KLIMATOMSTÄLLNINGEN

Sjöfart på grön köl

Det finns redan flera hållbara lösningar för en grön sjöfart. Men de måste också vara lönsamma att använda, skriver Nils Paul i en krönika.

Det är svårt att föreställa sig industrier, gruvor och butiker i Sverige utan sjöfart. En stor del av vår export och handel har nämligen någon gång passerat en hamn.

Men hur hållbar är sjöfarten?

Fortfarande drivs fartyg nästan uteslutande av fossila bränslen. Enligt FN-organet UNCTAD använde långt över 90 procent av världens fartyg konventionella bränslen som tjockolja och diesel under 2025.

Sjötransporter är trots det energieffektiva. Det beror framför allt på att vatten ger låg friktion och att fartyg kan lasta mycket stora mängder gods, vilket håller nere utsläppen per fraktad enhet.

Sjöfarten står för cirka två procent av världens klimatutsläpp. Men siffran bör ställas i proportion till att omkring 80 procent av den internationella varuhandeln transporteras till sjöss.

Sjöfart är också en erkänt svår sektor att ställa om.

Varje bransch har sina särskilda utmaningar, men sjöfarten har tre tydliga särdrag.

För det första är sjöfarten global.

Ett fartyg kan vara registrerat i Sverige, anlitat av ett företag i Nederländerna och just nu befinna sig halvvägs mellan Singapore och Australien.

En global fråga

Precis som flygplan behöver fartyg därför kunna bunkra bränsle på många platser runt om i världen.

År 1948 inrättade FN sin internationella sjöfartsorganisation (IMO), där i dag över 170 stater samarbetar om sjöfartsfrågor.

IMO har enats om regler för bland annat sjösäkerhet och miljö, exempelvis för att förhindra utsläpp av olja och avfall. Ett globalt klimatramverk har tagits fram men ännu inte antagits.

För svenska rederier är det därför främst EU som styr klimatomställningen genom utsläppshandel och krav på hållbara drivmedel.

För det andra finns det inte en ensam teknisk lösning för att göra sjöfarten mer hållbar.

Hållbara drivmedel som biogas, biodiesel och förnybar metanol används redan i dag, om än i begränsad omfattning.

Även elektrifieringen går framåt. Batteridrift används exempelvis på färjor mellan Helsingborg och Helsingör.

Bränsleförbrukningen kan dessutom minskas genom att installera rotorsegel eller sänka farten.

Flera rederier har redan investerat i lösningar för omställning, men höga initiala investeringskostnader kan göra det svårt att få ihop lönsamhetskalkylen.

Risk för moment 22

Osäkerhet om vilka hållbara drivmedel som kommer att bli framtida standard kan leda till ett moment 22 där rederier, hamnar och bränsleproducenter väntar på varandra.

För det tredje är sjöfarten transportleverantör till resten av näringslivet.

EU:s klimatpolitik gör stegvis sjötransporter dyrare och i slutändan är det transportköpare och konsumenter som betalar för omställningen. För industrin kan ökade transportkostnader minska marginalerna och göra det mindre lönsamt att producera i Sverige.

Det är nödvändigt att ställa om sjöfarten. Men det förändrar inte det praktiska problemet: Om hållbara drivmedel saknas, är för dyra eller inte kan levereras i tillräckliga mängder blir resultatet högre kostnader och lägre tillväxt.

Just därför är sjöfartens omställning en utmaning för hela ekonomin.