DEN SVENSKA ARBETSMARKNADEN

Arbetsförmedlaren Sara: ”Jag tycker verkligen synd om arbetsgivarna”

I stället för att hjälpa arbetslösa till nya jobb tvingas de anställda på Arbetsförmedlingen ställa meningslösa krav som slår mot både arbetsgivare och arbetstagare. Samtidigt kämpar de själva med en allt tuffare vardag. En ohållbar situation, menar arbetsförmedlaren Sara. ”Det är katastrof”, säger hon till TN.

Den som är inskriven som arbetssökande på Arbetsförmedlingen måste inte bara söka nya jobb aktivt. Som TN tidigare har rapporterat förekommer allt oftare krav på att arbetslösa också ska söka en viss mängd arbeten som enligt myndigheten ligger tillräckligt långt bort från personens hemadress, och även en viss mängd arbeten som är utanför personens erfarenhetsområde.

Kraven har resulterat i att arbetsgivare får stora mängder irrelevanta ansökningar riktade till sig, samtidigt som arbetssökande uppger att de tvingas lägga tid på att söka jobb som de i realiteten inte har någon chans att få. Nu växer kritiken även bland Arbetsförmedlingens egen personal.

TN har pratat med en arbetsförmedlare med lång erfarenhet från myndigheten. Hon har valt att vara anonym så vi kan kalla henne Sara.

– Att vilja öka rörligheten på arbetsmarknaden är förstås inte fel i sig, men det sätt som kraven är formulerade på gör mig galen. Vi tvingas behandla de arbetssökande på ett väldigt dåligt sätt. Allt handlar om att försöka sätta dit misstänkta fuskare och det är klart att det finns de som försöker fuska, men jag tror faktiskt att de allra flesta som är arbetssökande vill ha ett arbete, säger Sara till TN.

”Jag vet verkligen inte vem som vinner på det här.”

Hon berättar att Arbetsförmedlingen sedan ungefär ett halvår tillbaka ställer tuffare krav på dem som söker arbete, till exempel genom att bredda sitt geografiska sökområde. Något som i praktiken är lättare sagt än gjort.

– Det måste ske på ett rimligt sätt och man behöver se till personens individuella förutsättningar. Alla kan inte vara hemifrån mer än tolv timmar om dagen. Det är helt orimligt att ställa samma krav på alla. Hur ska man få det att fungera med hämtning och lämning på förskola? Hur ska man kunna ha ett fritidsintresse när man tillbringar så mycket tid med att ta sig till och från jobb?

Att flytta är inte alltid en möjlighet, speciellt inte för den som har en familj som är rotad på den nuvarande bostadsorten. Och att ha en övernattningslägenhet på en annan ort är hel enkelt en dyrare utgift än vad många klarar av, menar Sara.

– Det går helt enkelt inte ihop. Och till råga på allt blir företagen överösta med ansökningar från personer som bor för långt bort för att det ska gå att hitta en hållbar lösning. Det är katastrof, säger hon.

”Man uppnår ingen ökad rörlighet utan det enda som händer är att de arbetssökande tvingas söka jobb som de inte vill ha och dessutom på arbetsgivarnas bekostnad.”

Enligt Sara är det vanligt att både arbetsgivare och rekryterare sållar bort sökande som bor långt bort eftersom de vet att de allra flesta ändå förr eller senare tröttnar på att pendla långa sträckor.

– Det heter att man ska öka rörligheten men man förklarar inte vad syftet är med att ställa krav på det här sättet. Man uppnår ingen ökad rörlighet utan det enda som händer är att de arbetssökande tvingas söka jobb som de inte vill ha och dessutom på arbetsgivarnas bekostnad. Jag tycker verkligen synd om arbetsgivarna, säger Sara och berättar om en bekant som fick in 350 ansökningar till en tjänst – varav de allra flesta fick sorteras bort direkt.

– Och sen säger de arbetssökande att de inte får några svar. Nej, det är klart att de inte får det när arbetsgivarna har flera hundra ansökningar att hantera. Jag vet verkligen inte vem som vinner på det här.

Men är det inte rimligt att Arbetsförmedlingen ställer krav på personer som har varit utan arbete länge att också söka jobb lite längre bort?

– Jo, men man måste se till varje individ. De som inte har familj eller av annan anledning är djupt rotade på en viss plats har ju oftast större möjligheter att flytta. Men man kan inte generalisera och säga att ett sådant krav ska gälla för alla.

– Då är det mer rimligt att ställa generella krav på att arbetssökande ska vidga sitt sökområde till fler yrken och tänka i nya banor, kanske utbilda sig till något nytt för att öka sina chanser på arbetsmarknaden. Där är många arbetssökande i ärlighetens namn lite bekväma. Man håller sig gärna till sitt befintliga fack.

Svår målgrupp

Arbetslösheten har under en längre tid legat på historiskt höga nivåer och samtidigt har gruppen arbetslösa som av olika skäl står långt ifrån arbetsmarknaden vuxit sig allt större. Något som också har fört med sig utmaningar för arbetsförmedlarna, som har fått en alltmer utmanande arbetssituation.

– Alla som är nyinskrivna får i stort sett klara sig själva för vi fokuserar på dem som står längre ifrån arbetsmarknaden och har varit arbetslösa länge. Det är en otroligt svår målgrupp. Många kan inte svenska och har inte ens gått grundskolan, så det är inte det lättaste att få in dem varken på arbetsmarknaden eller på en utbildning, säger Sara och konstaterar att samhället borde ha ställt tydligare krav på nyanlända att lära sig svenska.

