KLIMATOMSTÄLLNINGEN

”Behöver vi en avfallslagstiftning?”

Vägen mot en cirkulär ekonomi kräver ett mer radikalt synsätt. Skrota lapptäcket av avfallsregler sprunga ur en linjär logik och börja tala om cirkulära affärsmodeller och verklig resurseffektivitet, skriver Marcus Wangel i en krönika.

Vi pratar ofta om behovet av en cirkulär ekonomi. Om att materialen vi använder måste stanna i kretsloppet längre. Om att resurser är för värdefulla för att gå till spillo. Och om att vi måste bli bättre på att använda det vi redan har. Ändå styrs vi till stor del av regler som är byggda för en annan tid, med ett annat, linjärt, synsätt.

EU:s avfallslagstiftning utgår från två grundpelare: avfallsdirektivet, som sätter den övergripande hierarkin och principerna för avfallshantering, och avfallstransportförordningen, som styr den gränsöverskridande frakten av avfall. Runt dessa två har det, bit för bit och år för år, växt fram ett myller av sektorsspecifika avfallsregler, för allt från elektronik och förpackningar till fordon och fartyg. Varje regelverk kom till för att lösa ett konkret problem vid en viss tidpunkt och alltid med goda intentioner. Men tillsammans är de som ett lapptäcke där sömmarna spretar och det blir svårt att överblicka för företagen som ska följa reglerna och för myndigheterna som ska tolka och tillämpa dem. Det underlättar inte heller att de flesta medlemsstater i EU har en uppsjö av egna nationella regelverk på avfallsområdet, vilket ytterligare fragmenterar marknaden och skapar hinder för företag som vill skala upp innovativa lösningar över gränserna.

”Vi lappar och lagar på ett regelsystem som är fött ur en linjär logik”

Det är inte så att inget händer – tvärtom. Målnivåerna revideras och miljöambitionerna höjs, vilket i sig är mycket positivt. EU-kommissionens senaste omnibuspaket på miljö-området, som ska minska regelbördan, är också ett steg i rätt riktning. Men oavsett om det är välmenande uppdateringar eller politiskt aptitliga förenklingspaket, blir resultatet detsamma: vi lappar och lagar på ett regelsystem som är fött ur en linjär logik. Och just den logiken gör att lagstiftningen fortfarande ser avfall som något att bli av med, inte som något att ta till vara.

Dags att betrakta värdet i avfall

Här ligger kanske kärnan i problemet. I decennier har avfall betraktats som slutstation-en, som ett problem att hantera och minimera. Hela vår lagstiftning, vår statistik och våra styrmedel är byggda på det synsättet. När något blir avfall försvinner värdet i samma ögonblick – åtminstone juridiskt – även om det i praktiken kan vara en råvara eller komponent med högt värde. Att sätta avfallsstämpeln på något placerar det direkt i en annan värld av regler och begränsningar. Ibland behövs det. Men ofta sätter vi därmed upp hinder som försvårar återanvändning och återvinning.

Detta har skapat ett slags stigberoende: policyutvecklingen kring cirkulär ekonomi dras ständigt tillbaka till avfall, även när frågan borde handla om resurseffektivitet, innovativ design och nya affärsmodeller. Avfallsperspektivet kan ha blivit så dominerande att det begränsar politikens föreställningsvärld och gör det svårare att öppna för nya sätt att tänka kring resursflöden.

”Kanske skulle vi då inte ens tala om avfall, utan om resurser i olika stadier”

Tänk om vi i stället började om från ruta ett. Ett EU-gemensamt system som inte handlar om att hantera avfall, utan om att bevara värdet på material och resurser. Kanske skulle vi då inte ens tala om avfall, utan om resurser i olika stadier. Kanske skulle vi till och med våga skrota stora delar av den nuvarande europeiska avfallslagstiftningen och samla allt i en enda resursförordning – ett sammanhållet regelverk som följer materialet genom hela livscykeln, med gemensamma definitioner och mål. Ett system där företag slipper hoppa mellan olika regelsamlingar beroende på var i livscykeln en produkt eller ett material befinner sig. Och där tillsynsmyndigheter kan arbeta med ett tydligt helhetsuppdrag, i stället för att försöka samordna och tolka lagar som drar åt olika håll. En sådan förändring skulle också skapa en starkare och mer harmoniserad inre marknad, vilket i sin tur stärker företagens möjligheter att göra långsiktiga investeringar och rulla ut tekniska lösningar i hela EU.

Färre detaljkrav och mer incitament

En sådan förändring skulle frigöra innovationskraft. Inte genom färre detaljkrav i slutet av värdekedjan, utan genom tydliga incitament i början, i designen och produktionen. Företag skulle kunna utveckla produkter som håller längre, är enklare att reparera och går att demontera för återvinning av rena material. Det skulle bana väg för nya affärsmodeller och storskaliga materialflöden som inte fastnar i gränsdragningar och tolkningsfrågor. För näringslivet skulle detta betyda att investeringar i cirkulära processer och teknologier blir mer lönsamma och att europeiska företag kan ligga steget före i utvecklingen av de lösningar som världen efterfrågar. En resursförordning skulle dessutom kunna bilda ett radarpar med ekodesignförordningen (ESPR) och tillsammans skapa en helhet som både styr hur produkter utformas och hur materialen rör sig genom hela livscykeln.

”EU-kommissionen arbetar redan på en kommande Circular Economy Act. Kanske är det just här, i idén om en samlad resursförordning, som den akten borde finna sin riktning”

Just nu finns ett ovanligt läge att tänka större. Vi befinner oss i en tid då den cirkulära omställningen måste växla upp rejält för att vi ska klara klimatmålen och stärka Europas konkurrenskraft. Samtidigt lever vi i en politisk verklighet där ingen EU-lagstiftning går säker från att revideras och omprövas. Det ger ett sällsynt fönster att ta ett helhetsgrepp och rita om kartan. EU-kommissionen arbetar redan på en kommande Circular Economy Act. Kanske är det just här, i idén om en samlad resursförordning, som den akten borde finna sin riktning.

Våga tänka tanken

Att genomföra en sådan förändring vore radikalt. Mycket av det vi byggt upp under decennier skulle ersättas av något nytt. Vi skulle behöva lämna invanda begrepp och tankesätt. Men kanske är det precis därför vi behöver våga tänka tanken. Hur länge kan vi fortsätta att skruva på ett system som kanske aldrig kan hantera framtidens cirkulära resursflöden? Hur länge kan vi tala om cirkulär ekonomi när själva regelverket fortfarande bär en linjär logik i sitt DNA?

Den cirkulära omställningen kräver mer än höjda mål och nya paragrafer. Den kräver att vi ställer oss den mest grundläggande frågan: vad är det vi egentligen försöker uppnå? Om svaret är att bevara värdet av våra resurser så länge som möjligt, då är det där vi måste börja. Resten är bara justeringar på en karta som inte längre stämmer. Och kartor som inte stämmer leder oss sällan dit vi vill.