EU:S FRAMTID

EU kan stänga ute kinesiska företag – men experter varnar: ”Vad finns det kvar för oss?”

Produktionsanläggningar läggs ned, hundratusentals jobb hotas och EU skärper tonen mot Kina. Men experterna är oeniga om hur hotet ska tacklas – och pekar samtidigt på Europas egna misslyckanden. ”Det skorrar lite illa när man ens tänker tanken att vi skulle börja propagera för olika typer av handelshinder”, säger Carl Eckerdal på IKEM till TN.

Nu skärper EU tonen gentemot Kina. I ett gemensamt förslag från Frankrike och Tyskland diskuteras ett nytt handelspolitiskt instrument – en så kallad ”kill switch” som snabbt ska kunna stänga ute kinesiska företag och varor från den europeiska marknaden.

”Vi kommer att ta fram ett nytt instrument för beslutsamma åtgärder genom att begränsa tillträdet till den inre marknaden där det ligger i unionens intresse – snabbt och omedelbart, sade kommissionens ordförande Ursula von det Leyen nyligen.

Bakgrunden är den växande oron för att Europas industri håller på att konkurreras ut av kinesiska företag som kan producera till betydligt lägre kostnader med hjälp av omfattande statliga subventioner.

Och omfattningen av den kinesiska exporten fortsätter att växa.

I september ökade Kinas export med hela 36,3 procent jämfört med samma månad förra året. Under årets första nio månader uppgick landets handelsöverskott till 938 miljarder dollar. Därmed är Kina på väg att överträffa fjolårets rekord på 1 200 miljarder dollar.

Ett system som fortsätter producera trots förluster

Detta är ohållbart i längden konstateras i den nya rapporten ”Den nya konkurrensen från Kina” från Industrins ekonomiska råd.

Ola Bergström, professor vid Handelshögskolan i Göteborg och en av rapportförfattarna, varnar för att den kinesiska konkurrensen, om den får fortsatta i denna omfattning, kommer att utlösa en strukturkris i europeisk industri och hota hundratusentals jobb.

Roten till problemet är den överkapacitet som Kina byggt upp. Den överstiger den inhemska efterfrågan flera gånger om och nu översvämmas Europa nu av kinesiska varor.

– I en marknadsekonomi tvingas olönsamma företag dra ned produktionen eller lägga ned verksamheten. I Kina fungerar inte den mekanismen på samma sätt, säger Ola Bergström.

Och i stället för att lägga ned verksamheter avsätter man resurser för att skapa efterfrågan. Ett exempel är det omfattande infrastrukturinitiativet Belt and Road – även kallad den nya sidenvägen – där Kina finansierat och byggt vägar, järnvägar och annan infrastruktur.

– Det handlar om att skapa nya marknader för överkapaciteten av kinesiskt stål, cement och andra industriprodukter, säger Ola Bergström.

EU försöker begränsa exporten

Samtidigt pågår intensiva förhandlingar mellan EU och Kina. Den 8–9 oktober möttes EU:s handelskommissionär Maroš Šefčovič och Kinas handelsminister Wang Wentao i Peking.

Samtalen resulterade i en preliminär överenskommelse om att begränsa den kinesiska exporten av hybridbilar till EU.

Sedan EU införde strafftullar på kinesiska elbilar har exporten av laddhybrider, som inte omfattas av samma tullar, istället ökat kraftigt. Enligt uppgifter ska importen nu begränsas till 350 000 bilar per år, jämfört med de omkring 800 000 som väntades under 2026.

Parterna har också enats om att underlätta Kinas exportlicenser för sällsynta jordartsmetaller och permanenta magneter, som är avgörande för stora delar av Europas industri. Här är bakgrunden att Kina använder tillgången till sällsynta jordartsmetaller som ett strategiskt vapen i handelskonflikter.

Men frågorna är långt ifrån lösta. Maroš Šefčovič beskriver uppgörelsen som ett första steg. Nya samtal planeras redan i januari och ett nytt ministermöte ska hållas i mars 2027.

En femtedel av kemiproduktionen borta

Men även Europas kemiindustri tar stryk. Enligt en rapport från bransch- och arbetsgivarorganisationen IKEM, har Kinas andel av den globala kemiförsäljningen ökat från 24 till 46 procent sedan 2009.

