DEN SVENSKA ARBETSMARKNADEN

Professor: Fel fokus på arbetslösa – här är gruppen som drabbas hårdast

I debatten om ungdomsarbetslöshet riktas fokus ofta mot unga utan gymnasieutbildning och unga med utländsk bakgrund. Men det finns en tredje grupp där problemet är ännu större, men som det ändå knappt pratas om. Det menar Anders Forslund på IFAU. ”Det tenderar att gå ganska illa för dem tyvärr”, säger han till TN.

Anders Forslund, professor emeritus vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, är inte förtjust i begreppet ”ungdomsarbetslöshet”. Åtminstone inte som ett mått på ungdomars problem på den svenska arbetsmarknaden.

Eftersom många unga som är inskrivna på Arbetsförmedlingen i själva verket studerar och egentligen endast söker deltids- eller feriejobb, är det lätt att få en överdriven bild av problemets storlek. Dessutom fokuserar uttrycket på situationen för alla unga, när det egentligen är främst vissa grupper av unga som har utmaningar, konstaterar han.

Unga som varken arbetar eller studerar

Ovanpå det befinner sig alla unga inte i arbetskraften, just eftersom de studerar eller ägnar sig åt andra saker som exempelvis militärtjänstgöring. Det kan jämföras med personer i medelåldern där i stort sett alla arbetar eller söker arbete.

– Det finns en mängd saker som gör att om man bara tittar på en siffra, ungdomsarbetslösheten, så får man en felaktig bild av hur stort problemet är, både jämfört med hur stort problemet är jämfört med andra i befolkningen och hur stort problemet är jämfört med i andra länder, säger Anders Forslund till TN.

Men med det sagt är det tydligt att det finns utmaningar för vissa unga på arbetsmarknaden, menar han. År 2015 var han med och skrev rapporten ”En förlorad generation? En ESO-rapport om ungas etablering på arbetsmarknaden”.

”En obehagligt hög siffra”

En av rapportens slutsatser var att ungas förmåga att etablera sig på arbetsmarknaden varierar kraftigt mellan olika grupper. Vissa går det bra för, medan andra har betydligt större utmaningar.

För att få en bättre bild av problemet måste vi enligt Anders Forslund därför rikta fokuset mot den grupp av unga som varken arbetar eller studerar.

Hur många är de ungefär?

– Det varierar över tid beroende på bland annat konjunktur. Men de senaste siffrorna jag såg låg i alla fall en bra bit under tio procent. Vilket naturligtvis är en obehagligt hög siffra i någon mening, men det är ju inte i närheten av de 20 procent som ungdomsarbetslösheten ligger och hovrar kring.

”Så var det 2015 och jag vågar ta gift på att det är så i dag också.”

År 2021 var Anders Forslund med och släppte en annan rapport på just det temat. Den heter ”Unga som varken arbetar eller studerar - en beskrivning av gruppen och effekter av insatser för att möta problemet”, och slår fast det som den tidigare forskningen visat.

– För de allra flesta så går det ganska bra att ta sig in på arbetsmarknaden när man går från skola till arbetsliv i Sverige. Så var det 2015 och jag vågar ta gift på att det är så i dag också. Det är inte någon jättestor skillnad. Utan det som är problematiskt är att det finns grupper där den här beskrivningen inte stämmer, säger han.

Det finns framför allt tre grupper av unga som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Två av dem, unga utan fullständiga gymnasiebetyg och unga med utländsk bakgrund, får också ganska mycket utrymme i den offentliga debatten, menar Anders Forslund.

En växande grupp

Men detsamma anser han inte gäller för den tredje gruppen, som består av unga med funktionsnedsättningar.

– De är för det första en stor grupp och för det andra kunde vi konstatera när vi tittade på det att det var en växande grupp. För det tredje så går det mycket sämre för den gruppen än vad det gör för de två andra grupperna som det pratas mer om.

För att förbättra situationen på arbetsmarknaden för unga är det de här tre grupperna som borde få fokuset, menar Anders Forslund. Att satsa på generella insatser som ska stötta alla i samma ålder är helt enkelt inte så meningsfullt eftersom de flesta trots allt klarar sig bra.

Den här gruppen med funktionsnedsättning, vad kan det vara för typ av funktionsnedsättningar?

