REGELKRÅNGLET

EU vill gasa i omställningen – men reglerna krockar: ”Tappat proportionerna”

EU vill stärka konkurrenskraften, klara klimatomställningen och skydda Europas natur. Men när detaljstyrningen ökar och regelverk krockar slutar ambitionerna ofta i besvikelse. ”Man kan fråga sig om det är demokratiskt när slutresultaten inte blir bra”, säger Anna Stellinger, chef för internationella och EU-frågor på Svenskt Näringsliv.

EU vill minska beroendet av Kina för kritiska råvaror genom att öppna fler gruvor. Samtidigt ska natur återställas och arter skyddas.

Elnäten måste byggas ut kraftigt för att klara elektrifieringen – men även där kan artskydd och naturrestaurering försvåra utbyggnaden.

EU:s vattendirektivs miljökrav kolliderar med behovet av vattenkraft och balanskraft.

Var för sig går ambitionerna att motivera. Problemet uppstår när de ska genomföras samtidigt.

”Tappat proportionerna”

I somras lanserade EU en handlingsplan för att öka elektrifieringstakten. Målet är att elens andel av den slutliga energianvändningen ska fördubblas från omkring 23 procent i dag till 46 procent 2040.

Det betyder att industrins elektrifieringsgrad måste upp från 26 till 38 procent och vägtransporterna från omkring 2 till över 40 procent på 15 år.

När energibolaget Fortum nyligen presenterade sin Elektrifieringsbarometer konstaterade de att elanvändningen står och stampar i Sverige. En trend som även syns på kontinenten.

I rapporten pekar Fortum också på en växande målkonflikt: EU:s och Sveriges klimat- och elektrifieringsambitioner riskerar att krocka med andra regelverk.

Ett exempel är SSAB:s nya ljusbågsugn i Oxelösund, som kan minska Sveriges koldioxidutsläpp med omkring tre procent. Kraftledningen till anläggningen försenades av frågor om artskydd för tjäder – en art som enligt SLU Artdatabanken inte är hotad.

– Vi vill inte vara beroende av fossila bränslen och vi vill värna klimatet. Men när tjäderhabitat ställs mot det övergripande samhällsintresset kan jag ibland tycka att vi tappar proportionerna, säger Fortums vd Peter Strannegård.

Strannegård lyfter särskilt möjligheten att överklaga beslut i flera led. Det gör att tillståndsprocesserna kan dra ut i många år även för projekt som har stor betydelse för elektrifieringen och klimatomställningen.

– Det finns en god grundtanke i systemet. Man ska inte kunna bygga vad som helst eller göra stora ingrepp i naturen utan en noggrann prövning. Men i det nya geopolitiska läget tar processerna alldeles för lång tid, säger Peter Strannegård.

Nya krav tillkommer

Samtidigt har all ny lagstiftning följts av en snabbt växande regelmassa. Mario Draghi pekade 2024 ut regelbördan som ett hinder för Europas konkurrenskraft. Mellan 2019 och 2024 antog EU omkring 13 000 rättsakter.

Lotta Amsén, hållbarhetschef på möbel- och inredningskoncernen Edsbyn Senab, måste navigera i den verkligheten.

Hon konstaterar att EU visserligen har lättat på delar av den administrativa bördan, men samtidigt tillkommer nya krav. Ett exempel är ESPR (Ecodesign for Sustainable Products Regulation).

För Edsbyn Senab flyttar ESPR olika regleringar närmare själva produkten. Den ställer krav på material, konstruktion, livslängd och reparerbarhet samt vilken information som ska följa möbeln genom dess livscykel.

– Man har antagit ramlagstiftningen, men de delegerade akterna är fortfarande inte publicerade så det är svårt att säga hur detta kommer att påverka oss, säger Amsén.

Detaljstyrning kan ge sämre miljöresultat

Hon invänder inte mot målet att göra möbler mer hållbara.

Problemet uppstår i detaljstyrningen.

– Återvunnet material kan vara svårare att få tag på, vara dyrare och ha sämre kvalitet. Om det samtidigt gör att möbeln får kortare livslängd är det inte självklart att miljönyttan blir större.

– Möbeltillverkarna måste själva ges möjlighet att avgöra om detta verkligen ger produkten lägsta möjliga miljöavtryck, fortsätter hon.

Frihandelsavtal öppnar – andra regler begränsar

Anna Stellinger är ansvarig för internationella och EU-frågor på Svenskt Näringsliv med en lång erfarenhet av internationella handelsfrågor.

