DE KRITISKA RÅVARORNA

EU-stämpeln för gruvsatsningar blev en ”förbannelse” – prestigeprojekt i konkurs

Franska Viridian Lithium utsågs till ett av EU:s strategiska råvaruprojekt, men ett år senare är bolaget i konkurs. Den tidigare kommersiella chefen Luc Pez beskriver EU-stämpeln som en ”förbannelse”. Nu vittnar även svenska strategiska råvaruprojekt om stora problem trots EU:s försök att komma ikapp i mineralracet.

Gruv- och råvaruprojekt skulle ges snabbare tillstånd och bättre möjligheter till finansiering – genom att pekas ut som strategiskt viktigt av EU. Men hittills har utnämningen inte gjort någon tydlig skillnad.

– Det korta svaret är nej. Jag ser inte att det här har lett till några fördelar, vare sig vad gäller tillstånd eller finansiering, säger Maria Sunér, vd för gruvnäringens branschorganisation Svemin.

Critical Raw Materials Act, CRMA, är en central del av EU:s försök att minska beroendet av främst Kina när det gäller olika kritiska metaller och mineral som behövs för bland annat elektrifiering, försvarsindustri och digitalisering.

Till 2030 är riktmärket att minst 10 procent av EU:s årliga konsumtion av strategiska råvaror ska brytas inom unionen. Minst 40 procent ska processas inom EU och 25 procent komma från återvinning.

Högst 65 procent av konsumtionen av en strategisk råvara i ett relevant förädlingssteg ska komma från ett enda land utanför EU.

Ett viktigt verktyg är de projekt som EU-kommissionen har pekat ut som strategiska. Totalt har EU gett 47 projekt statusen strategiska och Sverige är hemvist för fem av dessa.

Tanken är att projekten ska prioriteras och bland annat få snabbare tillståndsprocesser och bättre möjligheter att hitta finansiering.

– Om man tittar på projekten som utsågs, inte bara i Sverige utan i hela EU, är nog känslan att det inte har inneburit någon tydlig fördel på en generell nivå, säger Maria Sunér.

Hon påpekar att det visserligen inte var länge sedan CRMA såg dagens ljus och att medlemsländerna kanske ännu inte hunnit genomföra alla förändringar som krävs.

– Vi ser att tillståndsprocesserna är fortsatt utmanande, och jag skulle säga att de finansiella förutsättningarna är lika utmanande, konstaterar Maria Sunér.

Europeiska batteriprojekt fast i moment 22

Ett tydligt exempel är Talgas planerade grafitgruva och anodmaterialproduktion i norra Sverige. Projektet har inte bara pekats ut som strategiskt inom CRMA utan även inom EU Net-Zero Industry Act.

Ändå går förändringen långsamt.

– Vi har nu alla huvudsakliga tillstånd för gruva och anodfabrik på plats, men ser att förändringen hos myndighetssverige går långsammare än vi hade hoppats. Att ändra förhållningssätt tar tid, säger Emma Själin, chef för Public Affairs på Talga.

Hon menar att EU-kommissionen har skapat regelverket och förutsättningarna, men att mycket av genomförandet sedan hamnar hos medlemsländerna.

– Det är medlemsländerna som måste fullfölja och säkerställa att projekten hanteras på rätt sätt.

För Talga, liksom för andra europeiska projekt i batterivärdekedjan, är finansieringen nu den stora frågan.

Företaget har tecknat flera avsiktsförklaringar med industrikunder som vill använda materialet och går mot bindande avtal.

Men då en stor del av leverantörskedjan i dag finns i Kina är det enligt Emma Själin generellt svårt för köpare att teckna bindande avtal med nya europeiska producenter innan produktionen är i gång.

Samtidigt behöver nya producenter just sådana avtal för att få loss finansiering.

– Det blir ett moment 22, inte bara för oss utan för hela branschen.

Talga har bland annat ett lånelöfte från Europeiska investeringsbanken på 150 miljoner euro, men som i all projektfinansiering är kundavtal en del av villkoren.

Problemet förstärks av att nya gruvprojekt, till skillnad från stora etablerade gruvbolag, saknar befintliga kassaflöden att finansiera investeringarna med.

