TYSKLANDS EKONOMI
”När verkligheten höjer temperaturen”
Tyskland befinner sig i flera kriser samtidigt, skriver krönikören Staffan Reveman.
Tyskland upplever en av sina hetaste somrar, med temperaturer mellan 35 och 40 grader. Men det är inte bara termometern som glöder. Även den politiska temperaturen har stigit kraftigt. Den opportunistiska grundstämning som länge präglade debatten – där stora löften, gröna visioner och nya subventioner presenterades som lösningen på nästan allt – håller på att ersättas av något betydligt mindre behagligt: verkligheten.
Och verkligheten kräver mer än presskonferenser och nya kommissioner. Utan grundläggande, smärtsamma och politiskt obekväma förändringar kommer ingenting att förbättras.
Oliver Zander, verkställande direktör för arbetsgivarorganisationen Gesamtmetall, uttryckte sig ovanligt tydligt i en radiointervju med Deutschlandfunk den 17 augusti 2026. Enligt honom befinner sig Tysklands metall- och elektroindustri i den djupaste krisen sedan andra världskriget.
”Det är en nedåtgående spiral som inte kan stoppas genom att döpas om till ”transformation”.”
Inte sedan krigsslutet har situationen varit värre, säger Zander. Ännu mer oroande är att företagen inte kan se när nedgången, fabriksdöden och förlusten av arbetstillfällen kommer att upphöra.
Arbetslösheten har stigit till 6,2 procent. Bilindustrin planerar att avveckla ytterligare tiotusentals arbetstillfällen. Kemi- och stålindustrin minskar personalstyrkan, konkurserna blir fler och transportkostnaderna stiger. Samtidigt råder det fortfarande brist på kvalificerad arbetskraft. Tyskland har på något märkligt sätt lyckats kombinera arbetslöshet med arbetskraftsbrist, industrinedgång med ingenjörsbrist och rekordhöga kostnader med politiska löften om ett nytt ekonomiskt under.
Enbart inom metall- och elektroindustrin har under de senaste åren omkring 340 000 arbetstillfällen försvunnit. Enligt Zander motsvarar detta cirka 40 miljarder euro i förlorat tyskt förädlingsvärde. När arbetstillfällen försvinner förlorar staten skatteintäkter och socialförsäkringssystemen sina avgiftsbetalare. Kostnaderna måste därefter bäras av allt färre företag och anställda.
Det är en nedåtgående spiral som inte kan stoppas genom att döpas om till ”transformation”.
”Zander beskriver tre samtidiga kriser.”
Zander beskriver tre samtidiga kriser. Tyskland har en strukturkris när produkter, tekniker och marknader förändras. Landet har en konkurrenskraftskris eftersom produktionen blivit för dyr. Dessutom belastas företagen av krig, konflikter, tullar och geopolitiska förändringar. Var och en av dessa faktorer hade varit besvärlig. Tillsammans blir de en närmast perfekt storm för den industri som finansierar en betydande del av det tyska välståndet.
Energikostnaderna spelar här en avgörande roll. För metall-, stål-, kemi-, glas-, pappers- och fordonsindustrin är energi inte en liten post längst ned i bokföringen. Energi är en förutsättning för att produktionen över huvud taget ska fungera. Höga priser på el och gas påverkar inte bara de mest energiintensiva fabrikerna, utan vandrar genom hela leveranskedjan. Stål, aluminium, kemikalier, maskindelar, transporter och komponenter blir dyrare.
Den tyska energipolitikens svar har alltför länge varit att industrin ska elektrifieras. Samtidigt har landet avvecklat sin kärnkraft, fortsatt att elda stora mängder kol och börjat planera nya gaskraftverk. Industrin ska alltså använda mycket mer elektricitet – men någon måste också producera den, helst när den behövs, till konkurrenskraftiga priser och utan gigantiska koldioxidutsläpp.
”Avindustrialiseringen sker mer diskret.”
Det är här verkligheten brukar bli oartig.
