KRIGET I UKRAINA

”En attack på en demokrati är ett angrepp på alla demokratier”

Det här är även vår strid, skriver Johan Norberg om den ryska invasionen av Ukraina. Han spår även att om de ekonomiska konsekvenserna blir tillräckligt stora och kännbara så kanske kriget inte behöver bli slutet för det fria Ukraina, utan för Putinregimen.

I går tog efterkrigstiden slut i ett moln av eld och rök från ryskt artilleri. Ukrainarna hade varnat oss.

För några år sedan var jag där, nära fronten mot de ryskstödda separatisterna. Jag mötte bland andra Viktor, en universitetslärare som anslöt sig till militären för att det bara inte gick att sitta och se på tv hur hans älskade land maldes ned. Plutonen hade givit hans stridsvagn namnet ”Kotohoroshko”, efter en ukrainsk legend om en liten men stark pojke, som mot alla odds besegrade de stora monstren.

Viktor och hans vapenbröder hävdade att den stora ryska krigsmaskinen aldrig skulle nöja sig med några mindre inbrytningar och att den snart skulle komma tillbaka. De visste vad västvärlden på allvar begrep först i går, att Putin aldrig kan låta dem leva i fred. Förklaringen är egentligen inte att han bär på något slags nostalgisk dröm om Sovjetunionen, utan att ett gangsterstyre bara kan finna legitimitet i sådan nostalgi.

Det verkliga hotet mot Putins diktatur är naturligtvis inte Nato, som bara skyddar sina medlemmars gränser, utan existensen av en blomstrande, demokratisk stat i hans egen kulturkrets.

Putin och hans klick har fungerat som en kolonial administration, som har berikat sig genom att systematiskt stjäla från det ryska folket. Och paranoid nationalism med fantasier om yttre hot är – som Samuel Johnson skulle ha uttryckt det – en fähunds sista tillflykt. Den gör det möjligt att likställa ifrågasättandet av elitens rofferi med landsförräderi.

Det verkliga hotet mot Putins diktatur är naturligtvis inte Nato, som bara skyddar sina medlemmars gränser, utan existensen av en blomstrande, demokratisk stat i hans egen kulturkrets. Blotta möjligheten att Ukraina skulle utvecklas ditåt är ett dödligt hot mot propagandan om att slaviska samhällen inte kan vara liberala demokratier. Så Ukrania måste kuvas, eller åtminstone misslyckas.

Allt detta visar hur impotent despotin är. Putin hade kunnat erbjuda sina medborgare något positivt – ett levande, dynamiskt samhälle med möjligheter och utveckling. Men efter att ha utarmat civilsamhället och slagit sönder det fria näringslivet ser han sin enda överlevnadsmöjlighet i att krossa de alternativ som kan inspirera.

Putin hade kunnat erbjuda sina medborgare något positivt – ett levande, dynamiskt samhälle med möjligheter och utveckling.

Våldet kan förstås döda i massiv skala och förstöra hela samhällen, men vad det skapar är som bekant vanskligt och kort. Sovjetunionen kunde invadera Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968, och hålla hela Central- och Östeuropa i skräck, men det långsiktiga resultatet var ett allt djupare folkligt förakt mot översittarna i Kreml. Och det påminde den demokratiska västvärlden om värdet av att hålla ihop.

I går åstadkom Putin på några timmar det som tog Sovjetunionen flera decennier. De starka historiska och mänskliga banden hade kunnat göra Ukraina till Rysslands närmaste partner ekonomiskt och kulturellt. Genom Putins besinningslöshet har han i stället gjort Ukrainas folk till svurna fiender. Många ryssar kommer fråga sig varför det var nödvändigt.

Samtidigt svetsade han samman omvärlden. En attack på en demokrati för att den vill välja sin egen väg är ett angrepp på alla demokratier. Symptomatiskt nog vill han även hindra Sverige och Finland från att göra egna säkerhetspolitiska val. Det här är även vår strid.

På längre sikt kanske det här kriget inte blir slutet för det fria Ukraina, utan för Putinregimen.

Det är inte omöjligt att Finland och Sverige snart ansluter sig till Nato, för nu har alla sett svart på vitt att alliansen behövs. USA höll på att flytta fokus och trupper från Europa till Asien, men känner sig nu tvunget att återvända till kontinenten med full kraft. EU och Nato led av svår intern splittring, när vissa länder av ekonomiska och andra av ideologiska skäl hade börjat närma sig Ryssland. Nu är de mer eniga än någon gång sedan kalla kriget, och kommer snabbt att rusta upp eftersatta försvarsapparater.

Det här är även vår strid.

Jag vet inte var Viktor är nu eller om han och hans kamrater har klarat sig i striderna. Men jag vet att Kotohoroshkos anda är med dem och att deras pluton aldrig kommer att ge sig levande. Om Ukraina ockuperas slåss de vidare bakom fiendelinjerna. Ukrainas folk kommer att drabbas av ett fruktansvärt lidande, men motståndet mot ett blodigt, oprovocerat krig mot ett broderland kommer att växa även i Ryssland. Om världens demokratier inför de uthålliga sanktioner som nu krävs kommer det ekonomiska priset att bli enormt. En allt mer isolerad Putin kommer att få allt mindre att erbjuda sitt folk. På längre sikt kanske det här kriget inte blir slutet för det fria Ukraina, utan för Putinregimen.

Det är ytterligare ett skäl till att Ukrainas sak är vår.