FRIHANDELNS FRAMTID

Så blockeras världshandeln av dolda hinder – ”Frihandelsvänligt EU lite av en myt”

USA tvingar omvärlden att acceptera högre tullar, men under ytan pågår samtidigt andra allvarliga handelskonflikter där inte minst EU skapar hinder för företag att handla. ”Det finns ingenting som heter frihandel mer än i teorin”, säger Fredrik NG Andersson, docent i nationalekonomi vid Lunds universitet.

När USA:s president Donald Trump tidigare i år genomförde sin numera smått historiska pressträff under vilken han visade upp en tavla med nya tullsatser som USA planerade att införa mot andra länder, blev det något av ett startskott på en turbulent period i den internationella handeln. Från både EU och andra delar av världen har kritiken mot USA:s tullar varit omfattande.

Men samtidigt som världens ledare unisont höjer sina röster mot höjda tullar så är det betydligt tystare om andra typer av handelshinder, trots att de är väldigt vanliga – inte minst mellan EU och länder i andra delar av världen.

– Att EU skulle vara frihandelsvänligt är lite av en myt, skriver Fredrik NG Andersson, docent i nationalekonomi vid Lunds universitet, i ett svarande mejl när TN kontaktar honom för att be om en intervju.

”Det är inte så att vi har satt upp de här reglerna för att vi vill begränsa handeln med andra länder, men det får ändå den effekten.”

När vi når honom på telefon specificerar han sin kommentar.

– Det betyder egentligen två saker. Det första är att vi har väldigt mycket handelshinder mot andra länder utanför EU. Det andra är att vi inom EU, på det som vi kallar den inre marknaden, också har kvar väldigt mycket handelshinder. Vi är inte en marknad där man enkelt på lika villkor kan handla med varandra, utan det finns nationell lagstiftning och nationella regler som gör det svårt att ha ett fritt utbyte.

– Diskussionen i Europa de senaste 25 åren har varit att vi måste bygga klart en inre marknad för kapital och tjänster men vi har ändå inte kommit så långt.

Men på ett globalt plan sticker EU knappast ut, påpekar Fredrik NG Andersson.

– De exakta uppläggen skiljer sig åt mellan länder men alla har olika former av handelshinder. Det finns ingenting som heter frihandel mer än i teorin.

Tariffära och icke-tariffära handelshinder

Inom handelspolitik brukar man skilja på tariffära handelshinder som utgörs av tullar, och icke-tariffära handelshinder som kan se ut på en mängd olika sätt.

Det kan till exempel handla om importkvoter som innebär att man bara får importera en viss mängd av en specifik vara. Det kan också vara att ett land ger sina egna exportföretag skattelättnader eller andra fördelar som medför att konkurrensen blir satt ur spel.

– Sen har vi andra regler som inte handlar om att man vill begränsa eller störa handeln men effekten av dem blir ändå att man gör det.

”Ibland lyckas man förhandla fram en lösning som båda är nöjda med och ibland får man kanske acceptera att olika länder har olika krav.”

Exempel på det är den kemikalielagstiftning som Europa har tagit fram i syfte att skydda medborgarna eller de djurhållningskrav som införts i syfte att skydda boskap.

– Det är inte så att vi har satt upp de här reglerna för att vi vill begränsa handeln med andra länder, men det får ändå den effekten. Mycket av det som begränsar handeln är just att länder har egen nationell lagstiftning som finns där av en anledning, säger Fredrik NG Andersson.

– Många av de hinder vi har inom EU på den inre marknaden handlar just om att det råkar ha blivit så, att länder har olika typer av nationell lagstiftning.

Enligt Ingrid Serup, expert på handelspolitik på Svenskt Näringsliv, förekommer både tariffära och icke-tariffära handelshinder – eller vad som av andra uppfattas som hinder – i alla världens länder, inom både export och import och för både varor och tjänster. Hindren kan vara legitima eller diskriminerande, förklarar hon.