Företag investerar inte miljarder därför att ett ministerium har publicerat en optimistisk strategi. De investerar när kalkylen håller. Varje ny fabrik och produktionslinje bedöms utifrån långsiktiga kostnader för energi, löner, skatter, sociala avgifter, byråkrati och tillstånd. Om kalkylen inte fungerar i Tyskland byggs fabriken någon annanstans.
Det betyder inte alltid att den gamla tyska fabriken omedelbart stängs. Avindustrialiseringen sker mer diskret. Först uteblir investeringen. Därefter blir anläggningen allt äldre. De moderna fabrikerna, den nya tekniken och de framtida arbetstillfällena hamnar utomlands. Till slut tvingas en gammal tysk fabrik konkurrera med en nyare och effektivare anläggning i USA, Kina eller ett annat europeiskt land. Slutet är sällan överraskande.
En betydande del av problemen är enligt Zander självförvållade. De började redan under Angela Merkels (CDU) regeringar. Den efterföljande rödgröna koalitionen under förbundskansler Olaf Scholz (SPD) genomförde för få reformer. Den nuvarande regeringen har visserligen levererat på vissa områden, men avgörande delar saknas fortfarande. Politiken har under många år förvaltat problemen, subventionerat konsekvenserna och skjutit de svåra besluten framför sig.
Även socialförsäkringsavgifterna utvecklas till ett allvarligt hot. Den sammanlagda nivån ligger redan över 42 procent och är högre för vissa grupper. Utan reformer kan den enligt Zander stiga till omkring 50–53 procent fram till 2035. Då blir varje tyskt arbetstillfälle ännu dyrare, samtidigt som de anställdas nettolöner pressas.
Zander kräver att avgifterna först stabiliseras och därefter sänks till omkring 40 procent. Det innebär enligt honom inte att välfärdsstaten ska avskaffas. Tvärtom handlar det om att rädda dess finansiering. Förmåner som inte hör till socialförsäkringarnas egentliga uppgifter måste betalas över statsbudgeten. Sjukvården, äldreomsorgen och administrationen måste samtidigt bli effektivare.
Att låta allt fortsätta som tidigare är inget socialt alternativ. När 340 000 industriarbeten och 40 miljarder euro i förädlingsvärde försvinner, försvinner också en del av finansieringen av välfärden. Man kan inte fördela ett välstånd som inte längre produceras.
Även bilindustrin måste enligt Zander granska sina egna misstag. Under de goda åren förlitade sig företagen alltför mycket på exporten till USA och Kina. Omställningen till elektromobilitet har dessutom drivits fram av politiken och stöttats av industrin, men planerna har inte fungerat som avsett. Zander kräver därför lättnader och längre tidsfrister i EU:s koldioxidreglering.
”När temperaturen sjunker finns problemen fortfarande kvar.”
Det handlar inte om att avskaffa klimatskyddet. Men en klimatpolitik som avskaffar arbetstillfällen, industriell produktion och folklig acceptans riskerar till sist att avskaffa sig själv. Klimatet räddas inte av att europeiska fabriker stänger och samma produkter därefter tillverkas någon annanstans – ofta med högre utsläpp – för att sedan transporteras tillbaka till Europa. (Utfasningen av Tysklands fossilfria kärnkraft väljer Zander att inte nämna)
Zanders budskap kan sammanfattas brutalt enkelt: kostnaderna måste ned, investeringarna måste tillbaka och politiken måste sluta förväxla önsketänkande med industripolitik.
Tyskland behöver konkurrenskraftig energi, lägre sociala avgifter, mindre byråkrati och fungerande villkor för företag som vill investera. Det kommer att kräva beslut som gör ont. Men alternativet gör ännu ondare: färre fabriker, färre arbetstillfällen, lägre skatteintäkter och en välfärdsstat som ska försörjas av en industri som politiken steg för steg har gjort olönsam.
Den heta sommaren kommer att ta slut. Den industriella krisen gör det inte av sig själv. När temperaturen sjunker finns problemen fortfarande kvar – och den här gången räcker det inte att vänta på svalare väder.
Jag återkommer…
