EU:S FRAMTID

Ett år efter Draghi-larmet – läget ännu värre: ”Europa ligger kvar och snoozar”

Mario Draghis rapport beskrevs som en väckarklocka för Europa, men ett år senare lyser de konkreta åtgärderna med sin frånvaro. Det menar ekonomerna Fredrik Erixon och Klas Eklund som ser med oro på utvecklingen. ”Helheten ser faktiskt mycket mer bekymmersam ut nu än den gjorde för ett år sedan”, säger Klas Eklund till TN.

När Europeiska centralbankens tidigare ordförande tillika tidigare italienske premiärministern Mario Draghi presenterade sin stora rapport om Europas konkurrenskraft i september 2024 blev genomslaget enormt. Det talades om en väckarklocka för Europa, vars konkurrenskraft i årtionden halkat efter jämfört med andra delar av världen.

I den 400 sidor långa rapporten lyfte Mario Draghi fram att Europa står inför akuta investeringsbehov om inte läget ska bli ännu sämre. Men trots att Europas ledare närmast unisont slöt upp bakom Draghis ”diagnos”, som den kom att kallas, har inte mycket gjorts för att vända utvecklingen.

Gapet växer

Det menar nationalekonomerna Klas Eklund och Fredrik Erixon, som båda fick kommentera rapportens innehåll i diverse medier i samband med att den presenterades förra hösten.

– Det viktigaste som har hänt sedan dess, det är att den utveckling som Draghi varnade för, den har accelererat, säger Fredrik Erixon, chef för tankesmedjan ECIPE, till TN.

Den negativa utvecklingen är tydlig oavsett om man tittar på den ekonomiska tillväxten eller på nivån av de europeiska investeringarna, menar han.

– Det är inte bara så att Europa är på väg i en dålig riktning, det vill säga att vi står och stampar och att ekonomin i princip befinner sig i dvala, utan även att gapet växer till de som är de stora frontländerna när det kommer till att definiera ekonomisk tillväxtkraft, innovation och utveckling framöver.

”Det är mycket tal men det är alldeles för lite verkstad.”

Klas Eklund, chefsstrateg på Dahlgren Capital, är inne på samma linje.

– Det har hänt alldeles för lite. Draghi hade ett väldigt stort och ambitiöst program som handlade om att förstärka innovationskraft och förbättra produktivitet och han var väldigt skarp i sina analyser om vad som skulle ske om Europa inte gjorde allt det här. Då skulle vi sacka efter och tappa både i säkerhet och konkurrenskraft, säger han till TN.

Mario Draghis rapport kom ganska kort efter att utredaren Enrico Letta, en annan före detta italiensk premiärminister, hade släppt en tung rapport som tog upp en rad utmaningar för EU:s inre marknad.

– Jag tänkte att de där två rapporterna tillsammans skulle vara en ”call to action” och det var alldeles uppenbart att EU-kommissionens ordförande Ursula Von der Leyen också tänkte det. Det var tydligt att kommissionen ville ha den där typen av skarp uppmaning så jag trodde att det skulle hända en hel del, säger Klas Eklund, och fortsätter:

– Och det har ju hänt en del. Retoriskt har det hänt väldigt mycket men i praktiskt genomförande har det i alla fall inte hänt lika mycket som Draghi ville. Helheten ser faktiskt mycket mer bekymmersam ut nu än den gjorde för ett år sedan. Det är mycket tal men det är alldeles för lite verkstad.

Faktum är att Mario Draghi själv är kritisk till att inte mer har blivit gjort, konstaterar Klas Eklund.

– Och det är ju egentligen på alla områden. Bankunionen har inte fördjupats på det sätt han föreslog. Det finns olika typer av fonder som kan användas för olika typer av investeringar men inte i den storlek som han föreslog. Förslaget att ge ut euro-obligationer för infrastruktur har fastnat, eller åtminstone inte blivit lika omfattande som han föreslog. Alla de stora avregleringarna han föreslog har heller inte ägt rum. Och så där kan man ju fortsätta.

Geopolitiska konsekvenser

Fredrik Erixon beskriver ett moment 22, där Europa har fått en alltmer komplicerad tillvaro som dessutom blir värre ju längre tid den pågår. Redan nu har den negativa utvecklingen fått geopolitiska konsekvenser, vilket var precis vad Mario Draghi varnade för, konstaterar han.