– Det är ju inget konstigt med livsmedelssäkerhetskrav och hälsoskydd för människor och djur, men likväl kan det för ett exporterande företag upplevas som ett hinder för att komma in på en specifik marknad. Och då brukar man ofta lyfta de här handelshindren i förhandlingar, till exempel inom ett frihandelsavtal.

Får inte vara diskriminerande

Även om debatten på senare tid till stor del har handlat om tullar, så har det över lag funnits ett allt större fokus på de icke-tariffära handelshindren de senaste åren, menar Ingrid Serup.

– Inom WTO finns det en kommitté där länder kan lyfta vad de anser vara handelshinder. Ibland lyckas man förhandla fram en lösning som båda är nöjda med och ibland får man kanske acceptera att olika länder har olika krav på märkningar eller liknande.

Enligt WTO:s regelverk är det tillåtet att införa nationella åtgärder så länge de stör handeln så lite som möjligt och inte är diskriminerande.

– Sen får kraven vara höga men de får inte vara diskriminerande i grunden eller användas på ett protektionistiskt sätt, säger Ingrid Serup.

Men trots det är alltså användandet av olika former av handelshinder minst sagt utbrett. Utöver importkvoter, nationell lagstiftning och statsstöd som snedvrider konkurrensen kan det handla om att det krävs tillstånd för att över huvud taget få lov att importera en viss produkt, eller att olika länder har olika standarder och kräver olika typer av märkningar. Det är inte heller ovanligt att företag krävs på så kallad dubbeltestning, det vill säga att dess produkter först testas och godkänns i ett land och att samma procedur sedan måste göras om i landet företaget vill exportera till.

– Det här är ett sådant handelshinder som ofta lyfts i förhållande till USA. Att även om produkten uppfyller amerikanska regler så räcker det inte att man testar den i EU, utan man måste också testa den i USA.

Keramiktull och streaming-krav

Men det tar inte slut där. Handelshinder kan också komma i form av svårigheter att flytta personal, regler för hur data får lagras i eller överföras mellan olika länder, osäkerheter kring immateriella rättigheter eller krav på att företag som vill exportera till ett land tvingas inleda samarbeten med lokala aktörer i det landet.

Enligt Ingrid Serup är det också ganska vanligt att länder inför begränsningar kring vilka aktörer som får delta i offentliga upphandlingar och att länder inför skatter som är diskriminerande mot företag från andra länder. Hon drar sig till minnes ett exempel där en importerad alkoholhaltig dryck belades med en viss skatt som den inhemska konkurrenten slapp betala med hänvisning till att det skilde någon enstaka procent i alkoholhalt mellan de olika produkterna.

Genom åren har EU ägnat sig åt allt från att införa skyddstullar på importerad keramik till att kräva en viss andel europeiskt innehåll på plattformar som Netflix. I frihandelsavtalet med Mercosur-länderna har EU lagt in kvoter för hur mycket kött som får exporteras till Europa.

En del minns kanske även det så kallade banankriget, som bröt ut på 90-talet i samband med att EU införde kvoter för att särskilt gynna EU-ländernas forna kolonier i Karibien och Afrika, vilket ledde till protester från andra länder, tullbråk i miljardklassen mellan USA och EU samt förhandlingar i WTO innan systemet så småningom avskaffades.

Vad beror det på att det ser ut så här?

– Det är en väldigt bra fråga. Men de allra flesta länder har ju sänkt sina tullar sedan de gick med i WTO genom förhandlingsrundor och i frihandelsavtal, även om vissa länder - främst utvecklingsländer – fortfarande har höga tullar. Det har varit trenden. Däremot har inte antalet icke-tariffära handelshinder sjunkit riktigt på samma sätt.

Svårt för 166 länder att komma överens

Även om många handelshinder har försvunnit, främst till följd av förhandlingar i organisationer som WTO, EU och FN eller kopplat till avtal mellan olika länder, så har det samtidigt dykt upp nya.

