DEN SVENSKA ARBETSMARKNADEN

Toppekonomerna: Bara så blir vi av med rekordarbetslösheten – ”Ond cirkel”

Arbetslösheten har parkerat på historiskt höga nivåer och de som står långt ifrån arbetsmarknaden blir allt fler. Men det finns sätt att lösa problemen, menar en rad experter. ”Uppenbarligen finns det en hel del att göra”, säger ekonomen Lars Calmfors till TN.

Arbetslösheten har under en längre tid legat på historiskt höga nivåer och som TN tidigare har berättat blir den strukturella arbetslösheten ett allt större problem. Även om konjunkturen fortfarande spelar en avgörande roll för hur många som saknar arbete, så är det numera många som befinner sig i långtidsarbetslöshet oavsett konjunktur eller aldrig ens kommer in på arbetsmarknaden.

Ett besvärligt läge, menar experter som TN har talat med. För medan den konjunkturstyrda arbetslösheten lättare kan åtgärdas med räntesänkningar eller andra stimuleringar av ekonomin, kräver den strukturella arbetslösheten helt andra insatser.

Lisa Laun, docent i nationalekonomi vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU), menar att bilden måste nyanseras. Samtidigt som Sverige historiskt sett har en hög arbetslöshet, har vi ett relativt högt arbetsdeltagande, konstaterar hon.

– Det finns personer som deltar på arbetsmarknaden i högre utsträckning i Sverige än i andra länder. Grupper som är på marginalen deltar i hög utsträckning här och därmed blir också arbetslösheten hög här. Det är kanske grupper som i andra länder skulle stå helt utanför arbetsmarknaden. Och det är ju någonting positivt att många vill vara med och bidra, säger Lisa Laun.

”För 20 år sedan var det kanske 50 procent av de arbetslösa som var till exempel lågutbildade, äldre, utrikesfödda och funktionsnedsatta. I dag står den andelen för omkring 70 procent.”

Att siffrorna har gått upp beror alltså åtminstone delvis på att fler som tidigare har befunnit sig helt utanför arbetsmarknaden nu är villiga att arbeta.

– Men jag vill ju inte spela ner att arbetslösheten just nu är ganska hög. Det är problematiskt och jag tycker så klart att man måste göra saker för att motverka framför allt den strukturella arbetslösheten, säger Lisa Laun.

– Vi ser att den gruppen har blivit alltmer selekterad över tid. För 20 år sedan var det kanske 50 procent av de arbetslösa som var till exempel lågutbildade, äldre, utrikesfödda och funktionsnedsatta. I dag står den andelen för omkring 70 procent och det påverkar också vilken typ av arbetsmarknadspolitik som skulle kunna vara effektiv.

Från politiken har det på senare tid pratats en del om ekonomiska incitament. Genom att införa bidragstak och komplettera med jobbskatteavdrag är tanken att det ska bli mer lönsamt att arbeta och att fler därmed ska välja att göra det. Lisa Laun menar dock att bidragstagandet och tillgången till olika välfärdssystem redan har minskat samtidigt som reallönerna har ökat och att vi alltså trots det har en arbetslöshet som ligger på en hög nivå.

– Vi skrev om detta i Finanspolitiska rådets rapport 2024, där jag var vice ordförande fram till förra sommaren. Vår tolkning var att det kanske inte i första hand handlar om ekonomiska drivkrafter längre. Sammansättningen i gruppen långtidsarbetslösa tyder på att andra åtgärder kanske skulle kunna vara mer effektiva, säger hon.

– Vi vet från forskning att ekonomiska drivkrafter kan vara viktiga och vi vet också att olika typer av sanktioner kan få effekt på arbetslösheten. Men det beror ju lite på vilka som är arbetslösa och vad anledningen är till att de inte får ett arbete. För de som är arbetslösa nu handlar det ofta om att de inte har förutsättningar att få ett arbete utifrån vad som efterfrågas och vilka kompetenser de har. Det vill säga att det som arbetsgivarna efterfrågar motsvarar inte riktigt kompetensen hos de arbetslösa.

Underdimensionerat utbildningssystem

Det finns egentligen bara ett fåtal vägar framåt om för att komma till rätta med matchningsproblematiken på arbetsmarknaden, menar Lisa Laun. Den går ut på att utbilda de arbetssökande och på olika sätt se till att de utökar sin kompetens.

– Det finns många arbetslösa som har låg utbildning och som skulle vinna på att få en färdig grundskoleutbildning eller en färdig gymnasieutbildning. Men det finns också utrymme för att förbättra specifika kompetenser, det vill säga yrkesutbildningar, säger hon.

