Maria Rosendahl

”Tusentals medarbetare på supercoola industrijobb löser klimatkrisen”

Många av industrins utmaningar är de samma idag som för trettio år sedan, menar Maria Rosendahl. Men klimatutmaningen är ny: Det är tydligt för allt fler att det är teknikutvecklingen som kommer att lösa klimatfrågan, skriver hon.

Vid en arkivstädning hittade jag en omfångsrik skrift från min organisation Teknikföretagen, som då hette Sveriges Verkstadsförening. Den sparades undan. Nyligen började jag bläddra i den för att se vilka stora kliv som tagits inom industrin. Skriften heter Forma framtiden och handlar om att uppmuntra unga människor att vilja välja en framtid inom industrin, med undertiteln En idébok för långsiktig rekrytering, kompetensutveckling, bra jobb.

Hur såg utmaningarna ut 1991, och hur har det gått? 30 år är ju ändå en avsevärd tid.

Resan i tidsmaskinen blev dock inte av på det sätt jag förväntat mig. Kittlingen uteblev. Visst, en del är ju lite kul. Kapitlet Informera med hjälp av video, är som en hälsning från 1800-talet, AMU-gruppen har bytt namn till Lernia och få tar till sig information från tryckta tidningar längre.

Alldeles för få väljer vägar som leder till industrin.

Men farhågorna, behoven och läget är i stort sett desamma. Mina företrädare på dåvarande Verkstadsföreningen står egentligen på samma ställe där jag och mina medarbetare är idag. Det råder ingen tvekan om att de, precis som vi, hade ett av världens mest intressanta och engagerande uppdrag. Men utmaningarna tycks ändå kvarstå i en industri som ständigt utvecklas och konstant kräver ny form av kunskap och bredd: tillförseln av antalet ungdomar till arbetslivet är långt ifrån de behov som finns. Alldeles för få väljer vägar som leder till industrin. Vi och våra medlemsföretag måste vara aktiva och påverka på alla upptänkliga sätt. Allt det där står redan i skriften från 1991.

Behovs- och åtgärdsanalysen från mina kollegor för 30 år sedan är, klädd i en något annorlunda språkdräkt, kusligt likt den jag själv skulle kunna sätta mig ned och skriva idag. Vad sägs om: Svagt intresse för verkstadsteknisk utbildning, Förbättra den verkstadstekniska yrkesutbildningen, Högskolan måste få ökade resurser, Agera för en bättre utbildning.

Mycket har förstås hänt. Vi har gått med i EU, vilket har betytt mycket för samhället och den svenska industrin. Jobben inom industrin har utvecklats radikalt i takt med enastående teknologier och hållbara lösningar som vilka numera är självklara delar av vardagen. Ökade kompetenskrav har möjliggjorts tack vare att allt fler har sett till att skaffa sig en mer kvalificerad utbildning. Idag finns Teknikcollege som certifierar industrirelevanta utbildningar i hela landet. Med mera.

I en motsvarande skrift idag skulle vi exempelvis trycka på att införa fungerande system för vidareutbildning mitt i livet, att mer av utbildningens resurser ska styras mot behov i näringsliv och industri och att förmå högskolor att jobba närmare företagen. Arbetet att få unga att förstå möjligheterna i industrin och välja en utbildningsbana som leder dit är lika mycket i fokus nu som då. Precis som vikten av mångfald, i vår bransch och i många andra.

Det är tydligt att det är teknikutvecklingen som kommer att lösa klimatfrågan.

Den grundläggande utmaningen, att förse industrin med den kompetens som behövs, kvarstår. Vi har också i realiteten en betydligt större utmaning att ta oss an idag jämfört med 1991: klimatfrågan. Samtidigt vet vi att den svenska industrin med sin stora exportvolym spelar en stor roll på global nivå i att lösa den frågan.

Det är tydligt för allt fler att det är teknikutvecklingen som kommer att lösa klimatfrågan. Tusentals medarbetare jobbar redan på supercoola jobb med att skapa de lösningar som krävs och vi vill helt enkelt att ännu fler ska vara med på det tåget.

Det är mitt trumfkort och något som mina forna kollegor från 1991 inte såg. Jag drar det kortet när jag ska beskriva för nya generationer hur vi ska Forma framtiden.

Om krönikören

Maria Rosendahl är näringspolitisk chef på Teknikföretagen.