KOMPETENSKRISEN

Larmet: 8 000 nya bussförare behövs inom tre år – ”Får inte kurvan att vända”

Sveriges bussföretagare står inför en akut förarbrist. Drygt 8 000 nya bussförare behövs inom tre år när pensionsavgångarna ökar. Samtidigt har utbildningarna svårt att locka unga, och nu växer pressen på både politiker och bransch att vända utvecklingen – annars stannar samhället, varnar experter som TN har talat med.

Idag arbetar cirka 25 000 personer som bussförare i Sverige. Det rör sig om lokal och regional kollektivtrafik, långlinjer, charter och olika typer av specialtrafik. Bussförare är till stora delar en yrkesgrupp där medelåldern ökar. Fler än varannan bussförare, 56 procent, är över 50 år. Färre än 20 procent är under 39 år, enligt statistik från Sveriges Bussföretag.

− Det gör att vi snabbt närmar oss stora pensionsavgångar. Ska vi hålla jämna steg med dem behövs 8 100 nya förare de två-tre närmaste åren, säger Caj Luoma, chef för Kompetensförsörjning på Transportföretagen.

Det motsvarar cirka 30 procent av hela kåren samtidigt som många utbildningsplatser på gymnasieskolans fordonsutbildningar gapar tomma.

− Vi får inte kurvan att vända. De yngre förmågorna rullar inte in i yrket av egen kraft. Vart det är på väg, vågar jag knappt tänka på, säger Ann-Christin Gulle, trafikområdeschef på Connect Bus, med verksamhet i både Sverige och Norge.

24-årsgränsen en flaskhals

En av de stora flaskhalsarna i kompetensförsörjningen på bussförarsidan är den så kallade 24-årsgränsen som EU har bestämt. En bussförare yngre än 24 år, även om personen har D-körkort och Yrkeskompetensbevis, får inte köra linjer längre än 50 kilometer i kommersiell trafik, något som är ett hinder även i vanlig lokal kollektivtrafik där linjerna inte sällan är över fem mil.

− I sig är det ett problem för bussföretagen som får svårt att schemalägga förarna. Än viktigare är att det gör yrket mindre lockande för unga. Om de inser att de måste vänta fyra-fem år efter gymnasieexamen för att få köra buss fullt ut, då väljer de ett annat yrke, säger Caj Luoma.

”Alla känner till problemet men ingenting händer. De satsningar som görs för att öka antalet förare fungerar inte.”

Regeln gäller inom hela EU. Bussföretag och branschorganisationer i Sverige såväl som utomlands har därför i många år lobbat för att 24-årsgränsen ska sänkas till 21 år. Brist på bussförare är ett problem i de flesta europeiska länder. Av allt att döma är det på väg att lyckas och i oktober ska EU fatta beslut om en sänkning.

− Vi ser mycket positivt på det men det liggande förslaget ger medlemsländerna möjlighet att vänta fyra år innan de infört förändringen. Och det menar vi är alldeles för lång tid givet det stora behovet av att få in unga bussförare. Vi har uppvaktat regeringen för att de ska skynda på anpassningen till svenska förhållanden när beslutet väl kommer, säger Caj Luoma.

Men det är inte enbart EU-regler som försvårar branschens möjligheter att rekrytera.

− Om vi skulle sätta in en annons på Arbetsförmedlingen att vi sökte förare skulle vi bli nerringda. Inte i första hand av de som skulle passa i yrket utan av alla de som måste söka jobb kontinuerligt för att få fortsatt ersättning, säger Pär Åkerberg som driver företaget Åkerbergs Trafik i Vagnhärad och även sitter med styrelsen för Svenska Bussföretagen.

Anställningsbarheten för låg

Det sätter fokus på ett problem som bussföretagen har påtalat i många år: De kriterier som gäller för att antas till de arbetsmarknadsutbildningar som genomförs vid sidan av gymnasieskolan. Bland dem som går de olika utbildningssatsningar som görs återkommande är anställningsbarheten alldeles för låg, menar Pär Åkerberg.

− Stora satsningar görs för att nå människor som befinner sig långt från arbetsmarknaden. Men det är inte de som är bäst rustade att bli bussförare, vilket de själva upptäcker och hoppar av. De som trots allt blir klara måste vi ofta fortsätta att utbilda i åkeriet för att det ska fungera, säger han.