– Europa blir en liten ekonomi i världen. Vi är inte inflytelserika. Vi har inte förmåga att använda vår ekonomiska styrka för att påverka andra länder. Det finns många exempel att ta av, men bilden från i somras när Ursula von der Leyen sitter med Donald Trump på en golfbana i Skottland för att skriva under ett extremt dåligt och ensidigt handelsavtal är symbolisk.Även Klas Eklund drar kopplingar till handelspolitiken, där han anser att Europas agerande har varit alltför ”vekt”.

”Perspektivet att Europa har ett tillväxtproblem och att vi akut måste försöka få i gång den ekonomiska tillväxten tas inte ens upp.”

– Jag tycker att Europas svar på Trumps tullar var väldigt lamt. Det var uppenbart att man svarade på det viset för att man ville förvissa sig om att det amerikanska kärnvapenparaplyet och NATO-samarbetet inte skulle ruckas. Men jag är inte säker på att det har hjälpt, säger han.

Fredrik Erixon ser inga direkta exempel på att vare sig Bryssel eller medlemsstaterna har lyckats gå fram med några nödvändiga reformer för att vända utvecklingen och göra Europa starkare. Det enda är i så fall de omnibus-paket som är på gång för att förenkla i olika EU-regelverk, menar han.

– Det har kommit en massa planer om planer och strategier om strategier så det är väldigt mycket byråkratiskt arbete som pågår. Men inget av det ger indikationer om att Bryssel och EU-kommissionen är på väg att gå i en helt annan riktning där man kommer att ta Draghis varningar och förslag på allvar.

– Det är anmärkningsvärt att när Ursula von der Leyen hade sitt årliga tal i Strasbourg denna månad så nämns knappt Draghi eller konkurrenskraften över huvud taget. Perspektivet att Europa har ett tillväxtproblem och att vi akut måste försöka få i gång den ekonomiska tillväxten tas inte ens upp.

Är problemet att Europa inte mäktar med att göra de reformer som krävs eller är det snarare att det tar tid att vända ett stort skepp?

– Draghirapporten var en väckarklocka men än så länge så ligger Europa kvar och snoozar, och vill helt enkelt inte kliva upp. Mitt intryck är att det saknas politisk förmåga att åstadkomma de stora breda reformer som väldigt många av Europas politiska ledare förstår är nödvändiga.

Många av de reformer som pekats ut som nödvändiga för att stärka Europas konkurrenskraft skulle behöva ske på nationell nivå. Fredrik Erixon lyfter fram att många europeiska länder ännu inte har genomfört ekonomiska reformer i stil med de som Sverige gjorde på 90-talet. Därför dras de fortfarande med exempelvis pensionssystem som för varje år äter upp alltmer av statens finanser och har höga lån som det blir allt dyrare att betala räntorna för.

”Det är en politik som har prövats decennier in och decennier ut och konsekvent har misslyckats.”

Men i många länder har det varit svårt att driva igenom förändringar, helt enkelt eftersom det politiska stödet inte är tillräckligt starkt.

– Sen finns det givetvis också en stor del av Europa som vägrar att erkänna problemet även om det är tydligt. Det räcker att titta i statistiken så ser man att ekonomin inte växer nämnvärt. Men det är väldigt många som fortfarande lever i en fantasi och tror att det finns en annan väg framåt som kommer att ge stora välståndsförbättringar utan att man behöver göra stora reformer för att öka tillväxttakten i ekonomin, säger Fredrik Erixon.

– Det kan till exempel vara att man tror att om man bara höjer skatter och omfördelar pengar mer så kommer fler att få det bättre. Men det är en politik som har prövats decennier in och decennier ut och konsekvent har misslyckats.

Är det inte en bra början att man på EU-nivå åtminstone har börjat prata om vikten av konkurrenskraft på ett annat sätt än tidigare?

– Jo, men det kommer så långsamt och sent. Retoriken och samtalsklimatet har förändrats och man talar nu om gemensamma EU-åtgärder på en högre federal nivå än man gjorde tidigare och mycket mer långtgående. Men det har ju ännu inte lett till de typer av stora strukturella åtgärder som Draghi ville. Jag måste säga att jag är besviken över att det går så långsamt och sen är jag också betänksam inför den politiska framtiden, säger Klas Eklund.