Hon ser hur Europas egen konkurrenskraft blir viktigare när relationerna till USA och Kina blir alltmer komplicerade och oförutsägbara.

– Företag måste enklare kunna sälja och växa över nationsgränserna inom EU, samtidigt som unionen behöver fler marknader utanför Europa.

På bara några år har EU förhandlat fram flera nya handelsavtal – som Mercosur-avtalet med Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay, samt ett frihandelsavtal med Indien.

Men när EU i våras presenterade IAA (Industrial Accelerator Act) som ska stärka den europeiska industrins konkurrenskraft hade man lagt in ett ”Made in Europe”-krav på europeiskt innehåll och lokal produktion.

Anna Stellinger pekar på paradoxen.

– Poängen är att vi öppnar de här marknaderna och sedan samtidigt tar fram ny lagstiftning som gör att vi begränsar handeln med dem.

– Företagen har behövt de här avtalen för att kunna ha leveranskällor från många olika länder. Men det här kan försvåra den processen, konstaterar hon.

Nästa problem uppstår när kraven ska omsättas i praktiken.

– Att kunna bevisa ursprung betyder att företag kan tvingas bygga upp en omfattande och många gånger tidskrävande administration för detta, säger Anna Stellinger.

Hon menar att en stor del av problemet ligger i EU:s lagstiftningsprocess.

Förslagen börjar hos EU-kommissionen och behandlas sedan av medlemsländerna och Europaparlamentet.

Under förhandlingarna läggs kompromisser, nya politiska önskemål och undantag till för att få en majoritet bakom en slutprodukt som kan ligga långt ifrån ursprungsförslaget.

– Man kan säga att komplexitet är ett pris vi betalar för demokratin - men å andra sidan kan man fråga sig om det är demokratiskt om slutresultaten inte blir bra, säger Anna Stellinger.

Det räcker inte att förenkla gamla regler

EU-kommissionen har nu gjort regelförenkling till en politisk prioritering. Genom omnibuspaketen ska rapporteringskrav, överlappningar och kostnader minska. Målet är att minska företagens administrativa börda med minst 25 procent – och med 35 procent för små och medelstora företag.

Anna Stellinger välkomnar EU:s ambition att skära ned på den regelbörda och administration som följt de senaste årens stora lagstiftningspaket, men menar att EU samtidigt inte kan fortsätta att producera ny lagstiftning med samma komplexitet.

– Vi rensar med ena handen och lägger på med den andra. I värsta fall får vi göra nya omnibuspaket om 10 år igen.

Gamla lagstiftningsprocesser fortsätter att rulla

Anders Johannesson, ordförande i regeringens Implementeringsråd, som särskilt skapats för att stärka svenska företags konkurrenskraft och minska regelbördan från Bryssel.

Ett huvudmål för rådet är att motverka så kallad ”gold-plating” – det vill säga att Sverige implementerar olika direktiv och förordningar mer ambitiöst och krångligt än EU:s miniminivå.

Han pekar på EU:s naturrestaureringsförordning där Naturvårdsverket nyligen presenterat ett lagförslag. Här kunde Implementeringsrådet inte hitta någon analys av de ekonomiska effekterna för berörda verksamheter, som TN rapporterat om.

TN har tidigare rapporterat om att Naturrestaureringslagen kan få långtgående negativa konsekvenser för ambitioner att öppna nya gruvor för kritiska råvaror, livsmedels- och trämaterialproduktionen och att förtätningen av städer – vilket minskar utsläpp.

– Det är iögonfallande att Naturvårdsverket inte ens har gjort en kostnads- och intäktsanalys när risken att regleringen leder till att tiotusentals jobb och stora mängder råvara försvinner, säger Johannesson.

Det centrala blir därför, enligt Johannesson, att flytta analysen uppåt i processen.

– Olika målkonflikter måste identifieras innan lagar skrivs – inte blottas när myndigheter och företag försöker tillämpa reglerna med efterföljande domstolsprocesser som en följd.

Johannesson lyfter Finland som ett föredöme. Där har statsförvaltningen byggts om för att bättre hantera EU-lagstiftningen. Arbetet har lyfts till statsministerns kansli, näringslivet kan lämna synpunkter under processen och berörda ministrar samlas regelbundet för att gå igenom EU-frågorna.

– Finland har byggt upp en jättesmart arbetsprocess för EU-frågorna. De har anpassat statsförvaltningen på ett sätt som Sverige inte har gjort, säger Johannesson.