HOTEN MOT SKOGSBRUKET

Beatrice Karlssons avverkning försenas av ny prövning: ”Känner vanmakt”

Mark- och miljödomstolen varken förbjuder skogsägaren Beatrice Karlssons avverkning eller ger den klartecken. Istället skickas hennes ärende tillbaka till ruta ett. ”Jag är uppriven och känner vanmakt. Det påverkar min ekonomi och det är otroligt jobbigt mentalt”, säger hon till TN.

När skogsägaren Beatrice Karlsson i Arjeplog fick beskedet att Mark- och miljödomstolen skickar tillbaka hennes avverkningsärende till Skogsstyrelsen reagerade hon med frustration.

Domstolen har inte förbjudit avverkningen. Den har heller inte gett klartecken.

I stället återförvisas ärendet för ytterligare prövning efter att ytterligare material tillkommit.

Organisationen Birdlife Sverige lämnade under pågående avverkning in uppgifter om förekomst av bland annat tretåig hackspett.

Skogsstyrelsen har i ett yttrande i ärendet konstaterat att de anmälda skogsbruksåtgärderna tillsammans med anpassningar för naturvård ”kommer inte att påverka möjligheten att bibehålla den tretåig hackspettens, talltitans och lavskrikans nuvarande populationsnivåer lokalt och regionalt”.

”Det påverkar min ekonomi och det är otroligt jobbigt mentalt.”

Trots det återförvisas ärendet till Skogsstyrelsen och det betyder att en process som pågått under lång tid fortsätter.

– Jag är uppriven och känner vanmakt. Det påverkar min ekonomi och det är otroligt jobbigt mentalt, säger hon.

Samtidigt betonar hon att domstolen inte har tagit ställning i själva sakfrågan.

– Det är viktigt att vara tydlig med att Mark- och miljödomstolen inte har sagt att jag inte får avverka. De har återförvisat ärendet till Skogsstyrelsen för vidare utredning.

Från avverkningsanmälan till rättsprocess

Hennes fall är ett av flera som illustrerar den konflikt som vuxit fram mellan den svenska skogsmodellen och EU:s artskyddsregler.

Formellt ser regelverket i stort sett likadant ut som tidigare. En markägare som vill avverka lämnar in en avverkningsanmälan till Skogsstyrelsen. Om myndigheten inte ingriper inom sex veckor får avverkningen genomföras – ett så kallat nollbeslut.

Historiskt har systemet byggt på principen om pågående markanvändning. Utgångspunkten har varit att skogsägaren har rätt att bruka sin mark, så länge hänsyn tas till natur- och miljövärden enligt skogsvårdslagen.

Men under de senaste åren har EU:s fågel- och artskyddsregler fått allt större genomslag i domstolarna, vilket gjort att avverkningsärenden allt oftare blir föremål för juridiska prövningar långt efter att Skogsstyrelsens sexveckorsfrist löpt ut.

Resultatet är att allt fler avverkningsärenden hamnar i domstol.

Birdlife hittade nya uppgifter

I Beatrice Karlssons fall hade Skogsstyrelsen som sagt bedömt att hennes planerade avverkningar kunde genomföras.

Men efter att Birdlife Sverige rapporterat fynd av skyddsvärda fågelarter överklagades de så kallade nollbesluten till Mark- och miljödomstolen.

Domstolen tog inte ställning om avverkningen strider mot artskyddsreglerna eller inte.

I stället konstaterade man att det behövs ett bättre beslutsunderlag och skickade tillbaka ärendet till Skogsstyrelsen.

– Det är tidsödande att ärendet skickas tillbaka till en myndighet som tidigare yttrat sig till min fördel. Det är ett stort slöseri med tid där brukandet av min egendom förvandlats till en tillståndsprocess, trots att det aldrig varit meningen att det ska fungera så, och som jag också får betala själv för.

Miljöorganisationernas nya roll

Bakom utvecklingen ligger en juridisk förskjutning.

Under lång tid kunde miljöorganisationer sällan överklaga beslut som rörde skogsbruk. Svensk förvaltningsrätt byggde på att den som överklagade själv skulle vara direkt berörd.

Men genom miljöbalken, Århuskonventionen och en rad avgöranden från EU-domstolen har miljöorganisationernas ställning stärkts.

