EU:S FRAMTID

Här är Sveriges hemliga vapen i EU:s budgetstrid – ”Makt att blockera”

Kaoset i Frankrike sänder chockvågor genom Europa. Samtidigt kan det franska presidentvalet ge Sverige draghjälp i EU:s pågående budgetförhandlingar. Det menar Jonas Eriksson, utredare i nationalekonomi på Sieps, som ser stora möjligheter för motståndarna till en expansiv budget att gå vinnande ur striden. ”Ett ganska starkt förhandlingskort”, säger han till TN.

EU:s nya långtidsbudget är inte tänkt att börja gälla förrän den 1 januari 2028. Men redan nu är förhandlingarna i full gång och från EU:s toppnivå har man varit tydlig med att planen är att ta beslut i frågan redan i år.

Varför så bråttom? En anledning är att en rad europeiska länder, inte minst EU-jätten Frankrike, går till nationella val nästa år. När nya politiker tar plats i budgetförhandlingarna, speciellt från stora länder som Frankrike och Polen, kan det förstås få betydelse för vad utfallet blir.

Vill se budgettak på 1 procent

Som TN tidigare har berättat har budgetdiskussionen delat EU-länderna i två huvudsakliga läger. Det ena förespråkar en expansiv EU-budget och ser positivt på de förslag som lagts hittills, medan det andra säger blankt nej till en större budget. Den sistnämnda gruppen består av Sverige, Tyskland, Danmark, Finland, Nederländerna och Österrike – länder som alla betalar mer i EU-avgift än vad de får tillbaka i form av olika stöd.

Enligt experter som TN tidigare har talat med kan det bli svårt för Sveriges grupp att få igenom sitt krav på ett budgettak på 1 procent av EU:s BNI, som står i skarp kontrast till både de 1,26 procent som kommissionen lade fram i sitt ursprungliga förslag och de cirka 1,16 procent som senare föreslogs av det irländska ordförandeskapet. Anledningar som lyfts fram är bland annat att Sverige ska ha haft begränsade framgångar i tidigare förhandlingar och att EU har listat en rad nya utgiftsområden.

Men Jonas Eriksson, utredare i nationalekonomi på Svenska institutet för europapolitiska studier, Sieps, gör en annan bedömning.

– Nettobetalarna har ett ganska starkt förhandlingskort att komma med, säger han till TN.

Historisk sammanhållning

Att det ursprungliga förslaget redan har följts upp med ett förslag om en sänkning och att ytterligare ett budgetförslag nu dessutom är på gång efter att flera länder ratat den senaste varianten, tyder enligt Jonas Eriksson på att Sveriges grupp – som bland annat har lyft frågan i ett gemensamt brev till det irländska ordförandeskapet – har en god sammanhållning, vilket han menar är viktigt.

De aktuella länderna har dessutom hållit fast vid sin linje under lång tid. Redan 2003 skrev i princip samma grupp, minus Finland men plus Storbritannien, ett brev till den dåvarande budgetkommissionären där de framförde att budgeten måste hållas till 1 procent av EU:s BNI. Enligt Jonas Eriksson kom det brevet att få en väldigt dominerande roll. Dessutom har Sveriges grupp tiden på sin sida, konstaterar han.

– Förhandlingslogiken är att det är enhällighet om intäkterna och framför allt om budgetramen som gäller, och om man inte lyckas komma överens så fortsätter gällande budgetram att gälla tills det finns en ny uppgörelse.

Fortsätter att gälla

Om det inte finns en ny budget på plats när den gamla löper ut är regeln att EU kan spendera upp till en tolftedel av föregående årsbudget varje månad till dess att det finns ett beslut.

– Så i det läget kommer det att finnas en budget och den kommer att råda under gällande tak, det vill säga 1 procent. Nettobetalarna har med andra ord makt att blockera expansioner.

Det ligger alltså inte i nettobetalarnas intresse att budgetförhandlingarna ska gå undan?

– Det finns en komplicerande faktor och den är att samtidigt kan ju de länder som tar emot mer än de betalar in till budgeten blockera en potentiell besparing. Säger de nej så kommer budgeten att ligga kvar på 1 procent.

”Det är ett väldigt starkt incitament för nettobetalarna att hålla emot nu.”

Från de nettobetalande ländernas perspektiv handlar det alltså nu om att antingen acceptera en högre budget för att bli klar innan årsskiftet och förhoppningsvis också få igenom vissa av de förändringar man har efterfrågat, som mindre pengar till jordbruk och mer till exempelvis forskning och försvar, eller att fortsätta att stå emot tills budgetnivån är i linje med den nivå man tänkt sig.

Men om de nettobetalande medlemsstaterna accepterar en budgethöjning för de kommande sju åren så kommer det med ett framtida pris, menar Jonas Eriksson.

– Då förlorar nettobetalarna sin möjlighet att blockera en högre budget.

För att det riskerar att bli samma diskussion nästa gång det är dags att förhandla?

– Ja, då är det för sent att dra ner budgeten utan då får man förmodligen acceptera att den ligger på en permanent högre nivå. Det är ett väldigt starkt incitament för nettobetalarna att hålla emot nu.

