KINAS EKONOMI

”Sveriges nya konkurrent: Kina”

Kinesiska företag konkurrerar idag med svenska företag på ett sätt som ställer oss inför ett svårt vägval. Vi måste ingripa mot verkliga säkerhetshot och snedvriden konkurrens, men inte skydda oss från konkurrens bara för att den är obekväm, skriver Henrik Isakson.

”There is a new guy in town”. Och han är vansinnigt snabb på att leverera. Bra kvalitet är det, och hur stora mängder som helst. Varorna är ofta mycket innovativa och inte minst prisvärda. Och han kan allt, från avancerad high tech till enkla textilier. Hur ska man kunna konkurrera mot honom? Fast, det är klart, han fuskar ju och tar emot olika slags hjälp vi andra inte får. Så kanske kan man klämma dit honom för regelbrott? Och han verkar hotfull ibland, så vi ska inte låta honom hållas utan uppsikt.

Ungefär så kan diskussionen om Kina sammanfattas i Europa just nu, och det gäller även i allt högre grad i Sverige. Men vad är sant? Vad är falskt? Och vad ska vi göra?

”Vissa gynnas av möjligheterna till handel med Kina mer än andra. En del missgynnas.”

Att kinesiska företag snabbt ökat sin konkurrenskraft och nu konkurrerar med europeiska och svenska företag inom branscher vi sett som ”våra” är sant och det har gått fort. Enligt FN:s industriorgan UNIDO stod Kina år 2000 för 6 % av världens samlade industriproduktion, år 2030 är prognosen 45 %, vilket är mer än alla dagens höginkomstländer tillsammans. Kinas totala export ökade med hela 46 % mellan 2020 och 2025.

En ny verklighet växer snabbt fram och den påverkar hela näringslivet, men den påverkar olika branscher väldigt olika. Vissa gynnas av möjligheterna till handel med Kina mer än andra. En del missgynnas. En del pressas väldigt hårt. Näringslivet som helhet kan inte ha en samlad verklighetsbild eller uppfattning om vad som ska göras. Det finns helt enkelt ingen ”one size fits all”.

Men hur är det med ”fusket”? Visst har Kina brutit mot vissa WTO-regler. Men den större frågan är att reglerna inte är skrivna för en situation där en av världens största ekonomier ritar om spelplanen med statsstöd på det sätt Kina gjort.

Så är statsstöd då orsaken till Kinas enorma exportframgångar? Delvis. Statsstöden är omfattande och tar många andra former än direkta kontantstöd, det kan vara krediter, mark eller el som den kinesiska staten tillhandahåller under marknadspris. Olönsamma företag hålls ibland under armarna långt efter det att de borde gått i konkurs, s.k. zombieföretag. När en del i Europa talar om level playing field eller att handeln måste vara ”rättvis” är det oftast detta de syftar på.

”Först och främst bör vi undvika panik.”

Stöden hade dock inte hjälpt om det inte också fanns mängder av rent marknadsmässiga styrkor i Kina. Landet har effektiva leverantörskedjor, hög innovationsnivå, spetskompetens, utbildad och hårt arbetande arbetskraft och extremt hård inhemsk konkurrens.

Hur ska vi i Europa förhålla oss till en sådan jätte, en hybridekonomi som är så effektiv på så mycket och som tränger sig in så snabbt på våra marknader? Först och främst bör vi undvika panik. Agera på genuina säkerhetshot. Försök därefter skilja på normal marknadskonkurrens och orättvis konkurrens . Det är lättare sagt än gjort. Vilket handelspolitiskt instrument man än använder sig av för att komma till rätta med orättvisan så kommer det finnas vinnare och förlorare. Omfattande restriktioner leder till protektionism. Protektionism skapar fler förlorare än vinnare och bakom en protektionistisk mur kommer inte vi heller bli mer produktiva.

”Viktigast är att vi inte blir lata och börjar tro att lösningen på alla Europas konkurrenskraftsproblem ligger i att klämma åt Kina.”

Vi får därför inte försätta oss i en situation där man bara lyssnar på de företag som har mest att vinna på minska handeln med Kina. Det ligger inte i Sveriges ekonomiska intresse. Men det ligger inte heller i vårt intresse att alltid förespråka öppen och fri handel som om inget hade hänt. Restriktioner behövs ibland, både för att hantera säkerhetshot och ojämna konkurrensförhållanden. Viktigast är att vi inte blir lata och börjar tro att lösningen på alla Europas konkurrenskraftsproblem ligger i att klämma åt Kina.

”The new guy in town” är alltså här för att stanna. Vi ska hålla ett vakande öga på honom och tydligt säga ifrån när det behövs, men framför allt måste vi se till att själva bli snabbare, bättre och mer konkurrenskraftiga.