Arbetsförmedlingen har i flera decennier ansvarat för att erbjuda så kallade arbetsmarknadsutbildningar till personer som är inskrivna som arbetssökande. Men trots att ambitionerna inte sällan har varit att utöka antalet utbildningsplatser har upplägget enligt Lisa Laun varit underdimensionerat i många år. Detsamma gäller för de vuxenutbildningar som kommunerna erbjuder, menar hon.

Ett annat sätt att utbilda arbetssökande är att erbjuda subventionerade anställningar där personen i fråga får möjlighet att lära sig ett yrke på plats, medan staten står för en del av lönen. Men också det upplägget skulle kunna användas i högre utsträckning sett till hur många som är utan arbete, anser Lisa Laun.

”Det här är så klart inte gratis, men om det kan leda till att fler hamnar i sysselsättning så är ju vinsten ganska hög.”

Enligt Lisa Laun är det svårt att peka ut de exakta anledningarna till att insatserna uteblir. Men ett problem har varit att långa överklagandeprocesser kopplat till upphandlingen av arbetsmarknadsutbildningarna har ställt till det. Dessutom verkar Arbetsförmedlingen ha dragit sig för att konkurrera med kommunernas Komvux- och Yrkesvux-utbildningar, påpekar hon. De som deltar i kommunernas utbildningar måste nämligen själv stå för studiemedel, medan Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsutbildningar kan ge arbetslöshetsersättning.

– Vår rekommendation att försöka få till stånd fler arbetsmarknadsutbildningar även inom de områden där det finns komvuxutbildningar, till exempel inom vård och omsorg där det finns ett stort behov.

Lisa Laun slår också ett slag för att öka antalet subventionerade anställningar, helst med ett upplägg där den arbetssökande får hjälp och stöd av en extern person som följer med till arbetsplatsen och ser till att det fungerar som tänkt.

– Det skulle också underlätta för arbetsgivarna. Men det gäller ju att det riktas mot rätt personer, de som verkligen gynnas av att få det intensiva stödet. Det här är så klart inte gratis, men om det kan leda till att fler hamnar i sysselsättning så är ju vinsten ganska hög.

Varför satsas det inte mer på den typen av insatser?

– Det är dyra åtgärder. Men man måste ställa det mot vilken påverkan det har på arbetslösheten för det finns också stora vinster. Sen finns det förstås en risk att man riktar det fel och att det blir dyrt och inte påverkar mer än på marginalen. Så om det ska fungera så gäller det att använda det klokt, så är det.

”Det här är ju ett problem som man har pratat om hur länge som helst men man får aldrig till någon lösning på det.”

Även Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi och forskare vid Institutet för näringslivsforskning (IFN), menar att utbildningsinsatser är avgörande för att få ner arbetslösheten.

– Vi har ett problem med arbetsmarknadsutbildningen, de här kortare yrkesinriktade kurserna. Alla vill få upp volymen på dem men man har ändå inte lyckats med det, säger han till TN.

Precis som Lisa Laun pekar han på utdragna överklagandeprocesser som en anledning till problemen.

– Ständiga överklaganden gör att det har varit svårt att dra i gång nya program eller en ny upphandlad utbildning. Det här är ju ett problem som det har pratats om hur länge som helst men som man aldrig får till någon lösning på.

Om det infördes ett system där den som överklagar och förlorar tvingas stå för motpartens kostnader, upphandlingarna görs regionalt i stället för nationellt så att inte lika mycket står på spel. Om provisorisk upphandling tillåts under själva överklagandeprocessen, så skulle det enligt Lars Calmfors kunna leda till att fler utbildningar blev av.

Behövs bättre information

Och det finns även enklare insatser att ta till, påpekar han och tar upp subventionerade jobb som exempel.

– Det finns redan i dag nystartsjobb med rätt stora subventioner. Samtidigt så vet vi att om man frågar arbetsgivare som inte utnyttjar de subventionerna så är det förvånansvärt många som uppger att de inte vet om vilka subventioner de kan få. Så enkla saker som bättre information skulle kunna spela viss roll, uppenbarligen finns det en hel del att göra där.

Lars Calmfors tycker också att Arbetsförmedlingen skulle behöva se över sitt arbetssätt och framför allt fokusera mer på arbetsgivarrelationerna.

– Arbetsförmedlingen har egentligen blivit ett ämbetsverk för de arbetslösa och då fått mindre kraft över till arbetsgivarkontakterna. Det är inte så konstigt att man har fått den utvecklingen eftersom den strukturella arbetslösheten har vuxit, men om man inte har tillräckligt bra arbetsgivarkontakter så innebär det ju också att man i slutändan blir sämre på att hjälpa de arbetslösa.