– Fler länder har gjort en ekonomisk resa och fått ett ökat välstånd. Då blir det ofta så att man sätter upp sina egna regler på olika områden, i stället för att vänta på överenskommelser om harmoniserade regler. Och då blir effekten direkt att företag får ett handelshinder att hantera, säger Ingrid Serup, och fortsätter:

– Samtidigt utvecklas världen vilket konstant ställer krav på regler som är anpassade efter dagens handel. Här har WTO som organisation haft svårt att hänga med givet utmaningarna i att 166 länder ska komma överens.

”Vi måste leva i den riktiga världen och då tror jag att alla länder av inrikespolitiska skäl kommer att vilja ha någon form av hinder som ska skydda det egna samhället eller få det egna samhället att fungera.”

I dag är regelboken anpassad efter en verklighet där handel med varor dominerar – istället för dagens verklighet där handeln alltmer utgörs av tjänster och sker digitalt, förklarar Ingrid Serup.

– Avsaknaden av dessa regler skapar per automatik potentiell friktion mellan länder som tar fram egna regler. Men även om det hela tiden kommer nya regler och nationella krav inom allt från det digitala till produktsäkerhet, så får man också bort en hel del. Och det ska vi vara väldigt glada för.

Utöver att på olika sätt skydda människor och djur kan det finnas andra poänger med att begränsa den internationella handeln. Fredrik NG Andersson tar upp att när länder inte spelar med ”schyssta kort”, så krävs det trots allt någon form av motåtgärd.

– Kina är till exempel ingen marknadsekonomi, det är ingen demokrati. Man använder staten för att gynna sina egna företag i vissa strategiska industrier. Då kan inte vi komma och säga att vi ska ha öppna gränser och fri konkurrens utan då får vi svara med restriktioner eller något annat. Men med länder som är väldigt lika oss, som också är marknadsekonomier och demokratier, där kanske vi vill ha så få restriktioner som möjligt.

”Det är lätt att komma överens om stål eller bilar men just livsmedel är svårare.”

Fredrik NG Andersson, som uttrycker det som att vi ”har gått in i en värld där globaliseringen i vissa dimensioner går baklänges”, tror inte att det är sannolikt att alla handelshinder någonsin försvinner, särskilt inte i närtid.

– Vi måste leva i den riktiga världen och då tror jag att alla länder av inrikespolitiska skäl kommer att vilja ha någon form av hinder som ska skydda det egna samhället eller få det egna samhället att fungera. Annars skulle vi behöva ha en världsregering som kan implementera samma regler i hela världen och det kommer inte att inträffa under min livstid.

Tror du att det kan vara ett sätt att förhandla med USA, att sänka andra handelshinder i utbyte mot lägre tullar?

– Ja, det kan det ju. Men den stora frågan som allting har fallerat på, både när Storbritannien och EU har velat förhandla, är jordbruket. I vilken mån är vi villiga att acceptera amerikanska livsmedel med kemikalier och hormoner? Där har vi inte varit villiga att gå så långt som USA vill, även före Trump. Det är lätt att komma överens om stål eller bilar men just livsmedel är svårare.

”Ett kritiskt läge”

Inte heller Ingrid Serup tror att det är realistiskt med en värld utan handelshinder. Hon menar att världen just nu är i ett osäkert läge, där det finns tendenser som talar för både ökad protektionism och mer samarbete.

– Vi är i ett kritiskt läge med ett WTO som är lite svagare och som vi inte vet hur det kommer leverera de kommande åren. Om USA väljer att dra sig ur eller fortsätta att vara engagerade tror jag blir väldigt viktigt framöver, säger hon, och avslutar:

– Samtidigt så tror jag att hela den här geopolitiska oron som kommit av att USA har ändrat kurs i de här frågorna har fått väldigt många andra länder att känna att vi måste hålla ihop. Att vi måste fortsätta förhandla om gemensamma regler och fortsätta med standardiseringar och frihandelsavtalsförhandlingar. Så jag hoppas och tror ändå att det är ditåt vi kommer att gå.