TYSKLANDS EKONOMI

”Regeringskris nästa för Merz?”

Om den tyska regeringen fortsätter att trampa vatten är det bara en tidsfråga innan vi ser något slags regeringskris, skriver krönikören Erik Thyselius.

När Tysklands förbundskansler Friedrich Merz (CDU) besökte Moderaternas Sverigemöte häromveckan haglade lovorden över både Sverige och statsminister Ulf Kristersson (M). Från kapitalmarknader, företagsklimat till försvar: Sverige var bland de bästa i klassen. Att Merz bredde på så mycket i sitt tal berodde nog inte bara på ren artighet, utan också uppriktig beundran. Jämfört med Sverige står Tyskland inför stora problem: inrikespolitiskt, ekonomiskt och militärt. Nu frågar sig allt fler bedömare om en regeringskris står för dörren.

”Tyvärr har den tyska regeringens arbete präglats av mycket snack och litet verkstad.”

När Merz (CDU) bildade sin regering tillsammans med socialdemokratiska SPD förra våren var det med löftet om att få de ekonomiska hjulen att snurra. Efter flera år med internt käbbel, energikris och tilltagande avindustrialisering under Olaf Scholz (SPD) tid som kansler skulle Merz rulla ut den ena strukturreformen efter den andra. På spel stod inte bara omvärldens tilltro till Tyskland som Europas ekonomiska draglok. Det ansågs också vara sista chansen för de gamla maktpartierna CDU och SPD att visa för väljarna att de fortfarande kunde styra republiken. Om inte, löd domen, skulle det innebära ytterligare en strategisk seger för högerpopulistiska och rysslandsvänliga AFD.

Tyvärr har den tyska regeringens arbete präglats av mycket snack och litet verkstad. I början av sin tid som kansler talade Merz storslaget om "reformernas höst" (Herbst der Reformen). Nu skulle äntligen Tyskland göra upp med sin förlamande byråkrati, eftersatta digitalisering och svällande välfärdsstat. När så hösten kom och inga reformer sjösattes talade Merz i stället om "reformernas vinter". Vintern kom utan att några större reformer presenterades. Någon "reformernas vår" lär Merz inte utropa, men trycket på hans regering att presentera någon slags strukturreform av betydelse i närtid ökar för varje dag som går.

”En gråzon där gränsen för vad som faktiskt är investeringar och vad som i praktiken är löpande utgifter håller på att luckras upp.”

Ett av de största problemen för kanslern är att finansminister Lars Klingbeil (SPD) inte alls är lika sugen på att genomföra de nödvändiga, men impopulära, reformer som krävs för att få fart på den tyska ekonomin: sänkta bolagsskatter, en flexiblare arbetsmarknad, åtstramade bidrag et cetera. Klingbeil vill hellre se en återinförd förmögenhetsskatt och en aktivare industripolitik. Återstår då för Merz att öka statens upplåning. I en del fall har det varit helt avgörande, som i fallet med den tyska upprustningen och stödet till Ukraina. Men det har också skapats en gråzon där gränsen för vad som faktiskt är investeringar och vad som i praktiken är löpande utgifter håller på att luckras upp. Det sistnämnda har skapat stor frustration inom den marknadsliberala och konservativa falang inom CDU som Merz själv tillhör.

”Häromdagen blev Merz utbuad på centralorganisationen DGB:s kongress (ungefär Tysklands motsvarighet till LO) när han talade om behovet av ekonomiska reformer.”

Att bara peka ut SPD som boven i dramat är inte helt rättvist. Under Merkelåren växte det fram en politisk kultur i Tyskland som vaggade in väljarna i tron att inga samhällsförändringar skulle drabba dem negativt. Nu har Tyskland en betydande äldre väljarbas som är ytterst förändringsobenägen och riskaversiv, och som därför inte orkar ta in att stora strukturreformer är nödvändiga om morgondagens välstånd ska säkras. Det är denna verklighet som tyska politiker måste hantera. Ett pedagogiskt exempel i närtid: häromdagen blev Merz utbuad på centralorganisationen DGB:s kongress (ungefär Tysklands motsvarighet till LO) när han talade om behovet av ekonomiska reformer.

I de senaste opinionsmätningarna ligger CDU och bayerska CSU på cirka 22 procent, samtidigt som AFD numera är största parti med sina knappt 30 procent. Det är ett mardrömsläge för Merz, som lovat att halvera AFD:s väljarstöd.

Om den tyska regeringen fortsätter att trampa vatten är det bara en tidsfråga innan vi ser något slags regeringskris. Frågan som uppstår då är om kristdemokrater och socialdemokrater lyckas bita ihop och samla sig eller om det istället blir ett nyval. Det finns också ett tredje alternativ: att CDU och CSU bildar en minoritetsregering. En sådan har Tyskland aldrig haft i modern tid. Och den skulle med största sannolikhet behöva ta stöd av AFD:s röster av och till.

Den som hoppas att lugnet snart ska sänka sig över tysk politik lär bli gruvligt besviken.