– I vår studie kunde vi använda oss av det man kan hitta i olika typer av register. Det vi då hittade var tre typer av ersättningar som signalerar att man har någon form av problem.

”Det fortsätter tyvärr att gå dåligt för dem väldigt länge.”

Dels finns det en grupp som enligt Arbetsförmedlingen har ”funktionsnedsättningar som medför nedsatt arbetsförmåga”, som myndigheten kallar det. Dels finns det ungdomar som får aktivitetsersättning, vilket Anders Forslund beskriver som ett slags förtidspension för ungdomar. Den beviljas tre år i taget för personer som är mellan 20 och 30 år. Dessutom finns det en grupp unga som får det som heter handikappersättning.

– Vi identifierade alla som i våra register någon gång har funnits i någon av de här grupperna, och sa att det här är personer som har någon form av funktionsnedsättning. Vi ville undersöka hur det går för dem så vi följde dem genom skolan och kunde då se att det ser väldigt illa ut. Jämfört med andra grupper så är det en väldigt liten del av den här gruppen som klarar skolan med godkända resultat. Och när vi sedan undersökte hur det går för samma personer när de ska ta sig från skola till arbetsliv så såg vi att det också går väldigt dåligt. Det fortsätter tyvärr att gå dåligt för dem väldigt länge.

Enligt Anders Forslund har många av de personer som ingick i studien någon typ av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som till exempel ADHD.

Kan man säga på ett ungefär hur många personer det handlar om?

– Siffror är så förrädiska. Det enda jag kan säga på rak arm är att de inte är försumbart få. Det är ett antal procent av varje kull som kommer in i aktivitetsersättning.

”Då kommer man inte in på arbetsmarknaden för då har man ägnat sig åt helt andra saker än att söka jobb under åren mellan 20 och 30.”

Många av dem som får aktivitetsersättning fortsätter enligt Anders Forslund att få det till de är 30 år gamla, som alltså är den övre åldersgränsen. Om de då bedöms ha permanent nedsatt arbetsförmåga kan de bli aktuella för förtidspension. Men för många av dem blir utfallet ett annat.

– Då har man gått tio år med den här aktivitetsersättningen och när man sen provas för permanent funktionsnedsättning så är det ofta man inte har det. Men då kommer man inte in på arbetsmarknaden för man har ägnat sig åt helt andra saker än att söka jobb under åren mellan 20 och 30. Det är ett system som många hamnar i och det tenderar att gå ganska illa för dem tyvärr.

I rapporten från 2015 skrev ni att det var viktigt med tidiga insatser för de här grupperna av unga som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Tycker du att samhället har blivit bättre på det?

– Nej, jag är lite orolig för att man sprider ut allting alldeles för mycket när man fokuserar på hela gruppen ungdomar, vilket många insatser faktiskt gör. Man borde i större utsträckning koncentrera insatserna till de unga som bevisligen löper större risk att få problem senare. Vissa av de här sakerna kan man förmodligen se ganska tidigt.

– Det allra bästa är naturligtvis att sätta in insatser redan i förskolan. Förmodligen kan man redan i den åldern förutse vissa typer av problem som kan komma senare och börja åtgärda dem redan då. Men det förutsätter naturligtvis att man har resursfördelningssystem så att man har råd att göra det man borde göra. Det kan ofta vara ganska stora insatser som behövs.

Rådet: Lär av Danmark

Och dessutom gäller det förstås att satsa på rätt insatser. Anders Forslund anser att Sverige kan lära av Danmark, där det enligt honom har gjorts systematiska försök att ta reda på vad som faktiskt fungerar.

– Det de har sett i de danska studierna är att det är viktigt att inte sätta in sekvenser av insatser, utan att man ska göra flera saker samtidigt. Dessutom ska alltid någon av insatserna ha ett rejält fokus på arbetsmarknad och arbete.

Har vi varit för dåliga på det i Sverige?

– I den ersättning som väldigt många får finns det inget fokus på att göra något väsentligt, utan man får en ersättning och sen får man på det stora hela göra vad man vill. Jag tror att det är en otjänst till de som har den här typen av funktionsnedsättningar, för senare i livet så drabbas de av att de kan ha slängt bort tio år.