DEN SVENSKA ARBETSMARKNADEN

”Vem stal min hjortronsylt?”

De flesta av er läsare skulle nog kunna höja sin lön med tiotusentals kronor per månad genom att flytta till Kiruna och börja jobba som nattskift som svetsare i gruva, skriver krönikören Jonas Grafström.

Marschen mot den hjortronlösa misären började redan med proposition Ett höjt försörjningskrav för arbetskraftsinvandrare (prop. 2021/22:284). Reformen motiveras utifrån ett flertal aspekter – varav en är att det finns arbetslösa i Sverige som kan ta jobben. Från och med den 1 juni 2026 höjdes lönekravet för arbetskraftsinvandrare till ca 33,390 kronor i månaden (90 % av medianlönen). Regeringen har dock beslutat att undanta 27 bristyrken från det höga lönekravet. För dessa jobb gäller i stället ett lägre lönekrav på ca 27,825 kronor i månaden (75 % av medianlönen). Bara för att det är bärbrist verkar dock inte bärplockarna vara ett bristyrke enligt regeringens nuvarande lista.

Korrelation innebär inte per automatik ett kausalt samband men ibland så. År 2025 fick endast 89 thailändska bärplockare tillstånd att komma till Sverige. Två år tidigare var det över 5 000. I maj i år rapporterade SVT att ” Hjortronsylten helt slut – kommer tillbaka tidigast i höst”. Det var inte brist på kritiker som sa att det skulle gå dåligt och dåligt gick det.

”Att svenskar skulle flytta till jobben var något optimistiskt.”

Hjortronsylten är den perfekta bekväme mannens efterrätt. Tillsätt glass och så är den klar, har man köpt hjortronsylt på affären värm den inte då förlorar den sin strukturella integritet. Är sylten hemgjord värm tills den ångar. Njutningsmässigt är den som ett glas vin som är äldre än en själv, en matsked Kalixlöjrom eller att se ansiktsuttrycket hos en snobb när man häller Cuba-cola i en gammal Whiskey. Ren perfektion.

Finns det något så demaskulerande som att komma hem från mataffären med ett icke uppfyllt uppdrag? Möjligen ett par andra saker men med tanke på min tidigare historia om glömda saker som ska köpas gick inte förklaringen att någon hjortronsylt inte stod att finna på vare sig ICA eller Coop hem. Gästerna från utlandet som skulle få smaka Sveriges enklaste nationalefterrätt fick nått betydligt tråkigare, de fick nöja sig med kanelbullar från Bröd och Salt.

Att svenskar skulle flytta till jobben var något optimistiskt. De arbetslösa flyttade inte, det vore så klart bra om de gjorde det men det är svårt och dyrt att göra det så det sker sällan. Inom kommuner flyttar vi en hel del men över länsgränser ganska sällan. Det är vanligare att flytta till ett annat län än inom samma fastighet, men inte så mycket vanligare.

”De thailändska bärplockarna kom inte hit för att ta jobb från någon.”

Svenskar flyttar generellt inte till jobben, eller möjligen en gång efter universitetet till första jobbet men sen är bopålarna ned bankade. Platsspecifikt humankapital såsom lokala nätverk, kontakter och institutionell kännedom skapar inlåsningseffekter. Exempelvis kan det vara svårt att flytta bort från mor- och farföräldrar om man har behov av barnvakt och VAB-stöd. Att flytta till ett jobb verkar inte alltid och överallt vara främst ett monetärt fenomen. De flesta av er läsare, eller skulle nog kunna höja sin lön med tiotusentals kronor per månad genom att flytta till Kiruna och börja jobba som nattskift som svetsare i gruva.

De thailändska bärplockarna kom inte hit för att ta jobb från någon. Bärplockning på myggrika mossar i Lappland under några intensiva sommarveckor är inte ett jobb som bildade kö av arbetslösa i Malmö eller Göteborg. Att ersätta dem med inhemsk arbetskraft förutsätter att den inhemska arbetskraften är beredd att göra just det – lämna hem och familj och flytta 150 mil för ett kortare säsongsgig. Få räcker upp handen. Samma logik gäller många andra geografiskt bundna och fysiskt krävande branscher: jobben blir helt enkelt inte gjorda.

”Hon som med fumlande pennstreck tömde Sveriges skafferi på sin enklaste och mest fulländade efterrätt.”

Som Zola anklagade Dreyfus-domarna med sitt berömda J'accuse kan vi idag rikta ett liknande anklagelsens finger. Margaret Thatcher fick smeknamnet "the milk snatcher" när hon drog in den kostnadsfria skolmjölken 1971. Någon i regeringen förtjänar ett liknande epitetet: the hjortron snatcher hon som med fumlande pennstreck tömde Sveriges skafferi på sin enklaste och mest fulländade efterrätt.

En dag, om kanske inte allt för länge kanske även blodpuddingen är tråkiga svarta skivor på en tallrik utan lingonsylt och paltarna flyter ensam i smör. Den dagen kommer jag tänka på personen som satte ihop undantagslistan för arbetskraftsinvandring.