KÄRNKRAFTENS FRAMTID

Larmet: Brist på kompetens hotar svensk kärnkraft – ”Behövs större fokus”

Sverige satsar stort på ny kärnkraft – men saknar folk för att bygga den efter decennier av politisk osäkerhet. "Vi har hög kompetens för det befintliga kärnkraftsprogrammet, men vi är inte riktigt förberedda för att växla upp", säger Strålsäkerhetsmyndighetens generaldirektör Michael Knochenhauer till TN.

Sverige genomför en storsatsning på ny kärnkraft. Sedan mars 2026 är det möjligt att ansöka om att bygga nya reaktorer, och de första ansökningarna har inkommit för platser som Valdemarsvik och vid Ringhals på Väröhalvön.

Målet är att möta det ökade elbehovet och underlätta klimatomställningen genom både storskaliga reaktorer och små modulära reaktorer, SMR.

Sverige betraktas som en tung aktör inom kärnkraft internationellt. Med sex stora reaktorer i drift, lång erfarenhet och stark kompetens både inom industri och myndigheter står landet på en stabil grund. Men om regeringens planer på ny kärnkraft ska bli verklighet väntar samtidigt en omfattande utmaning: att säkra arbetskraften.

– I en internationell kontext betraktas vi som en betydande kärnkraftsnation. Vi har sex stora reaktorer i drift. Vi är erfarna. Vi har haft kärnkraft sedan 60-talet, säger Michael Knochenhauer, generaldirektör på Strålsäkerhetsmyndigheten till TN.

”Vi är inte riktigt förberedda för att växla upp.”

Han beskriver dock dagens kompetensförsörjning som sårbar efter decennier av politisk osäkerhet.

– Under en mycket lång period har vi de facto haft en avvecklingspolitik. Bilden har varit att anläggningarna kommer att köras under planerad livslängd och sedan läggs ned, och att det inte byggs något nytt.

Det har fått konsekvenser. Många av de som byggde upp Sveriges kärnkraftssektor började arbeta under 1980- och 1990-talen. De närmar sig nu pension eller har redan lämnat arbetslivet. Samtidigt har återväxten av yngre arbetskraft varit svag.

– Kärnkraften har inte framstått som ett spännande framtidsområde, så läget idag är att vi i Sverige har hög kompetens för det befintliga kärnkraftsprogrammet, men vi är inte riktigt förberedda för att växla upp.

Ökat behov av kompetens

Redan nu märks ett växande rekryteringsbehov. Strålsäkerhetsmyndigheten har på två år vuxit från 300 till 400 medarbetare och kommer under 2026 att växa med ytterligare ett femtiotal medarbetare.

– Det har gått ganska bra. Inte problemfritt, men eftersom vi har ett spännande uppdrag nu så finns attraktionskraften, säger Michael Knochenhauer.

Myndigheten har låtit göra en studie som visar att kompetensbehovet ökar betydligt i Sverige om kärnkraftsutbyggnaden sker enligt regeringens mål – två nya reaktorer till 2035 och tio till 2045.

– I det läget så ser vi att det utöver dagens 1 600 personer med specifik kärnteknisk kompetens skulle behövas ytterligare 500 personer till 2030, och 800 till 2035. Dessutom behöver pensionsavgångar ersättas.

Det handlar då om personal med kärnkraftrelaterad kompetens förvärvad genom utbildning eller arbetslivserfarenhet, exempelvis inom strålskydd, avfallshantering, säkerhetsskydd, kärnkemi, kärnfysik eller avancerade säkerhetsfrågor.

Att bygga nya kärnkraftsreaktorer är gigantiska anläggningsprojekt, bland de största industriella projekten i Sverige under perioden som det pågår. Det innebär att det utöver specialisterna krävs långt fler personer i mer generella yrken, exempelvis svetsare, projektledare, konstruktörer, montörer, logistiker och servicepersonal.

Politiska signaler avgörande

En central fråga är om utbildningssystemet kan leverera den arbetskraft som efterfrågas. Där är svaret tydligt.

– Nej, det gör det inte, och där behövs det högre kapacitet. Men det gäller också att studenter som står inför att välja studieinriktning faktiskt väljer inriktningar mot kärnteknik och strålskydd.

Michael Knochenhauer menar att det krävs fler vägar in i sektorn: universitets- och civilingenjörsutbildningar, yrkeshögskolor och möjligheter för redan yrkesverksamma att byta bana.

