DEN SVENSKA UTBILDNINGEN

”Vi har satsat på kvantitet i stället för kvalitet i högre utbildning”

Den svenska modellen är att ”alla ska med”, men det är inte bevisat att detta är en bra väg när det gäller högre utbildning, skriver krönikören Inger Enkvist.

Begreppet elitöverproduktion innehåller både överproduktion och elit. Det tänkande som dominerat i västländer under det senaste halvseklet är att mer utbildning alltid är bra därför att det ökar landets humankapital vilket förbättrar ekonomin. I Sverige ses utbildning till och med som en rättighet och som en del av den välfärd som erbjuds ”gratis” av skattebetalarna.

Begreppet elitöverproduktion används för att diskutera högskolepolitik och har satts i cirkulation av en rysk-amerikansk samhällsvetare, Peter Tucher, som hävdar att det uppstår instabilitet i ett samhälle som ger allt fler unga förhoppningar om en fin karriär och samhällsinflytande men sedan inte infriar löftet. Tucher använder en tydlig bild, nämligen leken musikaliska stolar fast tvärt om. I leken tar man bort en stol för varje omgång och det blir allt svårare att hitta en stol att sätta sig på. På dagens arbetsmarknad är antalet tjänster på elitnivå relativt konstant men antalet utexaminerade har ökat. Resultatet är frustrerade unga som skyller sina problem på samhället.

”När alla de här faktorerna läggs ihop kanske man ska tala om en farlig eller i vart fall olämplig överproduktion.”

I Sverige som i andra västländer är det främst samhällsvetenskapliga ämnen som har ökat sitt utbud. De ämnena är billiga, eftersom de inte behöver laborationslokaler som många naturvetenskapliga ämnen och inte lika mycket enskild handledning som konstnärliga ämnen. De är attraktiva för studenter därför att de oftast inte kräver specifika förkunskaper. Emellertid finns arbetstillfällena främst inom offentlig sektor, och i Sverige är offentlig sektor redan väl utbyggd och kan knappast absorbera fler.

Dessutom antas AI slå ut sådana arbetsuppgifter som nyutexaminerade samhällsvetare brukade syssla med som enklare utredningar. Till råga på allt har samhällsvetenskaperna på senare år präglats av ideologiska strömningar som är fientliga mot västerländska samhällen. Det är svårt att se varför offentlig sektor skulle rekrytera personer som är fientliga mot staten. När alla de här faktorerna läggs ihop kanske man ska tala om en farlig eller i vart fall olämplig överproduktion.

Här finns också en könsaspekt. Vi har nu i Sverige och västvärlden mer än 60 procent kvinnliga universitetsstuderande och många av dem väljer samhällsorienterade ämnen medan många män väljer tekniska utbildningar med bättre arbetsmarknadsutsikter. Det finns en risk att fler kvinnor lämnar högskolan med studieskulder och en utbildning som inte efterfrågas.

”Reglerna innebär en dubbel korruption av högre utbildning.”

Begreppet elitöverproduktion innehåller orddelen elit som inte passar på dagens svenska situation, eftersom vi har ett massuniversitet. I Sverige infördes senast runt år 2000 reformer kallade ”Öppna högskolan”. Med undantag för vissa studievägar med höga intagningskrav har högskolan fått uppdraget att ta in alla som har godkända gymnasiebetyg och anpassa sig till den nivå som studenterna faktiskt har.

Denna anpassning neråt har förstärkts av att högskolans finansiering sedan början av 1990-talet är kopplad till ”genomströmning”, vilket betyder att om studenter inte godkänns betalar staten inte ut pengar till institutionen. Lärare som underkänner studenter skadar sin institutions ekonomi och kan på längre sikt riskera att den egna tjänsten dras in. Reglerna innebär en dubbel korruption av högre utbildning: vi både tar in och släpper ut ungdomar med svaga kunskaper, och vi gör det med skattebetalarnas pengar och mot universitetslärarnas bättre vetande.

Under de senare decennierna har nämligen universitetslärare i Sverige i alla ämnen slagit larm om svagare läsförståelse, svagare matematiska kunskaper och svagare studievanor. Lärarna kan inte bedriva det som de menar är universitetsutbildning därför att de tilldelas studenter med otillräckliga förkunskaper. Observera att det inte i första hand är fråga om pengar. Sverige är liksom tidigare ett av de länder i världen som investerar mest i utbildning.

”Vill man hjälpa de här ungdomarna vore det bättre att använda deras tid i högstadiet och gymnasiet mer produktivt.”

I Sverige är det vanligt att säga att det inte finns någon motsättning mellan kvantitet och kvalitet utan att kvalitet kommer ur kvantitet. Man gör ofta jämförelser med fotbollslag och säger att kvantitet i knattefotboll så småningom ger kvalitet i landslaget. Samtidigt finns en misstro mot relevansen för arbetsmarknaden av humaniora och samhällsvetenskap. Begreppet elitöverproduktion pekar mot vad vi borde göra i kommande universitetsreformer: samhällsvetenskaplig högskolesektor borde krympas och svagare studenter borde styras mot mer praktisk utbildning. Det kan tilläggas att svaga studenter är speciellt dyra för högskolan. De behöver hjälp med saker de borde ha lärt sig i gymnasiet, de får oftare göra om inlämningsuppgifter och tentamina, och trots all anpassning avbryter de oftare studierna.

Vill man hjälpa de här ungdomarna vore det bättre att använda deras tid i högstadiet och gymnasiet mer produktivt. Att Sverige är ett land med ”stök” i klassrummen är oacceptabelt. Det är också oacceptabelt att många elever kommer och går lite som de vill, fast vi har skolplikt. Eleverna gör detta därför att de vet att inget händer. Likaså är det oacceptabelt att lärarutbildningens kvalitet har fått sjunka så mycket att yrket har svårt att rekrytera de studenter vi skulle vilja ta in. Detta är vad vi borde koncentrera oss på.

När vi klagar på byråkratisering kanske vi i själva verket klagar på överproduktion av akademiker med medelmåttig intellektuell kapacitet. Om vi krymper samhällsvetenskaplig sektor skulle vi samtidigt kunna ge högre kvalitet i den del som behålls. Sverige lyckas idag med konststycket att samtidigt ha över- och underproduktion av eliter. Vi har satsat på kvantitet i stället för kvalitet, och en typiskt svensk reaktion inför den situationen är att säga att man inte behöver välja utan kan nå båda målen samtidigt. Den svenska modellen är att ”alla ska med”, men det är inte bevisat att detta är en bra väg när det gäller högre utbildning.