DEBATTEN OM KORTARE ARBETSTID

”Vem ska kliva in om arbetstiden kortas?”

LO går till Socialdemokraternas kongress i helgen med sitt förslag om en kortad arbetstid. Näringslivet pekar på att kostnaden för förslaget är mycket hög, men samtidigt glöms en viktig aspekt bort – bristen på arbetskraft, skriver Georgios Sideras, forskare på Ratio.

Efter nästan ett år av debatt om arbetstiden är Socialdemokraterna nu på väg till Göteborg för att sätta ner foten i frågan. Med sig har de, utöver Annika Strandhälls rapport, ett enat LO som vill se arbetstiden kortad för alla arbetstagare. I slutrapporten av sin arbetstidsutredning hävdar LO att kostnaden för att korta arbetstiden med en timme är likvärdig med två års tillväxt. Sven Olof Daunfeldt och Svenskt Näringsliv räknar betydligt dystrare och Teknikföretagen varnar för att förslaget hotar svensk konkurrenskraft.

Alla dessa aspekter är värdefulla, men i debatten glöms ofta det faktum att Sveriges arbetskraftsreserv är liten och krympande. Många av de länder LO räknar på har betydligt lägre sysselsättningsgrad eller större deltidsgrupper än Sverige. Tidigare svenska arbetstidsförkortningar genomfördes när nästan halva befolkningen stod redo att kliva in på arbetsmarknaden – förutsättningar som inte gäller i dag. Svenska kvinnor arbetar i nästan lika stor utsträckning som svenska män, och enbart 21 procent av Sveriges mammor jobbar deltid (jämfört med EU-snittet på 31 procent).

LO har alltså rätt i en sak: många i Sverige jobbar. Sverige har EU:s näst högsta sysselsättningsgrad. Det enda landet med högre sysselsättning är Nederländerna, där 41 procent av föräldrarna arbetar deltid. I Sverige är motsvarande andel 14 procent. Fackets ekonomer pekar på behovet av en aktiv arbetsmarknadspolitik, men mycket av de statliga medel som är öronmärkta för Yrkesvux och arbetsmarknadsutbildningar används inte – trots att företagen skriker efter kompetens och arbetslösheten är den högsta på många år.

Även om LO-ekonomernas dröm om full sysselsättning skulle gå att förverkliga vore det svårt att kompensera för en drygt 12-procentig sänkning av den arbetade tiden med den arbetskraftsreserv som finns i dag.

Dessutom hindrar regeringens restriktiva invandringspolitik rekryteringen av nyanlända och arbetskraftsinvandrare – något Socialdemokraterna inte avser att förändra. Vem ska då kliva in på arbetsmarknaden när LO vill att alla ska jobba mindre?

Att redogöra för problemet är en pedagogisk övning som det svenska näringslivet behöver lyckas med. Kostnaderna må vara viktiga för företagens balansräkningar, men avsaknaden av verkliga människor som kan kliva in och fylla arbetstimmar är ett mer konkret mått på reformens genomförbarhet. Hur många kan vi realistiskt räkna med som går upp till heltid? Hur snabbt kan långtidsarbetslösa träda in på arbetsmarknaden?

Vi måste börja tala klarspråk om det som verkligen avgör vår tillväxt – det vill säga människorna. Det räcker inte att räkna på kronor och ören när den svenska arbetskraftsreserven redan är uttömd.