KRIGET I UKRAINA

”Väst är omgivet av kritiska iakttagare”

Väst är inte längre någon ledande förebild för övriga världen. Men frågan är om väst inser det självt? Inger Enkvist skriver om hur reaktionerna inom FN på Rysslands krig i Ukraina är en temperaturmätare på maktbalansen i världen.

Putins anfall på Ukraina har gjort att det har blivit uppenbart att västländerna i många avseenden har ägnat sig åt önsketänkande. Väst är den friaste och mest utvecklade delen av världen och den mest attraktiva att bosätta sig i, men alla beundrar inte väst.

Vid den första omröstningen i FN i februari om ett fördömande av kriget i Ukraina lade halva Afrika och en stor del av Asien ner sina röster. Flera afrikanska länder antydde att de haft goda förbindelser med ryssarna under Sovjettiden och inte ville uttala sig mot dem.

Kina antyder att de och Afrika förstår varandra och håller ihop mot Europa och Nordamerika.

I samband med nerläggningen av rösterna i FN nämndes i regel inte Kina, men det är väl känt att många länder är ekonomiskt beroende av Kina och följer Kinas beslut i internationella sammanhang. Representanter för flera afrikanska länder antydde att de inte hade någon anledning att rösta med länder som varit kolonialländer.

Putin har också haft en charmoffensiv mot Afrika efter annekteringen av Krim, där ett av hans argument har varit att Ryssland inte haft kolonier i Afrika. Man kan tillägga att Rysslands kolonier låg i Centralasien. Kina brukar framställa sitt förhållande till Afrika som en relation ”syd-syd” och antyder på så sätt att Kina och Afrika förstår varandra och håller ihop mot Europa och Nordamerika som identifieras som ”norr”.

Det finns en utbredd negativ inställning till väst inte bara i Ryssland, Kina, Afrika och Mellanöstern utan också i Indien och Latinamerika.

Västerländska eliter, bittert fientliga mot sin egen kultur, underblåser de här negativa känslorna genom att predika postkolonialism vid sina universitet. Det står också klart att inte alla länder kommer att delta i de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland utan att exempelvis Dubai direkt välkomnar oligarkernas pengar. En representant för Saudiarabien uttalade klart vad många i Afrika och Mellanöstern verkar känna, nämligen att detta inte var deras krig.

Att det finns en utbredd negativ inställning till väst kan konstateras inte bara i Ryssland, Kina, Afrika och Mellanöstern utan också i Indien och Latinamerika. Ett par aspekter av den här attityden kan studeras hos en tidigare FN-ambassadör från Singapore, Kishore Mahbubani i ”Has the West Lost It?” (2018). Han är ambivalent inför väst och påminner oss om att icke-västliga länder iakttar vad väst gör med kritiska ögon. Världen har beundrat hög kvalitet på infrastruktur, frånvaro av korruption i statsförvaltningen, hög utbildningsnivå och säkerhet på gator och torg. Västs ifrågasättande av gamla sanningar har lett till vetenskapliga landvinningar. Nu, konstaterar Mahbubani, tenderar väst dock att missköta de här aspekterna. För honom är det förfallstecken att offentliga medel i västländer går mer till att dela ut bidrag än till att upprätthålla en hög kvalitet i centrala samhällsfunktioner. Med något som liknar skadeglädje konstaterar han att östasiatiska länder börjar komma ikapp eller gå om väst. Det man vill ta efter från väst är den tekniska utvecklingen, medan den sociala utvecklingen inte beundras. Det är intressant att han inte kräver av andra kulturkretsar att de ska utveckla självkritik.

Trycket att få invandra från Afrika till Europa kommer att öka kraftigt.

Mahbubani understryker också att Europa dessutom sannolikt kommer att förlora betydelse på grund av befolkningsutvecklingen. Han citerar Hans Rosling som påpekar att Afrika 1950 hade 9 procent av världsbefolkningen och Europa 22 procent. År 2050 kommer Afrika att ha 39 procent och Europa bara 7 procent. Trycket att få invandra från Afrika till Europa kommer att öka kraftigt. Mahbubani förutspår också att det snart kommer att ställas krav på att Storbritannien och Frankrike lämnar sina permanenta platser i FN:s säkerhetsråd till förmån för länder som är mer folkrika. Då skulle FN domineras av Kina, Ryssland, Indien och Indonesien med USA som enda västliga landet i säkerhetsrådet. Finns det någon förberedelse i väst, frågar Mahbubani, för en situation där väst och de värden väst representerar sannolikt kommer att spela en andrarangsroll?

Det har sagts i kommentarerna till kriget i Ukraina att vi nu lever i en annan värld än tidigare. I vart fall borde omröstningen i FN ha klargjort för oss att vi är omgivna av kritiska och inte sällan uttalat fientliga iakttagare. Vi behöver därför mer än någonsin en realistisk omvärldsanalys och en tydligare långsiktighet.

Tanklösheten i västländerna under de goda åren har lett till dagens svällande byråkratisering och politisering och en situation som i de avseendena påminner om vad som skedde Sovjetunionen. Mahbubani använder västvärldens gemensamma språk när han konstaterar att västländerna, och däribland förstås Sverige, omedelbart borde ”get their act together”.

Om krönikören

Inger Enkvist är professor emerita i spanska vid Lunds universitet och en aktiv röst i skoldebatten, ofta med fokus på forskning, utbildningspolitik och det svenska samhället.