BRISTERNA I INFRASTRUKTUREN

Analys: Urspårningarna i Västernorrland berodde inte på avverkningar

Extremväder och tuff terräng satte press på järnvägens avvattningskapacitet i Västernorrland – inte skogsavverkningarna. Det slår Sweco fast i en analys. "Det är viktigt att det som sägs i media bygger på fakta", säger Elin Swedlund på Skogsindustrierna.

TN har tidigare rapporterat om de extrema skyfallen som ledde till att tåg spårade ur vid Stugusjön (Stambanan) och Prästmon (Ådalsbanan) i Västernorrland i början av september. I efterverkningarna av krisen blossade det upp kritik i media om att översvämningarna var en konsekvens av skogsindustrins avverkningar.

När skogen avverkas minskar det generellt terrängens förmåga att ta upp och hålla vatten. Men det hade ingen väsentlig betydelse för översvämningarna i Prästmon och Stugusjön, visar en analys från teknikkonsulten Sweco som gjordes på uppdrag av Skogsindustrierna.

"Ytor med yngre skog av olika åldrar påverkar generellt avrinning negativt, men det är mycket sannolikt att förekomsten av dessa områden inte är orsaken till olyckan efter skyfallet, utan den bedöms ha kunnat inträffa ändå", skriver Sweco i rapporten.

– Det är jättebra att frågan utreds och ger oss konkreta underlag som kan svara på de antaganden som spreds i media. Det är också välkommet att Haverikommissionen och Trafikverket tittar på orsakerna till att järnvägarna rasade, säger Elin Swedlund, ansvarig för transport och infrastruktur på branschorganisationen Skogsindustrierna.

Bristande infrastruktur

Swecos rapport visar att extremväder i kombination med bristande infrastruktur var de bakomliggande orsakerna.

Vid Stugusjön var järnvägen försedd med endast en trumma, som bedöms ha haft avsevärt lägre kapacitet än vad händelsen krävde. Det ledde till att vattennivåerna längs banvallen förblev höga under lång tid, vilket bidrog till skadorna.

Vid Prästmon identifierades att trummor, diken och inloppskonstruktioner på både väg och järnväg överbelastades och att avvattningssystemet inte hade förutsättningar att hantera händelsen. Ett kuperat område med på sina ställen brant terräng försvårade också avrinningsmöjligheterna.

– Det är viktigt att trummor under väg och järnväg är tillräckligt stora för att klara stora vattenflöden. Hur infrastrukturen ska dimensioneras för hundraårsregn eller tvåhundraårsregn, och vilka volymer vatten den ska tåla, är en avvägning som Trafikverket behöver göra, säger Elin Swedlund.

Lyfter även andra behov

Ett intressant medskick i Swecos analys är att närliggande skogsbilvägar, vars underhåll helt vilar på vägföreningar, skogsägare, entreprenörer och markägare, kan ha fungerat som kanaler och samlat upp vatten som sedan letts till vissa punkter längs banvallen. Det är i linje med det som Skogsindustrierna och flera andra branschorganisationer visar i den nyligen publicerade rapporten Nationell strategi för enskilda vägar.

– Där identifierar vi att Sverige som land behöver ta ett samlat grepp om det enskilda vägnätet och bland annat öka kompetensen om klimatanpassning även där. Till exempel genom att ge stöd och information till enskilda väghållare om var och hur god dränering och avrinning kan göras, säger Elin Swedlund.