”Vaccinturisterna visar vägen framåt för vården”

Människor borde få lov att söka vård i den region de själva vill, oaktat vilken slags vård det handlar om. Lydia Wålsten menar att erfarenheterna av vaccineringen under pandemin belyser de större problem som vården brottas med.

Region på region ber om ursäkt. Bokningssidor har havererat av överbelastning. Glipor i IT-systemen har gjort att yngre kunnat boka vaccin före äldre. I Västernorrland vaccineras 60-plussare fortfarande, medan Jämtland Härjedalen välkomnar 40-åringar (Aftonbladet 21/5).

Jakten på vaccin har blivit en skilsmässa mellan patient och vårdapparat. Patienterna söker information och är beredda att förflytta sig, regionerna kämpar för att få gamla strukturer att håll ihop. Jag är ”beredd att resa, inte bara över gränsen till Halland utan 100 mil eller mer om så krävs”, skriver en äldre kvinna som känner sig sviken av Västra Götaland (GP 16/4).

Totalt har drygt 80 000 personer vaccinerat sig utanför sin region enligt Folkhälsomyndigheten. Oro finns att antalet ska öka i sommar. Lite nedsättande kallas de vaccinturister. Men lagligt har man rätt att söka öppenvård överallt. Rent moraliskt är frågan inte given. Är du 60 år och går före en 40-åring i ett annat län är det ju du som bidrar till att prioritetsordningen följs och regiongränserna som hindrar det.

Jakten på vaccin har blivit en skilsmässa mellan patient och vårdapparat.

Som Sveriges Radio (27/2) visat tidigare i år bekymrar sig ändå flera regioner över att det pågår en vaccinationstävling. Teorin luftas att det ”hämmar samverkan”. Många artiklar har också den vinkel regionerna vill se. De handlar om medborgarens plikt att stanna hemma, inte om långsamma regioners ansvar att skicka vaccin till regioner som sprutar snabbare.

På nationell skala är det förstås ett stort slöseri, både mänskligt och ekonomiskt, att prioritetsordningen inte följs och att man inte lyckas matcha efterfrågan och utbud bättre. Frågan är vad som kan läras framåt?

Det mest uppenbara är behovet av lättbegripliga nationella väntelistor. Även om lagen säger att man har rätt att söka öppenvård var som helst, gynnar dagens stuprörssystem personer med information och jävlaranamma. Den andra delen rör vårdens organisering. Storregioner har diskuterats i decennier och visat sig vara en politiskt svårframkomlig väg. Återstår gör då att förstatliga vården, och det har ju blivit populärt, men hälsoekonomerna Mattias Lundbäck och Nils Karlson (Ratio) påpekar att det kan skapa en ny koloss. Tävlingskomponenten riskerar att minska.

Dagens stuprörssystem gynnar personer med information och jävlaranamma.

Ett enklare sätt skulle vara att tvinga regionerna att konkurrera mer. Inte bara genom digitala listor, utan genom att lagstifta om fritt vårdval i hela systemet, även slutenvård. Idag är det fritt vårdval över regiongränserna för öppenvård, alltså vård som inte innebär sjukhusinläggning (som covid-vaccinering). Men behöver du byta en höftled, eller får en mer livshotande diagnos, då får du snällt vänta och först när regionen meddelar att den inte kan erbjuda det inom vårdgarantin kan du efterfråga operation på annat håll. Det finns inga skäl till de geografiska murarna. Särskilt absurt blir det när vi samtidigt ska ha fri rörlighet för vård inom EU.

I Danmark kan man som patient själv välja vilket offentligt sjukhus man vill bli behandlad på. Om hemregionen inte lever upp till vårdgarantin måste den betala vård även på upphandlade privata sjukhus. Väntetiderna i Danmark är bland de kortaste i Europa – i Sverige är köerna bland de längsta.

I januari hade varannan person som väntade på operation väntat längre än vårdgarantins 90 dagar, uppger Socialstyrelsen. Fritt vårdval inom slutenvården skulle tvinga fram innovation, korta köerna och göra patienternas massturism till en styrka.

Aftonbladet

Göteborgs-Posten

Sveriges Radio

Ratio