”Varför tystnade kritiken mot kulturkanon?”

Ett halvår efter att kulturkanon presenterades undrar krönikören Inger Enkvist varför uppståndelsen övergick i pyspunka.

Det var mycken uppståndelse kring begreppet kulturkanon när regeringen tillsatte en utredning om ämnet 2023 och utsåg historikern Lars Trädgårdh till huvudsekreterare. När sedan utredningen lades fram 2025 såg vi en ”pyspunka”. Det kom inga upprörda protester från den krets personer som syns på kultursidorna i Stockholmsmedierna.

Begreppet kulturkanon hade uppfattats av kritikerna som att någon eller några få skulle bestämma vilken litteratur som var värdefull. De var ”demokratiskt” upprörda. Trädgårdh och hans kommitté omformulerade dock uppgiften genom att använda ordet kultur i bred betydelse så som man gör inom samhällsvetenskaperna, och då blev litteratur bara en mycket liten del av begreppet.

”Kulturkanon visar tvärtom att svenskar inom lagstiftning, teknik och sociala reformer har genomfört den ena bra idén efter den andra.”

Inom avdelningen för konstnärligt skapande fick litteraturen dessutom dela plats med bild, musik, film, teater och vetenskaplig text. I den andra avdelningen med tekniskt och organisatoriskt skapande tog man fram företeelser som kakelugnen och kullager, regeringsformer och befolkningsstatistik, Götakanal och Viggen, Svenska akademins ordbok och Läsebok för folkskolan.

Dessutom var själva idén att ta fram det bästa som Sverige åstadkommit säkert svår att acceptera för kultureliten. Deras vanliga inriktning är välja ut det som är negativt för Sverige och för västländer i allmänhet och förtiga det som är bra. Kulturkanon visar tvärtom att svenskar inom lagstiftning, teknik och sociala reformer har genomfört den ena bra idén efter den andra.

”Men varför hördes inga beskyllningar när utredningen presenterades? Svaret finns i utredningstexten.”

Dessutom har väsentliga förändringar inte i första hand kommit från kulturpersoner utan påfallande ofta från jurister, ingenjörer och vetenskapsmän. Det som knappt diskuteras offentligt är att Sverige jämfört med många länder har en attraktiv historia med tidig läskunnighet, visst folkligt medbestämmande och god administration. För att vi riktigt ska förstå detta borde vår kulturkanon läggas bredvid liknande texter från andra länder.

Men varför hördes inga beskyllningar när utredningen presenterades? Svaret finns i utredningstexten och här kan vi tala om ett exempel till på svensk uppfinningsrikedom. Hur Trädgårdh löste problemet är lika intressant som innehållet. En begränsad del av utrymmet i utredningstexten upptas av listan på de 100 verk som tagits fram och i stället beskrivs hur kommittén arbetat.

Halva utrymmet i kanon avsattes åt tekniska och sociala förändringar, dvs hälften låg utanför de stockholmska kulturjournalisternas kompetens- och intresseområde. Dessutom förekom inom konstområdet olika typer av konstnärligt skapande vilket gjorde att skönlitteratur, det område som kritikerna intresserade sig för bara omfattade 10 verk och inget verk från de senaste 50 åren. Det utsågs grupper av sakkunniga som skulle välja självständigt. Det var alltså ingen idé att skylla på utredningens huvudsekreterare om någon inte gillade ett visst verk eller ville kritisera frånvaron av en annan. Det fanns inte mycket kvar att bråka om.

”Utredningen slår knut på sig själv för att vara progressiv och hävdar att det är ett rättvisekrav att alla elever får lära sig kulturkanon.”

Ett annat skäl för att luften gick ur de kritiska var att kulturkanon i stora drag har samma innehåll som kursplanerna för svensk historia och litteratur i grund- och gymnasieskolan med några extra inslag. Därför är det svårt att vara emot urvalet eftersom det i stora drag redan nu är valt för skolan, fast inte alla lärare aktivt undervisar om det.

Så vilka kan tänkas vara emot vår kulturkanon? Det skulle i så fall vara globalister och multikulturalister som alltid dömer ut det som kommer från det egna landet som nationalistiskt men accepterar samma typ av material från andra länder. Socialister skulle kunna döma ut kulturkanon som elitistisk, men det är svårt när innehållet ligger nära läroplanerna och framför allt när urvalet litteratur är ”politiskt korrekt” och inkluderar icke-elitistiska verk som ”Katitzi”, dvs ungdomsbok om en flicka med romsk bakgrund, ett samiskt verk, en deckare av Sjöwall-Wahlöö och ”Pippi Långstrump”.

Hur är kulturkanon tänkt att användas? Utredningen slår knut på sig själv för att vara progressiv och hävdar att det är ett rättvisekrav att alla elever får lära sig kulturkanon. Utredningen tar också upp invandrare som målgrupp. Kulturkanon kan vara en väg in i det svenska samhället genom att den lär ut hur dagens Sverige utvecklats till att bli som det är idag. Texten fungerar dock säkert bäst för invandrare från andra europeiska länder som har studerat historia och litteratur i sitt hemland.

”Varför inte skapa ett kanonmuséum på Djurgården nära Nordiska muséet, ABBA-muséet, Vikingamuséet och Junibacken?”

Utredningen föreslår hemsidor och en stiftelse för att förvalta den kulturkanon som tagits fram. Här kommer några förslag som inte står i utredningen: Öka antalet timmar för historia i skolan och dela upp ämnet svenska i svenska språket och svenska litteraturen för att ge litteraturen ett ”skyddat” område. Förstärk skolans undervisning och se kanonlistan som en sammanfattning och en uppfriskning av minnet för vuxna.

Varför inte skapa ett kanonmuséum på Djurgården nära Nordiska muséet, ABBA-muséet, Vikingamuséet och Junibacken? Framför allt den tekniska och sociala delen skulle kunna dra besökare tillsammans med bildkonst och musik. En sådan översikt skulle säkert intressera de många turister som bara stannar ett par dagar i Stockholm men vill lära sig något om Sverige. Muséet skulle kunna sälja kulturkanon i översättning till andra språk i sin ”shop”, som det numera heter. Namnet kunde vara Sverigemuséet.