”Ju mer man är tvungen att jobba med dem som står långt från arbetsmarknaden, desto större blir problemen.”

Arbetsförmedlingen har sedan 1960-talet successivt förflyttat fokus från att vara en kontaktväg mellan arbetsgivare och arbetstagare till att i dag mest administrera olika insatser för långtidsarbetslösa, menar Lars Calmfors.

– Och det är helt förståeligt i någon mening eftersom man har ett mycket större arbetslöshetsproblem att arbeta med. Men jag tror att det har inneburit att man har tappat mycket av den kontakt med arbetsgivare som man tidigare hade. Den delen har övergått till parternas omställningsorganisationer medan Arbetsförmedlingens uppgift har blivit de som står längst från arbetsmarknaden.

– Men jag tror att det är en utveckling som är kontraproduktiv. Ju mer man är tvungen att jobba med dem som står långt från arbetsmarknaden, desto större blir problemen. För då får man mindre tid och resurser till att hjälpa arbetsgivarna att hitta personer att anställa och då gör man i förlängningen ett sämre jobb även när det gäller dem som står längre bort från arbetsmarknaden. Det är som att man har hamnat i en ond cirkel där.

”Arbetsförmedlingen har i stort gått över till att arbeta digitalt och ärendebaserat, ungefär som att när man ringer till banken och kan hamna hos vem som helst.”

Varken Norge eller Danmark har enligt Lars Calmfors lika stora problem med långtidsarbetslöshet som Sverige. Alla tre länderna har olika upplägg för att arbeta med frågan, men både Danmark och Norge är bättre på lokal förankring på så sätt att kommunerna och ländernas motsvarigheter till Arbetsförmedlingen arbetar tillsammans för att få människor i arbete.

I Sverige har Arbetsförmedlingen under det senaste decenniet tvärtom stängt många lokala kontor och i dag har många arbetssökande inte ens en fast kontakt hos myndigheten.

– Om man har kontinuerlig kontakt med samma handläggare som ansvarar för vissa arbetssökande och dessutom har god lokal kännedom så kan de lättare föreslå mer lämpliga arbeten. Arbetsförmedlingen har i stort gått över till att arbeta digitalt och ärendebaserat, ungefär som att när man ringer till banken och kan hamna hos vem som helst. Det fungerar säkert effektivt för dem som står nära arbetsmarknaden. Men forskningen tyder på att de som står längre ifrån behöver mycket mer kontinuerliga kontakter med lokalt förankrade handläggare med goda arbetsgivarkontakter, säger Lars Calmfors.

Vill se sänkta arbetsgivaravgifter för unga

Att få ordning på utbildningssystem och förändra arbetssätt är kanske ingenting som görs över en natt. Men det finns saker som hade gjort stor skillnad för arbetslöshetsnivåerna även på kort sikt.

Det menar Anna Wallén, näringspolitisk chef på branschorganisationen Visita. Inom besöksnäringen får många sitt första arbete och branschen är dessutom något av en integrationsmotor, menar hon.

– Vi är den näring som är bäst på att anställa de här personerna. En tredjedel av alla som är anställda i besöksnäringen är under 26 år och vi är också duktiga på att anställa personer med utländsk bakgrund och människor som ännu inte talar svenska. Många gånger lär man sig både svenska och de praktiska yrkeskunskaperna på jobbet. Så vi har haft en jätteviktig funktion, säger hon till TN.

Det är ingen som vill prata om sänkta arbetsgifter, men om man ska kunna stimulera vår näring så är det den enskilt största frågan.

Anna Wallén menar att såväl ekonomiska incitament som mer utbildning hade haft positiva effekter på arbetsmarknaden, men lägger till att det också måste bli enklare och billigare för arbetsgivare att anställa.

– Det regeringen har gjort när vi dessutom befinner oss i en lågkonjunktur är ju tvärtom. Man har tagit bort nedsättningen av arbetsgivaravgifterna för unga så att det har blivit dyrare för företagen. Vi ser att den samlade besöksnäringen har fått ökade kostnader på ungefär en miljard för att man tog bort nedsättningarna av arbetsgivaravgifterna.

Tidigare fanns det både en tillfällig nedsättning i arbetsgivaravgiften för personer som var mellan 19 och 23 år, och en mer permanent nedsättning för personer som var 15 – 18 år. Men de har nu tagits bort och det politiska intresset för att återinföra dem är av allt att döma begränsat.

– Det är ingen som vill prata om sänkta arbetsgifter, men om man ska kunna stimulera vår näring så är det den enskilt största frågan, säger Anna Wallén, och påpekar att regeringen dessutom har höjt andra skatter vilket också påverkar möjligheten att anställa.