– Det kan vara att en civilingenjör eller någon med en annan teknisk-naturvetenskaplig utbildning som arbetar inom ett annat område, ser kärnkraft som ett spännande område att växla till. I vår rekrytering de senaste åren har vi sett exempel på detta.

”Vad skapas det för bild kring kärnkraften? Kommer den att finnas i Sverige på sikt, och kommer den utbyggnad som det idag pratas mycket faktiskt att ske?”

Men då krävs långsiktiga signaler, betonar han, och tillägger att det rör Strålsäkerhetsmyndighetens uppdrag att bidra till att nationell kompetens för dagens och framtidens behov utvecklas inom myndighetens verksamhetsområde.

– Vad skapas det för bild kring kärnkraften? Kommer den att finns i Sverige på sikt, och kommer den utbyggnad som det idag pratas mycket faktiskt att ske? Bilden kopplar starkt till vad politiken signalerar.

Han tror att intresset ökar snabbt om ett investeringsbeslut faktiskt tas.

– Det bidrar till bilden av kärnkraft som någonting som är spännande och utmanande att arbeta med, säger han.

Större fokus på grundutbildningar

För att lösa kompetensfrågan behövs enligt Michael Knochenhauer tydligare satsningar från staten och högskolesektorn. Han efterlyser riktade resurser och långsiktiga satsningar på akademiska utbildningsmiljöer inom kärnteknik och strålningsvetenskaper.

– Nu behövs ett större fokus på grundutbildningar – att vi inte bara får ut disputerade utan även civilingenjörer som vill arbeta inom området. Det måste heller inte bara vara akademiska utbildningar, även utbildningar inom yrkeshögskolor behövs, säger han.

Han nämner också möjligheten att skapa ett strategiskt forskningsområde med fokus på strålsäkerhet och kärnteknik, för att bidra till en tydligare och mera sammanhållen bild av området inom utbildnings- och forskningsmiljöer.

”Den långsiktiga kompetensförsörjningen är en fråga som behöver lösas nationellt.”

Branschen och myndigheterna kan peka på behovet, men utbildningssystemet äger själva lösningen, menar Michael Knochenhauer.

– Vi kan göra analyserna, men vi kan inte lösa den del av problemet som ligger hos universitet och högskolor. Och vi anställer gärna när eleverna kommer ut från utbildningarna.

För vissa aktörer kan internationell rekrytering bli ett komplement, särskilt inom smala specialistområden. Men han ser inte arbetskraftsinvandring som huvudlösningen.

– Jag tror inte att vi löser problemet genom att importerar den kompetens vi behöver för ett nytt kärnkraftsprogram. Även om det kan ge värdefulla tillskott så behöver Sverige i grunden ha den kompetensen självt. Den långsiktiga kompetensförsörjningen är en fråga som behöver lösas nationellt.

Bra utgångsläge

Trots de stora behoven är Michael Knochenhauer inte pessimistisk. Det stämmer visserligen att kärnkraftssatsningen står och faller med kompetensen, men utgångsläget är ganska gott, och eftersom utbyggnaden sker stegvis finns det tid att utbilda nya generationer.

– Delvis tror jag att det här är självreglerande, och vi ska inte överdriva utmaningen. Det tar fem år att utbilda en civilingenjör. Får vi mera energi i frågan om kärnkraften så är det rimligtvis fler som vill arbeta inom sektorn.

”Det handlar mycket om attraktionskraften – en långsiktig bild av att Sverige är en betydande och kompetent kärnkraftsnation.”

Han betonar behovet av signaler om långsiktighet från politiskt håll.

– Det är viktigt att den bild som förmedlas från politiken förblir tydlig. Att vi har kärnkraft i dag och att vi kommer att ha kärnkraft länge till – kanske till och med ny kärnkraft. Och att det skapas förutsättningar i utbildningssystemet för att kunna utbilda sig inom området.

Om den bilden består finns också goda chanser att kompetensen gör det, menar Michael Knochenhauer.

– Det handlar mycket om attraktionskraften – en långsiktig bild av att Sverige är en betydande och kompetent kärnkraftsnation. Med det följer att det är intressant att arbeta inom området. Det har alltid funnits intressanta jobb inom kärnkraftsområdet men bilden har inte alltid varit sådan, säger han.