”För demokratins bästa bör vi hålla fast vid meritokrati”

Meritokrati är att välja den mest lämpade individen utifrån meriter. Det har under en längre tid framhållits som centralt. Men det håller på att förändras, skriver Inger Enkvist.

Det har under den senaste tiden kommit ett antal böcker från vänsterhåll som kritiserar den tidigare positiva inställningen till meritokrati, exempelvis Littlers Against Meritocracy (2018). Man stödjer identitetspolitik och kvotering framför skicklighet och säger att detta är vägen till jämlikhet. Det som händer är häpnadsväckande ur flera synpunkter.

Meritokrati innebär att de bäst kvalificerade ska utses till tjänster och inte makthavares gunstlingar. I samband med den amerikanska och den franska revolutionen var det ett viktigt krav att avveckla privilegier och ge möjlighet för personer med talang oavsett bakgrund att få höga statliga tjänster. Meritokrati som idé hänger också ihop med en god skötsel av ett land och bekämpande av korruption. Meritokrati har bidragit till en stark ekonomisk och teknisk utveckling i länder i de länder som har tillämpat principen.

På 1960- och 1970-talen växte emellertid ett annat synsätt fram. Det maoistiska Kina genomförde en kulturrevolution som hävdade jämlikhet före kompetens. I väst började vänstern på utbildningsområdet förespråka gemensam grundskola, nedmontering av skolor som hade krävande program, inkvotering i eftertraktade studieprogram av socialt svaga grupper och slopande av inträdeskrav för universitetsstudier.

Meritokrati som idé hänger också ihop med en god skötsel av ett land och bekämpande av korruption.

Motsatsen till meritokrati, inkludering, blev ett ledord i modern skola. Denna politik innebär att alla elever oavsett förmåga och ansträngning ska studera gemensamt. Inkludering innebär till exempel att elever med koncentrationssvårigheter, eftersläpning i inlärningen och olika fysiska handikapp ska undervisas i samma klassrum som andra elever som skulle kunna gå fram snabbt. Det blir svårt att skapa ett fokus på inlärningsuppgiften i klassrummet, och det gör att lärarnas arbete ofta blir tungt och otacksamt.

Ett par amerikanska universitetsprofessorer har utmärkt sig speciellt som kritiker av meritokrati. En tidig kritiker var Rawls (1971) som menade att personer med talang inte ska belönas för något som de är födda med och som de inte har gjort något för att förtjäna. En aktuell kritiker är Sandels (2020) som säger att merit blivit ett uttryck för ekonomisk nivå och att ett jagande efter meriter är negativt för alla. Markovits (2020) poängterar att när högutbildade gifter sig med andra högutbildade skapar detta klyftor i samhället.

Den brittiske vetenskapsjournalisten Adrian Woolridge gör en sammanfattning av argumenten i ”The Artistocracy of Talent” (2021). Han menar att Rawls inte verkar förstå att talang måste utvecklas genom ansträngning och självuppoffring och att det är till hela samhällets bästa att talang utvecklas. Woolridge tror dock att det är riktigt att det inte är skolorna utan familjeförhållandena som skapar ökande sociala skillnader.

Woolridge lägger till att vänstern inte vill förstå sambanden mellan höga studieresultat, välbetalda yrken och personer livsval. När högutbildade personer söker livspartners bland andra högutbildade, är det därför att de hos andra uppskattar de attityder till kunskaper och till ansträngning som framgång i studier står för. Högutbildade väljer ofta att göra färdigt sin utbildning, innan de skaffar barn. De gifter sig och flyttar inte bara ihop. De skiljer sig mindre ofta än andra sociala grupper. De lägger ner tid och pengar på att uppfostra sina barn. De sköter sin hälsa när det gäller motion, rökning och alkohol och lever länge. Den ekonomiskt gynnsamma situationen bygger på medvetna val och långsiktig ansträngning. Vi ser idag att varken socialbidrag eller skola kan kompensera barn mer än delvis för vad deras föräldrar inte gör.

Vänstern vill inte förstå sambanden mellan höga studieresultat, välbetalda yrken och personer livsval.

Woolridge tar inte upp frågan om den politisering av universiteten i väst som har blivit ett stort problem. Han räknar all universitetsutbildning som en del av basen för meritokrati. Han för dock fram en sällan hörd synpunkt, nämligen att enligt en Gallupundersökning vill 15 procent av jordens befolkning emigrera för att undvika korruptionen i sina hemländer, och de vill främst till USA, Kanada, Australien, Frankrike och Tyskland, det vill säga västländer som tillämpar meritokrati. Man vill alltså emigrera till länder som attackeras av inhemska politiska grupperingar för att vara orättvisa och ojämlika. Kanske är de inte så orättvisa som deras jämlikhetsinriktade kritiker påstår.

Om vi vill ha en demokrati och också en god ekonomisk och teknisk nivå bör vi överge inkludering och kvotering och hålla fast vid meritokrati.

När västländers meritokratiska system kombineras med invandring skapas multikulturella eliter. Detta kan i sin tur väcka en bitterhet bland medborgare som inte utvecklat sig lika mycket, kanske därför att de gått i en grundskola inriktad på jämlikhet och inte kunskaper. Sådana personer kan uppleva att de styrs av eliter som tänker på vad som är bäst för dem själva och inte för de breda medborgarlagren. Man kan tänka på de franska ”gula västarna” och på brexitomröstningen.

Just nu upplever vi en paradoxal situation. Fast USA är ett land som bygger sin framgång på entreprenörskap och forskning beskrivs personer alltmer efter sitt kön och sin etniska bakgrund, vilket är motsatsen till meritokrati.

Ett känt exempel är det senaste amerikanska presidentvalet där Biden som vicepresidentkandidat förväntades välja en kvinna och en person med viss bakgrund snarare än den mest lämpliga personen att ersätta honom, om något skulle hända. Kinas kommunistparti, som officiellt är extremt jämlikhetsinriktat, rekryterar däremot skickliga ledare genom upprepad meritokratisk sållning.

Woolridge varnar väst för att överge meritokratin. Han har alldeles rätt när han säger att om vi vill ha en demokrati och också en god ekonomisk och teknisk nivå bör vi överge inkludering och kvotering och hålla fast vid meritokrati.

Om krönikören

Inger Enkvist är professor emerita i spanska vid Lunds universitet och en aktiv röst i skoldebatten, ofta med fokus på forskning och den svenska utbildningspolitiken.