– Kina har kommit ikapp Europa kvalitetsmässigt, men producerar till betydligt lägre kostnader. Konkurrensen är därför strukturell, säger Carl Eckerdal, chefsekonom på IKEM.

Carl Eckerdal pekar på att problemen förstärktes efter Rysslands invasion av Ukraina då Europas energipriser steg snabbt, samtidigt som kinesiska konkurrenter kunde producera till betydligt lägre kostnader.

Han pekar vidare på hur snabbt utvecklingen går. Europa och Sverige har genomgått omfattande strukturomvandlingar tidigare, inom bland annat textil- och varvsindustrin.

Men då skedde förändringarna under ett eller två decennier. Nu har omkring en tiondel av den europeiska kemiindustrins produktionskapacitet lagts ned eller tagits ur drift på bara fyra till fem år.

– Det är en hastighet som vi inte har sett tidigare, säger Carl Eckerdal.

Han ser också utvecklingen i Europas två största ekonomier som bekymmersam. Tyskland brottas med en långvarig industrikris, höga energipriser, en stel arbetsmarknad och tung byråkrati, medan Frankrike just nu tyngs av svag tillväxt, hög statsskuld och stora budgetunderskott – samt de mest våldsamma gatukravallerna sedan 1968.

– Jag är absolut bekymrad över en haltande tysk ekonomi och Frankrikes statsskuld och budgetunderskott. Risken för en finansiell härdsmälta inom eurozonen är så klart inte bra för svensk industri.

Samtidigt framhåller Carl Eckerdal att svensk industri hittills har visat en betydande motståndskraft.

Trots pandemin, energikrisen och den svaga europeiska konjunkturen har relativt få svenska industriföretag tvingats lägga ned.

– Svensk industri har lyckats hålla näsan ovanför vattenytan. Även om produktivitetstillväxten har varit svag så har den levererat.

Ingen plötslig Kinachock

Men trots de dramatiska konsekvenserna vill Ola Bergström inte beskriva utvecklingen som en Kinachock.

Den kinesiska konkurrensen har byggts upp under lång tid, menar han, och företagen har varnat för utvecklingen i flera år.

– Det kommer inte riktigt som en chock. Det är mer som en utdragen tsunami.

När Kina gick med i Världshandelsorganisationen WTO 2001 fanns förhoppningar om att landet gradvis skulle närma sig en mer marknadsorienterad ekonomisk modell.

Men enligt Ola Bergström har utvecklingen under det senaste decenniet snarare gått åt motsatt håll, med ett ökat inflytande för statliga företag och statlig finansiering.

Tre möjliga vägar för Europa

Frågan är då hur Europa ska möta den kinesiska konkurrensen.

Ola Bergström pekar på tre möjliga vägar:

Ola Bergström betonar att man inte föreslår tullar, men att de måste kunna diskuteras.

– Vi vet att frihandel är bäst för alla. Men i den här situationen kanske man måste tänka sig andra alternativ.

Frihandel – men på vems villkor?

Carl Eckerdal är kritisk till Kinas agerande. Han menar att landet gärna försvarar frihandel när det gäller den egna exporten, men samtidigt begränsar utländska företags möjligheter att konkurrera på den kinesiska marknaden.

– Kineserna själva demonstrerar väldigt tydligt att de är för frihandel så länge det gynnar dem. Men de gör allt de kan för att förhindra handel på lika villkor när det gäller import till Kina.

Samtidigt har Kina systematiskt byggt upp egen industriell kompetens genom hela värdekedjan. Målet är att bli mindre beroende av utländska leverantörer, även när det gäller avancerad teknik och industriellt kunnande.

– Man har mjölkat ur det man kan från omvärlden och de globala företagen, kopierat och gör nu saker ännu bättre själva. Så vad finns det kvar för oss, frågar sig Carl Eckerdal.

Samtidigt är Carl Eckerdal försiktig med att förespråka handelshinder. Sveriges välstånd har i stor utsträckning byggts på möjligheten att sälja varor och tjänster på internationella marknader, konstaterar han.

– Det skorrar lite illa när man ens tänker tanken att vi skulle börja propagera för olika typer av handelshinder i förhållande till Kina.

Vilken industri ska skyddas?