”Om EU inte når en uppgörelse före årsskiftet så ser det ut att kunna bli bråk med Frankrike.”

Och faktum är att Sverige och de andra förespråkarna av en stram budget kan få draghjälp av det franska presidentvalet som äger rum i vår. Frankrike har ännu inte valt sida i EU:s budgetstrid, men om ytterhögerprofilen Marine Le Pen skulle vinna valet – vilket är möjligt enligt flera opinionsmätningar – har hon aviserat att hon kommer att kräva att Frankrike ska betala mindre till budgeten.

– Det är en del av hennes idé om att få mer det franska budgetunderskottet. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det snedtänkt. Men det är ju samtidigt en aspekt att om EU inte når en uppgörelse före årsskiftet så ser det ut att kunna bli bråk med Frankrike.

Näst största finansiären

Även om Sveriges grupp bara består av sex länder så har de mycket att säga till om eftersom de tillsammans står för nära hälften av intäkterna till budgeten. Gruppens trumfkort är förstås Tyskland som är EU:s största finansiär och ensamt står för runt en femtedel av EU:s budget. Men på andra plats kommer just Frankrike, som trots att landet är känt för att få generösa jordbruksstöd faktiskt också betalar in mer till EU än vad landet får tillbaka i form av bidrag.

Med Frankrike på sin sida skulle alltså gruppens förhandlingskort kunna bli ännu starkare. Samtidigt är Frankrike dock det EU-land som kanske allra tydligast förespråkar att en del av budgeten ska finansieras med ett slags skatter på EU-nivå, men den möjligheten har Sverige, Tyskland och en rad andra länder skrivit av helt.

Att det kan vara enklare att behålla den nuvarande budgetnivån än att lyckas få ner den i framtiden, talar enligt Jonas Eriksson för att nettobetalarna – med eller utan Frankrike – kommer att göra allt för att stå emot en höjning. Problemet med den strategin är att det kan vara svårt att få igenom en omfördelning av pengarna om fokuset helt ligger på att hålla nere den totala kostnaden.

Gemensamma prioriteringar borde styra

Länderna i Sveriges grupp vill i korthet dra ner på jordbruksstöden och regionalstöden samt omfördela resurserna så att mer stöd går till ekonomiskt svaga medlemsstater och mindre till rika länder som i stället skulle få finansiera mer i egen regi.

– De här två utgiftsområdena, som traditionellt utgjort ungefär två tredjedelar av EU:s budget, försvaras av flera av nettomottagarna. Men de som forskar på det här menar snarare att det är det europeiska mervärdet och framför allt stordriftsfördelar och gränsöverskridande externa effekter som bör styra vad EU:s budget finansierar.

Jonas Eriksson listar gemensamma satsningar på forskning, försvar, rymden och energifrågan som exempel på områden där större budgetanslag hade kunnat göra stor nytta.

– Det finns potential för budgeten att spela en väldigt viktig roll. Men det blockeras av att man till större del spenderar pengar på andra utgiftsområden, som är omfördelande och implementeras i väldigt stor utsträckning i och av medlemsstaterna, ett upplägg som också försvårar ansvarsutkrävande.

”Alla förslag sedan budgetramen 2007-2014 har varit mer expansiva än den gällande budgeten.”

I dag står de poster Jonas Eriksson räknar upp för 20-30 procent av EU:s budget, men enligt honom hade de med fördel kunnat utgöra en betydligt högre andel.

– Om det görs rätt, och det är ett viktigt villkor, så skulle det kunna implicera stora medelbesparingar för medlemsstaterna. Samtidigt skulle man möjliggöra investeringar som i dag inte kommer till stånd för att medlemsstaterna själva har inte har incitament att finansiera dem.

– Försvarsområdet är en typisk stordriftsaspekt. Enskilda medlemsstater som befinner sig längre från Ryssland är inte lika benägna att spendera på sitt försvar som de länder som har gräns mot Ryssland. Samtidigt går det att ha perspektivet att precis som att vi ser stödet till Ukraina som en gemensam angelägenhet så är försvaret av Europa det också.

Tror du att Sverige och de andra länderna som vill se en stram budget ändå kan tänka sig att öka lite mot att de får igenom de här omprioriteringarna? Eller är det fortfarande summan som är det absolut viktigaste?

– Jag tror absolut att det är det sistnämnda. Den svenska linjen har hela tiden varit att hålla nere budgeten och att hålla nere den svenska avgiften. Att omfördela i budgeten kommer först på tredje eller fjärde plats.

Även om de nettobetalande länderna har goda incitament att inte ge med sig så gäller ju egentligen samma sak för de länder som vill gå i motsatt riktning, eftersom de riskerar att få mindre i bidrag än de hade kunnat få. Så vad kan man säga om utsikterna?

– Jag skulle säga att nettobetalarsidan är starkare så länge de håller ihop. Alla förslag sedan budgetramen 2007-2014 har varit mer expansiva än den gällande budgeten. Den har alltid fallit tillbaka till lite drygt 1 procent.

Det blir svårt för EU-länderna att lyckas med ambitionen att få till en budgetöverenskommelse före årsskiftet, tror Jonas Eriksson.

– Man ska aldrig säga aldrig. Men jag skulle vara förvånad om man lyckas.