Inrikespolitiskt motstånd

I många EU-länder är partier från ytterkanterna på stark frammarsch, och enligt Klas Eklund är de sällan intresserade av det som Draghi förespråkar.

– De vill inte ha ett federalt Europa av den typen. Och det gör ju också att det politiska motståndet inrikespolitiskt i flera länder nu är mycket större än vad jag kanske trodde det att det skulle vara för ett år sedan.

”Jag tror att både ekonomin och politiken i Europa är på väg att försämras ganska radikalt.”

Om de flesta europeiska ledare trots allt kunde skriva under på Mario Draghis problembeskrivning så var det svårare att enas kring hans förslag på lösningar. Draghi rekommenderade bland annat att 800 miljarder euro om året skulle läggas på att stärka EU:s konkurrenskraft och att en stor del av de pengarna skulle finansieras med hjälp av EU-gemensamma lån – ett upplägg som inte minst svenska politiker ställde sig tveksamma till.

Men Fredrik Erixon tycker att förslagen i första hand bör ses som Draghis sätt att visa på problemets storlek och situationens allvar. Han menar att diskussionen kring rapporten lider av ett perspektivfel, där en del verkar ha fått uppfattningen att det finns ett antal gigantiska initiativ som kommer att göra en enorm skillnad.

– Nästan som om man med ett trollslag skulle kunna gå från obefintlig till hög tillväxt. Men det viktigaste är ju snarare att man försöker byta riktning på politiken och att man arbetar år ut och år in för att förbättra den politik man har.

En procent extra i årlig tillväxttakt kan göra stor skillnad på 20 års sikt, menar han.

– Europas problem är inte skapade nu och de är inte skapade de senaste åren. De är konsekvenser av dålig politik över lång tid och därför kan de inte åtgärdas nu utan bara över längre tid.

Var tror du att Europa är om 20 år?

– Jag hoppas att det kommer att bli bättre. Jag tror också att någonstans kommer Europas tolerans för undermålig ekonomisk prestation att bli mindre. Och att viljan och förmågan till att försöka åstadkomma något bättre kommer att bli större. Sen är jag inte alldeles övertygad om att de ledare vi har just nu är de som kommer att vara förmögna att kunna göra det. Jag tror att både ekonomin och politiken i Europa är på väg att försämras ganska radikalt.

”Även om det går långsamt framåt så går det bakåt i förhållande till uppgiftens storlek.”

Precis som Klas Eklund ser Fredrik Erixon en stor utmaning i att allt fler länder har svårt att bygga stabila regeringar. Han efterlyser ”en förmåga att förstå ekonomiska realiteter” och beskriver den nuvarande situationen i den globala ekonomin som ”extremt bekymmersam”.

– Min bild är inte att vi på något sätt befinner oss i ett läge där den politiska och ekonomiska verkligheten håller på att bli lite bättre och att det kommer att skapa mer förutsättningar för regeringar att göra kloka ekonomiska beslut. Jag tror tvärtom att vi är på väg in i en väldigt bekymmersam utveckling de kommande åren. Det kanske är i en krismentalitet som det blir möjligt att genomföra mer genomgripande reformer men det är uppenbart så att den krisinsikten ännu inte är väletablerad runt om i Europa.

Akut läge

Om inte Europa får till stånd den innovation och tillväxt som Draghi efterfrågar så kommer Europa att långsiktigt försvagas, konstaterar Klas Eklund.

– Vi kommer inte att ha den ekonomiska styrka som krävs för att både värna de sociala välfärdssystemen som finns i Europa och bygga det militära och säkerhetspolitiska försvaret som krävs.

För att komma ur de budgetkriser som på senare tid synts i bland annat Frankrike måste det till tillväxt så att skatteunderlaget växer. Annars väntar ännu större problem med säkerhetspolitik, upprustning och politiskt missnöje, konstaterar han.

Men Klas Eklund understryker också att utvecklingen i EU trots allt inte står stilla.

– Det rör på sig, men det rör på sig för långsamt. Och eftersom många springer runt om i världen så räcker det inte att röra sig långsamt för den relativa positionen försämras i det läget. Man kan säga att även om det går långsamt framåt så går det bakåt i förhållande till uppgiftens storlek. Ekonomin måste bli starkare och läget är tyvärr akut.