Men oavsett om det handlar om tullar eller riktade industristöd uppstår en svår fråga: vilka branscher ska i så fall skyddas och på vilka grunder?

Om Sverige börjar prioritera vissa industrier måste politikerna också avgöra vilka verksamheter som inte ska få motsvarande skydd eller stöd.

Ska skogsindustrin skyddas? Fordonsindustrin? Läkemedelsindustrin? Och vilka företag ska i så fall få hjälp?

– Ska man då hjälpa det företaget eller den branschen som skriker högst? Hur ska man få en objektiv analys över en sådan situation, frågar sig Ola Bergström.

Samtidigt menar han att Sverige inte längre kan undvika diskussionen.

– Vi måste börja föra en diskussion i Sverige om vad som är det bästa för svensk industri. Annars kanske den raderas ut, menar han.

Europa är roten till problemet

Fredrik Erixon, chef för tankesmedjan ECIPE med kontor i Bryssel, delar inte bilden av att Europa står inför en bred kinesisk konkurrenschock och anser att hotet från Kina är kraftigt överdrivet.

– Tittar man på importökningen från Kina de senaste ett eller två åren är den koncentrerad till ett fåtal sektorer, varav bilindustrin är en.

Han menar att det är Europas egna strukturella problem som är boven i dramat.

– Medan andra länder har utvecklat nya verksamheter inom digitalisering, avancerade tjänster och kunskapsintensiv produktion har Europa i alltför hög grad hållit fast vid sin traditionella tillverkningsindustri genom bland annat skatte- och växelkurspolitik, i stället för att låta ekonomin ställa om av sig själv.

När det kommer till Europas stagnation konstaterar han att den har pågått länge.

– Det är inget nytt fenomen, utan en process under i alla fall 30 år av stegvis nedtrappning av europeisk ekonomisk förmåga i relation till övriga världen.

Inte heller ser Fredrik Erixon några tydliga tecken på att Europa är på väg att återvinna sin konkurrenskraft. Produktivitetstillväxten är svag och EU reformarbete går långsamt.

– Europa är på väg att bli en relativt fattig kusin till andra länder i världen.

Sverige gott exempel

Mario Draghis uppmärksammade rapport om Europas konkurrenskraft satte visserligen fart på reformdiskussionen i Bryssel. Men resultaten har hittills varit begränsade. Enligt ECIPE har endast 15,7 procent av förslagen genomförts fullt ut och omkring 40 procent delvis.

– Det finns ingenting som pekar på att vi nu har rundat hörnet och är på väg mot en annan utveckling. Det görs en del försök att förbättra politiken, men det går väldigt sakta, konstaterar Fredrik Erixon.

Samtidigt lyfter han fram Sverige, Danmark, Finland och Baltikum som positiva undantag. Dessa ekonomier har lyckats bättre med omställningen mot avancerad industri och kunskapsintensiva tjänster.

En viktig förklaring är investeringarna i forskning och utveckling. I Sverige motsvarar de drygt 3,5 procent av BNP, jämfört med omkring två procent i EU som helhet, enligt Fredrik Erixon.

EU har svårt att enas

Problemen stannar dock inte vid handelspolitiken. Enligt Carl Eckerdal har EU genom omfattande regleringar och höga kostnader ytterligare försämrat den europeiska industrins konkurrenskraft. Samtidigt har kinesiska företag kunnat investera i moderna, storskaliga produktionsanläggningar.

– EU är duktiga på att på att resa snubbeltrådar för den egna industrin och försämra konkurrenskraften.

EU-kommissionen försöker nu förenkla regelverken, men enligt Carl Eckerdal har unionen alltför länge underskattat den globala konkurrensen och medan reformerna dröjer fortsätter pressen på Europas industri att växa, menar han.

För Europa kompliceras situationen ytterligare av att medlemsländerna har olika intressen. Vissa förespråkar fortsatt samarbete och öppna handelsrelationer med Kina, medan andra vill skydda den egna industrin genom tullar och andra begränsningar.

Ola Bergström konstaterar att det därför inte är självklart att EU kan enas om en gemensam strategi. Samtidigt tror han att insikten om problemens omfattning kan tvinga fram förändringar.

– Jag tror att Europa kommer att kunna lösa problemen. Vi börjar inse allvaret och vilka konsekvenser det får om vi inte agerar, säger Ola Bergström.