Organisationer som Birdlife Sverige, Naturskyddsföreningen och Skydda Skogen har successivt fått större möjligheter att få miljöfrågor prövade i domstol.

Utvecklingen har även påverkat synen på de så kallade nollbesluten - som bygger på att Skogsstyrelsens passivitet i sex veckor - betraktades som slutpunkten i processen.

I dag kan miljöorganisationer överklaga dessa nollbeslut och hävda att artskyddet inte utretts tillräckligt. Därmed har domstolarna fått en betydligt större och svårhanterlig roll än tidigare.

”De vill skapa långa och dyra processer”

Beatrice Karlsson är mycket kritisk till hur systemet fungerar.

– Jag tycker att de här organisationerna medvetet och utstuderat vill skapa långa och dyra processer för den som drabbas. Det är deras sätt att skapa uppmärksamhet för sin opinionsbildning.

Hon menar att utvecklingen visar att politiken tappat kontrollen över hur regelverket fungerar i praktiken.

– Lagstiftarna har tappat kontrollen. Privat ägande och brukande kan i dag fjärrstyras av utomstående aktörer. Det är så systemet fungerar nu. Det är inte klokt.

Kostnaderna fortsätter att ticka

För Beatrice Karlsson handlar konflikten inte bara om juridik. Hon har tagit lån för att lösa ut en familjemedlem ur fastigheten och beskriver skogsägandet som ett generationsprojekt.

– Jag är stolt över att vara skogsägare. Jag har sprungit i de här skogarna sedan jag var liten. Att bli skogsägare är inte något man bara blir. Det kräver stora investeringar och ett stort ansvar.

Samtidigt fortsätter kostnaderna att löpa medan processen pågår.

– Lånen försvinner inte bara för att en rättsprocess pågår. Samtidigt ska jag bekosta jurister och allt annat som processen kräver. Det är både kostsamt och slitsamt.

Från skogsfråga till artfråga

Den kanske viktigaste förändringen är enligt många jurister inte att lagstiftningen har skrivits om, utan att den juridiska tyngdpunkten har flyttats.

Tidigare låg fokus främst på hur skogen skulle brukas.

I dag ligger fokus allt oftare på vilka arter som finns i området och hur dessa påverkas av en planerad avverkning.

Det har gjort artinventeringar till en allt viktigare del av processen.

När miljöorganisationer hittar nya uppgifter om skyddade arter uppstår ofta frågan om myndigheterna har tillräckligt beslutsunderlag för att kunna avgöra om artskyddsreglerna följs.

I Beatrice Karlssons fall var det just detta som ledde till att ärendet skickades tillbaka till Skogsstyrelsen.

Riksdagen vill stärka ersättningen

Nyligen röstade riksdagen igenom ett förslag som ska ge mark- och skogsägare rätt till ersättning när artskyddet stoppar eller kraftigt begränsar pågående markanvändning. Bakgrunden är den växande konflikten mellan EU:s artskyddsregler och äganderätten.

Tanken är att markägare som inte får bruka sin mark på grund av skyddade arter ska behandlas på liknande sätt som vid naturreservat eller andra former av områdesskydd och därmed få ekonomisk kompensation.

Beatrice Karlsson välkomnar att frågan uppmärksammas, men menar att ersättning inte löser det grundläggande problemet.

– Ingen köper eller äger skog för att bli inlöst. Vi privata skogsägare vill inte ha ersättning – vi vill bruka vår mark. Det här är fel väg att gå, säger hon.

Beatrice Karlsson beskriver skogen som ett generationsprojekt snarare än en tillgång som kan värderas vid ett enskilt tillfälle.

– Skogen är ett kretslopp som sträcker sig över generationer. Jag kanske avverkar, min son gallrar och nästa generation tar vid. Hur ska staten kunna sätta ett pris på det? Det går inte. Man kan aldrig ersätta det värde som försvinner.

Hon är även kritisk till att diskussionen i hög grad kommit att handla om ekonomisk kompensation.

– Det här handlar om äganderätten. Om samhället kommer fram till att jag inte längre får använda min egen mark så är det i grunden ett skogsrån, oavsett vilken ersättning som erbjuds. Problemet är inte att ersättningen är för låg. Problemet är att jag förlorar rätten att bruka min egen egendom, säger Beatrice Karlsson.