Prioriterar regeringen andra saker än att få unga i arbete eller vad får ni för förklaring när ni frågar?

– Regeringen har ju ett begränsat reformutrymme och då har man valt att titta ganska kortsiktigt på hur det här skulle belasta statsbudgeten som helhet och i stället valt att prioritera jobbskatteavdrag. Jag vill inte ställa dem emot varandra för jag tycker att det också är bra att stimulera hushållen, men jag tror att det här skulle ge mycket mer effekt.

– Och regeringen har ju inga andra planer för att lösa situationen. Det finns liksom inga nya reformer som man är på väg att kasta fram. Man har inte svar på de här jätteutmaningarna utan man tror att det ska ordna sig av sig själv på något sätt. Jag tycker att det är jättemärkligt, säger Anna Wallén.

”Arbetsmarknadspolitiken står på två ben, både stödet till individen och kontrollen av individen.”

Emil Johansson är chef för enheten Arbetsgivare & Samverkan på Arbetsförmedlingen. Han berättar för TN att myndigheten just nu arbetar med att tydliggöra och skärpa kraven på de arbetssökande. De kommer framöver att behöva söka arbeten både över en större geografisk yta och inom fler yrken och branscher.

– Vi som myndighet har så klart ett stort ansvar för att bidra till att täppa till glappet mellan efterfrågad kompetens och tillgänglig kompetens. Vi kan säga att vi jobbar inom flera områden där ett är ett starkt arbete kring matchning och kontroll. Arbetsmarknadspolitiken står på två ben, både stödet till individen och kontrollen av individen, säger Emil Johansson.

Vad riskerar en arbetssökande som inte breddar sitt sökområde?

– Om man inte uppfyller de krav som ställs kan man få en sanktion, vilket innebär att man kan få avdrag på sin A-kassa.

Men att ställa tuffare krav på de arbetssökande är bara en del av lösningen på problemet med den strukturella arbetslösheten. Det kommer också att krävas bland annat utbildningsinsatser – inte minst för dem som står allra längst från arbetsmarknaden – och ett bättre samarbete mellan de olika involverade aktörerna, menar Emil Johansson.

– Vi konstaterar att vi behöver stärka vårt lokala arbetsgivararbete. Prata med arbetsgivare, identifiera arbetsgivare som har rekryteringsbehov och som med stöd från Arbetsförmedlingen kan tänka sig att bredda sin rekrytering. Att kanske inte tänka så smalt kring kompetenser eller erfarenheter som man normalt sett gör utan med någon typ av anställningsstöd våga rekrytera andra individer än de man först har tänkt.

Men är det inte ganska självklara saker, att ha kontakt med arbetsgivare och förmedla jobb och utbildningar till arbetssökande. Har det inte gjorts tidigare?

– Jo, men Arbetsförmedlingen ska hantera mycket myndighetsutövning i kontakten med arbetsgivare, utbildningsaktörer och arbetssökande. Då handlar det inte bara om att göra så många anvisningar som möjligt utan man behöver också tid och kompetens att fokusera på vad anvisningen ska uppnå. Men just nu pågår ett gediget arbete inom vår myndighet med att frigöra resurser till de här delarna.

Enligt Emil Johansson har det länge funnits utmaningar i samarbetet mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna, vilket han menar har att göra med att det inte varit möjligt att förmedla information aktörerna emellan. Om Arbetsförmedlingen till exempel hänvisat en person att söka en viss utbildning som kommunen ansvarar för, har det varit svårt för Arbetsförmedlingen att sedan följa upp hur det har gått.

Uppmaningen: Se helheten

Men nu har regeringen sjösatt ett arbete för att underlätta för informationsutbyte myndigheter emellan, vilket Emil Johansson välkomnar.

– Det är någonting Arbetsförmedlingen har efterfrågat i evigheter och det är någonting som vi ser kommer underlätta både för oss, för kommunerna och för individen, säger han.

Finns det någonting annat politiken skulle kunna göra för att minska arbetslösheten?

– Vi uttalar oss inte om politiska förslag men vi kan konstatera att det finns ett antal förslag som just nu bereds inom aktivitetskrav, ökade krav inom ekonomiskt bistånd och kring vilka bidragsnivåer som finns. Där menar vi att det behöver finnas en långsiktig hållbar struktur mellan de olika samhällssystem som rör en individ. För om samhällssystemen inte hänger samman finns det en risk för att arbetslösa får fokusera sin tid på att administrera olika system i stället för att göra sig anställningsbara. Så det är vårt generella medskick i alla typer av reformer. Att inte se delar utan en helhet så att det blir så effektivt och enkelt för individen som möjligt.