EU:S FRAMTID
Experten: Därför är ”Made in Europe” fel väg – ”EU riskerar bli mer slutet”
Inom EU höjs alltfler röster för att gynna europeiska företag och produkter. En problematisk utveckling, menar kritiker, som varnar för ökad byråkrati, minskat handlingsutrymme och ett mer slutet Europa. ”Man måste kunna skilja mellan legitim strategisk motståndskraft och bred protektionism”, säger Anna Stellinger, chef för internationella och EU-frågor på Svenskt Näringsliv.
Om EU ska lyckas med utmaningarna inom välfärden, säkerheten och klimatet är de flesta överens om att Europas tillväxt och konkurrenskraft måste öka. Det råder dock olika uppfattningar om hur det ska gå till.
Europa behöver stärka sin tillväxt och konkurrenskraft för att hantera välfärds-, säkerhets- och klimatutmaningar.
Begreppet "europeisk preferens" föreslår fördelar för europeiska företag och produkter, men möter kritik för protektionism.
Geopolitiska spänningar har ökat fokus på EU:s motståndskraft och beroende av andra regioner.
Anna Stellinger på Svenskt Näringsliv betonar vikten av att balansera öppenhet och strategisk motståndskraft.
Kritiker oroar sig för ökad byråkrati och att Europa stänger ute omvärlden.
Stellinger föreslår fokus på fungerande inre marknad, regelförenkling och fler frihandelsavtal.
En inriktning som fått alltmer utrymme i den europeiska debatten är ”European preference” eller europeisk preferens på svenska. Det är ett begrepp som är nära besläktat med andra förekommande uttryck som ”Buy European” och ”Made in Europe”. Precis som namnen antyder går initiativen ut på att ge en skjuts till europeisk produktion genom att få fler att välja europeiska produkter.
– Tanken är europeiska företag och produkter ska få företräde i bland annat offentlig upphandling. Man ska helt enkelt välja europeiskt framför kinesiskt, amerikanskt eller något annat, säger Anna Stellinger, chef för internationella och EU-frågor på Svenskt Näringsliv.
”Det talas om europeisk preferens i många olika sammanhang nu. Men vi måste komma ihåg att det inte är enkelt att avgöra vad som är europeiskt.”
Sedan flera år tillbaka befinner sig Europa i ett geopolitiskt utmanande läge och när kriget i Mellanöstern inleddes i februari förstärktes den situationen. I takt med att larmen om olje- och energikris duggade alltmer tätt, klättrade frågan om Europas motståndskraft allt högre upp på agendan.
– Att frågan blivit så stor just nu beror på att Europa befinner sig i ett crescendo av geopolitisk oro, krig, störningar i leveranskedjorna och växande fokus på beroenden av andra delar av världen. Då blir det politiskt lockande att tala om mer europeisk kontroll och självförsörjning. Problemet är att det snabbt kan glida från rimlig beredskap till ganska bred protektionism.
Idén om en ”Made in Europe”-strategi lanserades av Stéphane Séjourné, EU-kommissionär och vice ordförande för kommissionen, i början av februari. Han gick ut med förslaget i en artikel som även hade skrivits under av fler än 1 100 företagsledare. Men samtidigt möttes förslaget av bred kritik från både näringslivet och politiken, som varnade för just växande protektionism.
Sedan dess har Made in Europe-initiativet vuxit kraftigt. Exempelvis har det lagts fram förslag om att företag som vill ta del av statliga stöd eller vinna upphandlingar i EU ska ha tillverkat en viss andel av komponenterna i utvalda produkter i Europa.
”Den stora skiljelinjen går snarare mellan de som vill använda den typen av verktyg selektivt och bara när det behövs, och de som ser den här typen av förslag som en pelare i EU:s ekonomiska politik.”
En problematisk utveckling, menar Anna Stellinger, som i en debattartikel i Dagens industri nyligen påminde om att Europas styrka är frihet och inte isolationism.
– Det som diskuterats som avgränsade strategiska områden har blivit en mycket bredare princip. Där tycker jag att man måste vara försiktig. Det talas om europeisk preferens i många olika sammanhang nu. Men vi måste komma ihåg att det inte är enkelt att avgöra vad som är europeiskt. Produkters ursprung måste bevisas och många företag jag pratat med ser en rätt rejäl administrativ börda. Det är ju knappast rätt väg för att stärka Europas företag och konkurrenskraft, säger hon.
Hur stort är stödet i EU för europeisk preferens och andra former av industristöd?
– Det finns ett ganska starkt stöd för tanken att EU ska föra en mer aktiv industripolitik. Det är i den kontexten man kan se europeisk preferens. Men det finns olika syn på hur långt man ska gå. De allra flesta delar bilden att Europa måste bli mer motståndskraftigt, men långt ifrån alla tycker att lösningen är breda preferensprinciper eller mer generellt industristöd.
– Den stora skiljelinjen går snarare mellan de som vill använda den typen av verktyg selektivt och bara när det behövs, och de som ser den här typen av förslag som en pelare i EU:s ekonomiska politik.
Kritiker varnar dels för att europeisk preferens riskerar att leda till byråkrati och svåra definitionsproblem, dels att hela förslaget tar Europa i fel riktning.
Anna Stellinger anser att europeisk preferens endast bör användas där det finns tydliga, motiverade och väl avgränsade skäl.
– Det största problemet är att EU riskerar att bli mer slutet. Europas välstånd har byggt på öppenhet, handel och konkurrens, inte på att stänga ute omvärlden. Om man gör europeisk preferens till en generell princip finns det en uppenbar risk att man försvagar just det som gjort Europa starkt. Dessutom riskerar EU att skicka fel signaler till viktiga handelspartners. EU har precis avslutat förhandlingar och frihandelsavtal med Indien, Indonesien, Mercosurländerna och Australien och det vore olyckligt om vi skickade signaler om att Europa nu i stället blickar inåt.
”Motståndskraft får inte betyda isolationism.”
I stället för att bygga hinder mot omvärlden borde EU fokusera på saker som kan stärka konkurrenskraften långsiktigt, menar Anna Stellinger. Hon pekar på tre huvudsakliga områden.
– För det första, att få den inre marknaden att fungera bättre. Där finns fortfarande alldeles för många helt onödiga hinder, nationella särregler och svårigheter för företag som vill växa. För det andra, verklig regelförenkling. Många företag, inte minst små och medelstora, upplever i dag att regelbördan är ett direkt hinder för innovation och investeringar. Det handlar inte om att sänka ambitionsnivån, utan att göra reglerna bättre. Och för det tredje, fler och djupare frihandelsavtal. Om EU vill stärka sin konkurrenskraft på riktigt är det där de stora vinsterna finns, inte i breda preferensregler.
Finns det med tanke på den geopolitiska osäkerheten ändå inte en poäng i att Europa försöker göra mer i egen regi, speciellt när det handlar om kritiska sektorer?
– Jo, i vissa fall finns det absolut en poäng i det. Jag tycker att man måste kunna skilja mellan legitim strategisk motståndskraft och bred protektionism. I sektorer som försvar, säkerhet och andra områden där EU har tydliga och skadliga beroenden kan det vara rimligt att stärka den europeiska kapaciteten, men även där kan andra alternativ än europeisk preferens många gånger vara bättre.
– Men det är något helt annat än att göra europeisk preferens till en allmän princip för industripolitiken. Motståndskraft får inte betyda isolationism. Det måste handla om att minska sårbarheter utan att överge öppenhet, internationell handel och konkurrens.