Branschen har därför i många år arbetat på att i första hand få vara en del i rekryteringsprocessen till utbildningarna men även kunna påverka vilka moment som ska ingå. För ett par år sedan genomfördes ett pilotprojekt med ökad samverkan mellan bussföretagen och Arbetsförmedlingen.

− Vi fick vara med i rekryteringsarbetet men inte ha något att säga till om när det gällde själva utbildningen. Det slutade med att av de 15 som gick utbildningen var tre anställningsbara. Sedan tog det pilotprojektet slut, säger Pär Åkerberg.

Bussföretagen har vid olika tillfällen diskuterat att själva ta ett större ansvar för utbildningen av bussförare, men det är inte en framkomlig väg, menar Pär Åkerberg.

− Det är inte hållbart. Visserligen skulle anställningsbarheten öka dramatiskt och vi är och vill inget hellre än att vara delaktiga i arbetet på att öka antalet bussförare i landet, men det är inte branschens ansvar att få ut människor i arbete. Nu handlar det om ett totalt omtag framför allt vad gäller de eftergymnasiala utbildningar och hur de sköts av Arbetsförmedlingen. Som det är nu, säger han.

Försöker göra yrket känt och attraktivt

I väntan på nya åldersregler och en renovering av de eftergymnasiala bussförarutbildningarna som enligt förhoppningarna ska göra det lättare att jobba långsiktigt med kompetensförsörjningen, fortsätter arbetet på att göra yrket känt och attraktivt och locka fler in i yrket.

− Vi deltar på gymnasiemässor och försöker vara synliga även tidigt under högstadiet när eleverna börjar fundera på sina yrkeskarriärer, säger Ann-Christin Gulle.

För att ytterligare sänka trösklarna vänder sig branschen också mot underutnyttjade grupper, till exempel nyanlända och de som står i begrepp att byta karriär. Kvinnor är en annan målgrupp som har kommit alltmer i fokus. Bland annat ser bussföretagen gärna fler kvinnor eftersom de ”helt enkelt kör bättre och varsammare än killar”, som Ann-Christin Gulle uttrycker det och pekar på att vid det nyligen genomförda Bussförar-SM var det en kvinnlig bussförare som vann hela tävlingen.

”Vi har en yrkeskår som stannar länge, som trivs och som känner stolthet över sitt jobb. Det är en viktig bild att förmedla.”

En sanning är att utan bussarna stannar samhället vilket gör behovet av kontinuerligt inflöde av nya förare till en fråga för näringslivets utveckling, för den gröna omställningen och för enskilda människors möjlighet att få ihop livspusslet. En kollektivtrafik som brottas med fortsatta stora förarbehov drabbar turtätheten i storstäderna såväl som tillgängligheten utanför de stora tätorterna, glesbygden och möjligheten att fritt välja plats att etablera sig på. Dessutom förlorar den bussdrivna kollektivtrafiken tillförlitlighet och attraktionskraft vilket skyndar på rekryteringsproblemen, menar Caj Luoma.

− Och i ett vidare perspektiv är det något som kan försvåra klimatomställningen och målet att fler ska resa kollektivt, säger han.

Behovet av fler bussförare är ingen tillfällig svacka. Larmrapporterna har duggat tätt de senaste åren med i princip samma innehåll: fler förare behövs.

− Det är något som irriterar mig oerhört: alla känner till problemet men ingenting händer. De satsningar som görs för att öka antalet förare fungerar inte, säger Pär Åkerberg.

Bussbranschen själva sträcker sig så långt som möjligt för att hålla trafiken i gång trots svårigheterna att få ihop bemanning och trafik.

− Våra förare är oerhört lojala, de hoppar in och tar extra pass annars skulle vi inte överleva. Att ställa in turer är det sista vi gör, det sitter i märgen i vår yrkesheder, säger Ann-Christin Gulle.

Caj Luoma håller med:

− Vi har en yrkeskår som stannar länge, som trivs och som känner stolthet över sitt jobb. Det är en viktig bild att förmedla när vi ökar insatsen för att locka fler unga in i bussbranschen.