NÄRINGSFRIHETEN
”Glöm kanelbullen, nu firar vi företagarna!”
För fyrtio år sedan ägde den största svenska demonstrationen någonsin för att försvara näringslivsfriheten rum. Men i dag finns det återigen en oroväckande tendens att misstänkliggöra företagare, skriver Sven-Olov Daunfeldt.
Den största demonstrationen någonsin för att försvara näringslivsfriheten i Sverige ägde rum den 4 oktober 1983. Vid detta tillfälle samlades uppemot 75 000 personer i Stockholm för att protestera mot införandet av löntagarfonder. Det var ett förslag som hade skakat om det svenska näringslivet i grunden, men som också hade fått näringslivsorganisationerna att samla sig.
Löntagarfonder har sin ideologiska grund i den vänstervåg som svepte över Sverige i början av 1970-talet. Startskottet kan härledas tillbaka till LO-kongressen 1971, då ett beslut togs om att tillsätta en utredning för att analysera hur arbetstagarna skulle få en större andel av företagens (över)vinster. Uppdraget gick till Rudolf Meidner, som många år tidigare, tillsammans med Gösta Rehn, hade varit en av samhällsarkitekterna bakom den solidariska lönepolitiken. Få anade då vad som väntade.
”Detta visade sig i efterhand vara en allvarlig missbedömning.”
De flesta trodde att Rudolf Meidner hade sina glansdagar bakom sig. Han hade ett mycket begränsat politiskt inflytande och forskartjänsten hos LO sågs av många som en reträttpost; ett tack för många goda år i fackföreningens kamp. Men det skulle visa sig att Meidner tog sig an sitt nya uppdrag med stor frenesi. Han flyttade från sitt tornrum i den mytomspunna LO-borgen till ett mindre rum på bottenvåningen, där han fick arbeta ostört.
Varken LO-ledningen eller Socialdemokraterna brydde sig initialt om utredningen, vilket enligt Meidner var perfekt eftersom han då inte behövde kompromissa om sitt förslag för tidigt. Palme var fullständigt ointresserad av utredningen och det mesta tyder på att han räknade med att den inte ens skulle tas upp på LO-kongressen 1976. Detta visade sig i efterhand vara en allvarlig missbedömning.
Meidner och hans medförfattare, Gunnar Fond och Anna Hedborg, presenterade sin utredning den 27 augusti 1975. Syftet med förslaget om löntagarfonder att ”succesivt föra över företagens kapitaltillväxt i löntagarkollektivets ägo”. Till LO-tidningen Fackföreningsrörelsen sa Meidner att: ”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande”.
”Palme kunde å sin sida knappt tro att det var sant.”
Förenklat gick förslaget ut på att företag med fler än 50 anställda behövde emittera nya aktier till ett värde motsvarande 20 procent av vinsten. De nya aktierna skulle per automatik sättas in i fonder under facklig kontroll. Ju högre vinst företagen hade, desto snabbare skulle ägandet av företaget övergå till löntagarna.
När förslaget gick ut på remiss till medlemsförbunden i LO var entusiasmen stor. Nu var det dags att ta makten över kapitalet! LO-ledningens förslag på löntagarfonder var sedan, till Meidners stora förvåning, mycket likt hans förslag. På LO-kongressen 1976 antogs förslaget med en överväldigande majoritet, varefter ombuden reste sig upp ur bänkarna och spontant sjöng den socialistiska kampsången Internationalen med hög stämma. Meidner var så tagen att han efteråt sa att han var ”rörd, rörd till tårar” av kongressens beslut.
Palme kunde å sin sida knappt tro att det var sant när han hörde om LO-kongressens beslut. Han skulle nu behöva hantera denna svåra fråga mitt i en valrörelse, där han redan angripits i Expressen av en viss Astrid Lindgren avseende de höga marginalskatterna i Sverige. Resultatet blev att Socialdemokraterna fick lämna ifrån sig makten efter drygt 40 års regeringsinnehav.
”Fanns samtidigt ett stort och växande motstånd från näringslivet och allmänheten.”
