TYSKLANDS EKONOMI

”Tysk stålindustri i klimatpolitikens moment 22”

Den tyska energipolitiken är nästan komisk, skriver krönikören Staffan Reveman.

Det finns få saker som illustrerar den tyska energi- och industripolitikens motsägelser bättre än den pågående konflikten kring EU:s utsläppshandel. Stålproducenten Saarstahls vd Stefan Rauber är rasande. I en intervju med Frankfurter Allgemeine Zeitung beskriver han situationen som en ”bananrepublik”, talar om politiskt godtycke och varnar för vad han uppfattar som en politisk attack mot industrin.

Anledningen är enkel: hans företag har investerat miljarder i omställningen från masugnar till eldrivna stålverk, baserat på de spelregler som politiken själv har satt upp. Nu diskuteras att reglerna ska ändras mitt under pågående investeringar.

”Bakom debatten finns ett ännu större problem som få vill tala om.”

Ur Saarstahls perspektiv är frustrationen förståelig. Företaget har tillsammans med Dillinger Hütte startat ett investeringsprogram på 4,6 miljarder euro för att göra produktionen fossilfri. Kalkylen bygger på att utsläppsrätter blir dyrare och att traditionellt producerat stål därmed förlorar konkurrenskraft. Om politikerna nu backar från den linjen riskerar hela affärsmodellen att falla samman.

Men bakom debatten finns ett ännu större problem som få vill tala om.

För att producera fossilfritt stål krävs enorma mängder fossilfri och planerbar el. Inte lite mer fossilfri el. Mycket mer fossilfri el. Och framför allt måste den finnas tillgänglig dygnet runt, årets alla dagar. Ett stålverk kan inte pausa produktionen när solen går i moln eller vinden avtar. Stålproduktion styrs av fysik och teknik – inte av väderprognoser.

Här blir den tyska energipolitiken nästan komisk.

Samtidigt som industrin förväntas elektrifiera sina processer har Tyskland frivilligt avvecklat sin största källa till fossilfri och planerbar elproduktion: kärnkraften. Under årtionden producerade de tyska kärnkraftverken omkring 160 TWh el per år. Stabil, väderoberoende och i praktiken koldioxidfri el. Men den stängdes av – inte för att den saknade teknisk funktion, utan av politiska skäl.

”Skillnaden mot Sverige är dessutom betydande.”

Problemet är att förutsättningarna för att producera fossilfritt stål i ett land som Tyskland fortfarande är högst problematiska. Orsakerna är välkända. Den tyska elproduktionen är fortfarande långt ifrån fossilfri. Bara under förra året omvandlades mer än 84 miljoner ton brunkol till el i tyska kraftverk, därtill betydande mängder stenkol och naturgas. Visserligen har landet byggt ut sol- och vindkraft i stor skala, men dessa kraftslag levererar el endast när vädret tillåter det.

Skillnaden mot Sverige är dessutom betydande. I Tyskland står vattenkraften för 4,5 procent av elproduktionen. I Sverige är motsvarande andel omkring 40 procent. Det svenska elsystemet har därmed helt andra förutsättningar att balansera variationer i väderberoende kraftproduktion än det tyska.

Utmaningarna slutar inte där. Järnmalmen finns inte i Tyskland utan måste importeras från länder som Kanada, Sydafrika och Brasilien. Även den planerade vätgasen för den fossilfria stålproduktionen kommer sannolikt att behöva importeras i betydande mängder.

”Resultatet är att samma politiker som kräver elektrifiering nu försöker hitta sätt att ersätta den elproduktion som redan fanns.”

Den stora frågan är var denna vätgas ska produceras, hur den ska transporteras till Tyskland och vad den slutliga kostnaden kommer att bli. I dag är svaren långt ifrån självklara.

När råvarorna kommer från andra kontinenter, energin delvis bygger på import och den fossilfria baskraften har avvecklats blir det allt svårare att beskriva projektet som ett exempel på tysk industriell självständighet.

Resultatet är att samma politiker som kräver elektrifiering nu försöker hitta sätt att ersätta den elproduktion som redan fanns.

Det är ungefär som att först sälja bilen, sedan klaga över att man inte kan ta sig till jobbet och därefter starta en statlig utredning om transportproblem.

Saarstahls ledning har rätt i en sak: industrin behöver långsiktiga spelregler. Men lika viktigt är att energisystemet faktiskt kan leverera den el som industrin behöver. Billig vätgas, billig grön el och obegränsade mängder lagring har blivit något av den tyska energipolitikens motsvarighet till tomten – alla pratar om dem, men få har sett dem i verkligheten.

Rauber varnar för att företag som följt reglerna nu riskerar att straffas medan andra belönas. Det är en berättigad kritik. Men det kanske mest anmärkningsvärda är att hela diskussionen förs som om energifrågan vore löst.

Den är inte löst.

”Fysiken bryr sig inte om klimatmål, partiprogram eller pressmeddelanden från Berlin och Bryssel.”

Tvärtom står Tyskland inför en situation där stålindustrin, kemiindustrin, batterifabriker, datacenter och transportsektorn samtidigt ska elektrifieras, medan den planerbara fossilfria elproduktionen har minskat dramatiskt.

Fysiken bryr sig inte om klimatmål, partiprogram eller pressmeddelanden från Berlin och Bryssel. Ett modernt stålverk kräver enorma mängder effekt när den behövs – inte bara när solen råkar skina eller vinden råkar blåsa.

Det är därför den verkliga frågan inte handlar om utsläppshandel eller subventioner.

Den handlar om var den fossilfria och planerbara elen ska komma ifrån. Och ju längre den frågan undviks, desto dyrare kommer svaren att bli. För industrin. För skattebetalarna. Och för Tyskland.

Jag återkommer…