Samtidigt konkurrerar de på marknader där Kina kan utnyttja sin dominans inom både brytning och förädling av de här mineralerna och metallerna.

Maria Sunér menar att detta är ett grundproblem för hela den europeiska satsningen på kritiska råvaror.

– Kina kan dumpa priser under sina produktionskostnader bara för att behålla marknadsmakten och sin position som den ledande producenten. Det är jättesvårt att konkurrera med Kina på marknadsmässiga regler.

Strategiskt projekt gick i konkurs

Problemet är inte begränsat till Sverige.

Franska Viridian Lithium skulle bygga en anläggning för förädling av litium till batteriindustrin och hade ambitionen att kunna försörja omkring tio procent av EU:s efterfrågan.

Våren 2025 fick satsningen status som strategiskt projekt inom CRMA. I mars 2026 gick bolaget i konkurs.

Bolagets tidigare kommersiella chef Luc Pez har beskrivit utnämningen till strategiskt EU-projekt som en ”förbannelse”. Den EU-finansiering projektet räknade med kom aldrig på plats. Samtidigt ville de privata investerarna avvakta med ytterligare kapital tills EU-stödet var säkrat.

När EU-pengarna dröjde blev projektet till slut utan den finansiering som krävdes.

Flera andra strategiska projekt varnade i början av september EU-kommissionen för att en akut likviditetsbrist hotade CRMA-satsningen. Snabbare tillstånd räcker inte, hävdade företagen. Det krävs också pengar och statliga garantier.

Tankesmedjan ODI konstaterade i somras att omkring 40 procent av EU strategiska råvaruprojekt saknade finansiella åtaganden. Av de projekt som planerat starta eller börja leverera 2025–2027 var 75 procent försenade eller hade obekräftad status.

Europeiska revisionsrätten, ECA, har också kritiserat systemet för att finansieringen är splittrad mellan olika delar av EU-kommissionen.

Efterlyser statlig riskdelning

För Maria Sunér visar utvecklingen att EU har identifierat problemet men ännu inte skapat de verktyg som krävs för att lösa det.

– Man har stakat ut en bra riktning och en bra ambition, men man måste också följa upp den.

Hon menar att Europa kan behöva gå betydligt längre än ambitionen att effektivisera tillståndsprocesserna och även titta på olika finansieringsmodeller.

Det kan exempelvis handla om prisgolv som garanterar de strategiska producenterna en viss intäkt, eller gemensamma europeiska inköp där en andel reserveras för råvaror producerade inom EU.

Syftet är att skapa den säkerhet som behövs för att privata investerare ska våga gå in.

– Vi behöver tänka lite mer kreativt än vi gjort hittills. Att tro att det här bara ska fungera på marknadsmässiga villkor när Kina i princip har hela marknaden och inte spelar efter våra spelregler kommer inte att fungera, konstaterar Maria Sunér.

Talga ser gärna en liknande offentlig riskdelning i Sverige. Emma Själin pekar på USA, där staten aktivt arbetar för att säkra tillgången på strategiska mineral, bland annat genom statliga köpåtaganden. Sverige skulle på liknande sätt kunna garantera köp av en viss volym till svensk industri och försvarsindustri.

– Sådana avtal skapar inte bara efterfrågan. De ger också den säkerhet som krävs för att få loss lån och privata investeringar, konstaterar hon.

Samtidigt är problemet större än att bara få nya gruvor finansierade. Kina dominerar även inom de senare stegen i förädlingskedjan.

Erik Jonsson, statsgeolog på SGU och forskare vid Uppsala universitet, varnar därför för att Europa inte automatiskt blir mindre beroende av Kina bara för att fler gruvor öppnas.

– Det räcker inte att få igång gruvor i Europa. Om vi ändå måste skicka koncentraten till Kina för att få fram slutprodukterna sitter vi fortfarande kvar i samma beroendesituation.

För EU blir utmaningen dubbel då man dels måste få de strategiska projekten från listorna till faktisk produktion –, dels bygga upp resten av den värdekedja som krävs för att råvarorna verkligen ska minska Europas beroende av Kina.