Löntagarfonderna var fortfarande en känslig fråga för Socialdemokraterna när de vann valet 1982. Förslaget hade visserligen ett stort stöd från fackföreningsrörelsen och vänster, men det fanns samtidigt ett stort och växande motstånd från näringslivet och allmänheten. Detta ledde sedermera till den stora demonstrationen den 4 oktober 1983. Regeringen Palme valde ändå att lägga fram en proposition om löntagarfonder och i december 1983 beslutade riksdagen att inrätta fem löntagarfonder med regional uppdelning.
De löntagarfonder som slutligen instiftades kan liknas vid rena lättmjölken jämfört med Meidners ursprungliga förslag. Han ska själv ha sagt att det slutgiltiga beslutet var ”totalt ointressant” eftersom det skiljde sig så mycket från hans ursprungliga förslag. Men även de löntagarfonder som till slut instiftades hade mycket negativa konsekvenser för företagen i Sverige.
De innebar bland annat en ökad beskattning för företagen, samt att löntagarnas inflytande över kapitalbildningen stärktes. När löntagarfonderna avskaffades 1991 så ägde de över 10 procent av stora svenska aktiebolag såsom Sydkraft, Volvo och SKF – och i vissa fall ägde de uppemot (eller mer) än 50 procent av svenska onoterade bolag.
”Tyvärr finns det en oroväckande tendens att misstänkliggöra företagare.”
Förslaget om löntagarfonder var så giftig för näringslivet och så skadligt för tillväxtkraften i ekonomin eftersom det innebar inskränkningar av den privata äganderätten, något som leder till mycket negativa effekter på entreprenörers vilja att ta risk och investera. Enligt Nobelpristagaren Douglas North är väldefinierade och säkerställda äganderätter den enskilt viktigaste faktorn för ekonomisk utveckling. Ett stort antal empiriska studier har senare gett professor Douglas North rätt - länder som har väldefinierad privata äganderätter har högre tillväxt.
Redan hotet om löntagarfonder fick stora negativa konsekvenser för Sverige. Stora företag som IKEA och Tetra-Pak valde under denna period att flytta från Sverige för att undvika risken att förlora ägandet över deras företag. Risken att löntagarfonder ska återinföras idag är obefintligt. Men den 4 oktober är ändå en viktig dag för att belysa betydelsen av väldefinierade äganderätter och den tillväxtkraft som finns hos företagen i Sverige.
Tyvärr finns det en oroväckande tendens att misstänkliggöra företagare i stället för att betrakta dem som värdeskapare. Ett aktuellt exempel är hur den höga inflationen efter kriget i Ukraina till viss del skylldes på företagen. Först var det ’matjättarna’ som skulle tas i örat eftersom de höjde priserna mer än vad deras kostnadsökningar motiverade, beskyllningar som senare visade sig vara helt ogrundade. Nu pekas finger mot företagen inom tjänstebranscherna eftersom de anekdotiskt anses ha omotiverat höga priser.
”Vi ska vara glada för att politikerna idag inte vill föra över ägande till arbetstagarna.”
Men företagen har precis som konsumenterna drabbats hårt av alla kostnadsökningar. Och läget är mycket pressat för många företag när Sverige nu går in i en lågkonjunktur. Konsumtionen har fallit fyra kvartal i rad, något som inte hänt sedan 1993. I detta läge är det orimligt att tro att företagen i allmänhet ska kunna ta ut högre priser än vad deras kostnadsökningar motiverar. Men även om de skulle kunna göra detta så har vi en marknadsekonomi i Sverige.
Och en av hörnstenarna i en marknadsekonomi med väldefinierade äganderätter är fri prissättning. De som vill ingripa mot företagens prissättning måste därmed förklara hur de ska göra detta utan att försvaga den privata äganderätten och därmed angripa marknadsekonomins självaste fundament.
Vi ska vara glada för att politikerna idag inte vill föra över ägande till arbetstagarna. Men vi ska samtidigt vara vaksamma mot inskränkningar av äganderätten för att nå andra mål – såsom en lägre inflation, hållbar utveckling, eller ökad jämställdhet. Oavsett hur goda intentionerna än är så kommer sådana ambitioner att vara kostsamma.
Onsdagen den 4 oktober firar vi företagarna – inte kanelbullen!
