TYSKLANDS EKONOMI

”Irreversibelt – eller bara väldigt tyskt?”

Inom den tyska regeringen pågår något som mer liknar en parterapi än strategisk energipolitik, skriver krönikören Staffan Reveman.

Det finns ord som låter så definitiva att man nästan hör en dörr slå igen. “Irreversibelt” är ett sådant ord. Det smakar lite som ett byråkratiskt punktum. En stämpel. Ett “så är det bara”.

Det är också ett ord som fått en ny karriär i Tyskland. Förbundskansler Friedrich Merz beskrev i mars 2026 kärnkraftsavvecklingen som just “irreversibel” – samtidigt som han kallade den ett strategiskt misstag. Ett uttalande som väckte irritation inte bara i näringslivet, utan också inom de egna leden, där särskilt systerpartiet CSU i Bayern reagerade på vad som uppfattades som ett bekvämt sätt att både kritisera och samtidigt cementera beslutet.

”Det är lite som att sälja sin bil – och sedan börja plocka isär motorn på uppfarten ifall man skulle ångra sig.”

Tyskland har alltså bestämt sig: kärnkraften är historia. Punkt. Eller ja – nästan punkt. För samtidigt står halvt nedmonterade kärnkraftverk där som tekniska spökslott, skinande rena, fortfarande imponerande, men nu reducerade till ett mycket dyrt gör-det-själv-projekt i demontering .

Det är lite som att sälja sin bil – och sedan börja plocka isär motorn på uppfarten ifall man skulle ångra sig. I Japan har man gjort tvärt om.

Efter Tsunamin har Tyskland avvecklat 17 reaktorer och Japan har återstartat 15 reaktorer.

Man måste ändå beundra konsekvensen. I ett land där inget lämnas åt slumpen, där sopsortering sker med kirurgisk precision och tågen (ibland) går i tid, har man alltså bestämt att något är “irreversibelt”. Trots att ingen riktigt verkar vilja definiera vad det betyder.

För vad är egentligen irreversibelt? Är det när man skruvat loss en 109 ton tung reaktordel och börjat såga i den? Eller är det när politiken helt enkelt inte vill tänka tanken färdigt?

”Politiskt däremot är situationen betydligt mer… underhållande.”

Tekniskt sett verkar mycket gå att återställa. Ingenjörerna rycker lite på axlarna: visst, det tar några år, kostar några miljarder, men det är inte som att kunskapen försvunnit i ett svart hål. Den finns där – lite dammig, kanske, men fullt användbar.

Politiskt däremot är situationen betydligt mer… underhållande.

Inom regeringen pågår något som mer liknar en parterapi än strategisk energipolitik. På ena sidan står ekonomer och ingenjörer som räknar systemkostnader, nätkapacitet och samhällets behov. På andra sidan finns en mer ideologisk övertygelse om att rätt teknik – vind och sol – automatiskt leder till rätt samhälle. Det knepiga är Tysklands behov av baskraft som tillfredsställs med gaskraft och med enorma mängder kol, framförallt med smutsig brunkol.

Trots Tysklands enorma investeringer i sol- och vindkraft är landet fortfarande beroende av kolkraft.

Det är inte bara en politisk oenighet. Det är två helt olika sätt att se på verkligheten.

Den ena sidan frågar: fungerar systemet? Den andra svarar: det borde fungera.

Den ena sidan säger: vi måste räkna på helheten. Den andra säger: produktionen blir ju billigare.

”Medan denna diskussion pågår, rör sig resten av Europa i en helt annan riktning.”

Det är ungefär som att diskutera hushållsekonomi där den ena parten vill prata om totala kostnader – och den andra bara om priset på mjölk.

Resultatet? Ett slags politiskt stillestånd. Ingen vill riktigt ge sig, och därför händer… precis tillräckligt lite för att alla ska kunna hävda att de har rätt.

Och medan denna diskussion pågår, rör sig resten av Europa i en helt annan riktning. Frankrike och Storbritannien bygger nya reaktorer, Polen har påbörjat sitt första kärnkraftsprogram, och Sverige förbereder nya reaktorer. Totalt står kärnkraft för ungefär en fjärdedel av EU:s elproduktion.

Det som i Tyskland ofta lyfts som det avgörande argumentet – den olösta slutförvaringen – fungerar samtidigt som en politisk beställd handbroms. Frågan återkommer ständigt, nästan rituellt. Att andra länder faktiskt kommit längre, som Finland och Sverige med konkreta slutförvarslösningar, nämns däremot ogärna. Det passar helt enkelt inte riktigt in i berättelsen.

”Det är inget mysterium, bara fysik.”

Och samtidigt finns det en annan obekväm sanning som man helst inte talar högt om: över 30 000 vindkraftverk och mer än fem miljoner solcellsanläggningar kan – vid fel väder – tillsammans leverera… nästan ingenting. Det är inget mysterium, bara fysik. Men det är också en insikt som inte riktigt passar in i den offentliga berättelsen, och därför ofta behandlas som ett störningsmoment.

Och så har vi det där med elpriserna. De har, hur ska man säga, blivit… pedagogiska. De lär ut ekonomi i realtid. När räkningen kommer behöver ingen längre undra vad energipolitik betyder i praktiken. Samtidigt betalas nästan 30 miljarder euro av elkostnaderna indirekt av skattebetalarna, i form av subventioner för att dämpa just dessa priser.

Samtidigt fortsätter den stora energiakrobatiken: vinden blåser, solen skiner – ibland. Och när den inte gör det, kliver kol och gas in som oväntade gästartister. Det är lite som att ha en strikt diet, men alltid ha en fryspizza redo “för säkerhets skull”.

”Kanske är det bara ett sätt att sätta punkt i en debatt som egentligen fortfarande pågår.”

Allt detta leder till den där märkliga känslan av att något inte riktigt går ihop. Att systemet fungerar – men bara med en viss ansträngning, och till ett pris som får även den mest entusiastiske optimist att höja på ögonbrynen.

Så tillbaka till ordet: irreversibelt.

Kanske är det inte så absolut som det låter. Kanske är det bara ett sätt att sätta punkt i en debatt som egentligen fortfarande pågår – inte minst inom näringslivet och runt regeringsbordet.

Eller, för att uttrycka det mer nyanserat:

Det är inte omöjligt. Det är bara… politiskt komplicerat på tyskt vis.

Jag återkommer...