nu ska bli mallen för nästkommande budget, så kommer vi inte att kunna se kostnaderna då heller.”
Att bedrägerierna varit möjliga beror bland annat på hur pengarna har betalats ut. Enkelt förklarat har utbetalningarna skett utifrån överenskomna mål, snarare än de faktiska kostnaderna för ett utfört arbete. Jämfört med hur det brukar gå till när EU fördelar medel så har det i det här fallet också funnits fler mellanhänder.
Därför har pengarna i många fall varit svåra att spåra. Enligt Alexandra Leonhard har en rad aktörer misslyckats när de har försökt redogöra i detalj för vad pengarna har gått till redan i dagens utformning av EU-budgeten. Nu kommer medel betalas ut utan att länderna behöver redovisa sina kostnader så länge som delmål och mål har uppfyllts, konstaterar hon.
– Det som är lite oroväckande, och det är konstigt att det inte pratas mer om det, är att om det här systemet nu ska bli mallen för nästkommande budget så kommer vi inte att kunna se kostnaderna då heller.
”Det blir svårare för oss att följa pengarna.”
Den varningen har också lyfts fram av Europeiska revisionsrätten (ECA), som menar att risken för korruption ser ut att öka med den kommande budgeten, eftersom sättet att fördela medel kan förändras.
– Det blir svårare för oss att följa pengarna. Egentligen blir det som att man säger till medlemsländerna att här har ni en stor summa pengar och ni ansvarar för att se till att allt är okej, sa CEA:s chef Tony Murphy nyligen till Politico.
Men utöver att upplägget alltså befaras öka risken för korruption, är det enligt bland andra ECA också otydligt vad återhämtningsfonden egentligen har lyckats uppnå och hur träffsäkra stöden har varit. Målen för de enskilda projekten uppges i många fall ha varit både otydliga svåra att mäta.
– Det är oklart om det har uppstått något egentligt mervärde för EU. Har pengarna gjort någon nytta på längre sikt? Har de ökat produktiviteten? Har lånen medfört något som privat kapital inte hade kunnat åstadkomma? Det är förstås inget fel med att renovera men det är oklart vad det egentligen har gett i form av mernytta för EU eller ökad tillväxt, säger Alexandra Leonhard.
Har blivit dyrare än beräknat
När EU tog beslut om lånen låg räntorna på historiskt låga nivåer. Eftersom upplåningen sker löpande i takt med att medlemsländerna begär utbetalningar, har kostnaden för återhämtningspaketet blivit betydligt dyrare än vad man räknade med från början.
När skulden nu ska betalas av måste pengarna tas någonstans ifrån. Om inte EU-länderna lyckas komma överens om att omprioritera i budgeten eller EU lyckas hitta andra sätt att få in inkomster, finns det en betydande risk att medlemsländerna får acceptera högre avgifter, tror Alexandra Leonhard.
Men det är inte det som främst oroar henne, utan snarare att EU som ett resultat av återhämtningsfonden har öppnat för att ta gemensamma lån, något som i princip varit otänkbart tidigare. I satsningen SURE (Support to mitigate Unemployment Risks in an Emergency), som lanserades i början av pandemin, gick medlemsländerna in som garanter för att de länder som ville låna till exempelvis korttidspermitteringar skulle kunna göra det till en förmånlig ränta. Men NextGeneration EU är första gången som EU faktiskt har tagit gemensamma lån i stor skala.
”Risken är att så fort vi har en kris så kommer vi tycka att vi behöver låna pengar igen.”
Alexandra Leonhard menar att kanalen nu har öppnats och att den lätt kan användas igen.
– I kommissionens ursprungliga budgetförslag fanns det med en slags krisfond, men den hade man dragit ner till nästan hälften i det reviderade förslag som kom från Irland som är ordförandeland just nu. Tanken med den fonden är att det ska finnas pengar i EU-budgeten som ska kunna hjälpa till vid exempelvis naturkatastrofer.
– När man drar ner på den delen, var ska vi då få pengar ifrån om det till exempel blir en skogsbrand? Det blir precis som när vi började med NextGeneration EU, men då har vi redan öppnat den dörren och då är den enklare att öppna igen. Risken är att så fort vi har en kris så kommer vi tycka att vi behöver låna pengar igen.
I förlängningen kan det innebära att EU:s budget får sämre legitimitet och att förtroendet för EU som politiskt projekt minskar, menar Alexandra Leonhard. Hon hoppas att budgetarbetet ska resultera i tydligare krav och bättre spårbarhet än vad som har varit fallet med återhämtningsfonden.
– Jag tycker att det är anmärkningsvärt att revisionsrätten slår på trumman och säger att vi inte kommer att kunna kontrollera det här. Då borde man ju vara jättebekymrad.
-
Varför ska Sverige vara med och betala för bidragsdelen i EU:s återhämtningsfond?
Sverige ska vara med och amortera bidragsdelen i EU:s återhämtningsfond eftersom alla EU-länder gemensamt ansvarar för återbetalningen av den delen av EU:s lån. Länder som tagit emot lån ansvarar däremot själva för sina lån. Sverige tackade nej till lånedelen men fick bidrag från fonden. -
Hur mycket ska EU betala tillbaka för pandemilånen i NextGeneration EU?
EU ska betala tillbaka cirka 700 miljarder euro plus ränta för pandemilånen i NextGeneration EU, och 170 miljarder euro ska återbetalas under nästa långtidsbudget. Det motsvarar en extra utgift på cirka 24 miljarder euro om året. Lånen ska betalas tillbaka under perioden 2028–2058. -
Hur användes EU:s återhämtningsfond i Italien?
Italien använde bland annat medel från EU:s återhämtningsfond till Superbonus, ett renoveringsstöd som skulle stimulera byggsektorn och minska energiförbrukningen. Stödet var utformat så att husägare i praktiken kunde få betalt för renoveringar. Italien drog senare tillbaka bonusen efter skenande kostnader, lägre klimatnytta än planerat och omfattande bedrägerier. -
Hur stor del av EU:s återhämtningsfond gick till Sverige respektive Italien?
Sverige fick knappt 3,5 miljarder euro, medan Italien fick cirka 195 miljarder euro när både bidrag och lån räknas in. Sveriges andel motsvarade knappt en procent av bidragsdelen i återhämtningsfonden. Italien använde sitt låneutrymme fullt ut och fick ensamt en dryg tredjedel av fondens totala innehåll.