– De här personerna måste ju utbilda sig, för det är deras enda chans att få ett arbete så som arbetsmarknaden ser ut i dag. Men i de allra flesta fall måste man kunna språket för att kunna tillgodogöra sig en utbildning.

”Folk är ganska ovilliga att gå tillbaka till skolbänken igen. Det är till viss del en bekvämlighetsgrej. Men det handlar också om att de som gör det får jättedålig ersättning.”

Men samtidigt som hundratusentals personer är arbetslösa i Sverige larmar företag och andra arbetsgivare om allt större brist på personal. Det finns alltså egentligen gott om lediga jobb, men de som är utan arbete saknar den kompetens som efterfrågas.

– Det är matchningen som är det stora problemet. Och där handlar det ju om utbildning igen, och då är det som sagt många som inte har möjlighet att tillgodogöra sig en utbildning eftersom de inte kan språket.

Kan inte de arbetslösa som kan svenska gå en utbildning?

– Jo, och många gör ju det förstås. Men folk är ganska ovilliga att gå tillbaka till skolbänken igen. Det är till viss del en bekvämlighetsgrej. Men det handlar också om att de som gör det får jättedålig ersättning. Det går ju inte på två månader att byta yrke, utan det tar tid. Och då är ersättningarna helt enkelt så låga att många inte har råd att studera.

Moment 22

Dessutom finns det ytterligare ett hinder, enligt Sara.

– Det har i och för sig blivit lite bättre nu men många kommuner tycker inte att de som får ekonomiskt bistånd ska utbilda sig, utan de ställer krav på att de här personerna ska söka jobb. Så det sätter stopp för många av dem som ändå försöker. Det blir ett moment 22 som är helt absurt.

Under sommaren har flera medier rapporterat om brister hos Arbetsförmedlingen. Myndigheten har fått kritik för både styrningen och arbetsmiljön, som uppges vara planerad och kontrollerad på minutnivå. Sara bekräftar den bilden.

– Det är ett ständigt misstänkliggörande mot både oss som är anställda och mot de arbetssökande som jag inte tycker är klädsamt för en myndighet.

Hur känns det att arbeta med de här förutsättningarna?

– Det är utmanande. Det läggs på fler och fler uppgifter. Vi har så många arbetsuppgifter att vi går på knäna, och vi nyanställer hela tiden men många av dem som kommer in väljer att hoppa av igen. Och det kan jag förstå för vi har så mycket att göra att vi inte hinner lära upp dem ordentligt.

”Jag förstår att vi måste effektivisera, men jag förstår ärligt talat inte vad vi vinner på att göra det på det här sättet eftersom arbetslösheten inte går ner utan bara växer.”

Enligt Sara hade Arbetsförmedlingens medarbetare tidigare olika specialistområden. Medan någon exempelvis ansvarade för att ha kontakt med arbetsgivare kunde någon annan vara inriktad på att hjälpa personer att komma i gång med en utbildning. Nu har så gott som alla anställda fått titeln arbetsförmedlare, vilket Sara menar innebär att man ska vara generalist och kunna lite av varje.

– För mig och många andra är det det absolut sämsta tänkbara sättet att arbeta, säger hon och förklarar att eftersom ”alla inte kan allt” går en betydande andel av arbetstiden åt till att hjälpa kollegor, säger hon.

Och värdefull arbetstid rinner även i väg på andra håll.

– Vi nyper åt de arbetssökande för minsta lilla, vilket leder till att de förstås tar kontakt för att fråga varför. Då får vi hänvisa dem till granskningsenheten för att de ska kunna begära en överprövning. Det är så mycket sådant som tar tid, tid som vi kunde ha lagt på att försöka hjälpa till.

En ond cirkel

Samtidigt har det blivit allt mer ovanligt att arbetssökande har en personlig kontakt hos Arbetsförmedlingen. I stället hänvisas de till en central kundtjänst där medarbetarna oftast inte är bekanta med vare sig den arbetssökandes specifika situation eller hur arbetsmarknaden ser ut där personen bor.

– Det är lätt att säga att det var bättre förr men i vissa delar var det faktiskt det. Vi gör fortfarande mycket som är bra, men som det ser ut nu har vi knappt någon kontakt med många av dem som är arbetssökande, säger Sara.

– Jag förstår att vi måste effektivisera, men jag förstår ärligt talat inte vad vi vinner på att göra det på det här sättet eftersom arbetslösheten inte går ner utan bara växer. Vi hinner inte fånga upp de arbetssökande på ett bra sätt, de glider allt oftare ifrån oss. Det är en ond cirkel.

”Vi undrar ibland vad våra chefer gör för det borde ju vara deras uppgift att föra fram vad som fungerar och vad som inte gör det.”

Om det ska gå att få ner arbetslösheten kommer det att behövas en bättre insikt hos både Arbetsförmedlingens ledning och politiken, menar Sara.

– Är man högre upp i hierarkin så blir det lätt att man inte förstår hur det fungerar på golvet, så är det nog på många ställen. Men politikerna skulle verkligen behöva sätta sig in i vår verksamhet. Vi undrar ibland vad våra chefer gör för det borde ju vara deras uppgift att föra fram vad som fungerar och vad som inte gör det, så att politiken kan få en bättre bild av hur verkligheten ser ut. Som det är nu fokuserar vi på att straffa folk i stället för att hjälpa dem till ett nytt arbete.