REGELKRÅNGLET

Kartläggning: Myndigheter tvingar svenskar att betala miljarder i onödan

När myndigheterna stoppar miljöfarliga ämnen med hjälp av omotiverat hårda gränsvärden är det skattebetalarna som får betala, visar TN:s kartläggning. ”Glappet mellan det värde som man säger följer en försiktighetsprincip och det reella värdet för en farlig dos kan vara hundratusentals gånger skillnad i koncentration”, säger forskaren Magnus Ingelman-Sundberg. Till exempel ska PFAS filtreras bort från dricksvattnet trots att myndigheterna är väl medvetna om att VA-avgifterna chockhöjs.

Det är nog inte många i Sverige som inser hur mycket gränsvärden, riktvärden och andra klassificeringar påverkas deras liv. Det handlar om en djungel av halter, måttenheter och jämförelsetal som finns i de flesta regelverk och vägledningar som reglerar alltifrån vad som finns i dricksvattnet och energiklassen på ditt hus till miljötillstånd och kemikalier i industriprocesser.

De går näppeligen att vara utan i ett modernt samhälle med ambitionen ta hand om sina medborgare och värna vår miljö. Men sällan diskuteras om de nivåer som bestäms – ofta av myndigheterna själva – är rimliga i relation till kostnaden att ligga under dem.

TN har gått genom sex områden för att se hur Sverige har infört olika gräns- och riktvärden och klassificeringar. Det handlar om gifter och kemikalier i allmänhet, inte minst PFAS, luftföroreningar, kemikalier som regleras av Vattendirektivet, klassificeringar av bostäder energiprestanda, mätningar av alkoholvanor och de gränsvärden som styr hur nära vi får bo kraftledningar.

1. Hur farligt är egentligen PFAS?

Under många decennier har myndigheter och politiker på goda grunder försökt stoppa hälsovådliga kemikalier. Men inte ens det giftigaste ämnet är giftigt i sig, utan det handlar om hur mycket vi får i oss. På samma sätt kan det som uppfattas som ofarligt vara hälsovådligt:

– Om du tar paracetamol kan det vara ett gift, men bara om du överdoserar. Men om du tar rätt dos är det ett hälsosamt läkemedel, exemplifierar Magnus Ingelman-Sundberg, expert på molekylär toxikologi, som nyligen skrev en uppmärksammad artikel på DN debatt.

Det kan låta som en självklarhet, men ändå sätts gräns- och riktvärden för kemikalier ofta på nivåer som ligger långt lägre än vad som är motiverat:

– Det är många regulatoriska myndigheter som menar att man ska tillämpa försiktighetsprincipen, för då är man säker. Men glappet mellan det värde som man säger följer en försiktighetsprincip och det reella värdet för en farlig dos kan vara hundratusentals gånger skillnad i koncentration, säger Magnus Ingelman-Sundberg.

I debattartikeln exemplifierar han med det ämne som har genererat flest larm i svenska medier på sistone, PFAS: ”När riktvärden för PFAS i brunnsvatten sätts en halv miljon gånger lägre än de nivåer där effekter observerats i mänskliga celler i laboratoriemiljö, bör vi fundera över balansen mellan försiktighet och vetenskaplig realism”, skriver han.

PFAS är en mycket stor grupp syntetiska kemikalier som är svårnedbrytbara i miljön. De kallas ibland för evighetskemikalier. En del av dem misstänks också vara farliga. Därför går Sverige i bräschen och inför ett gränsvärde på 4 ng/l för PFAS-4 från 1 januari 2026 (och 100 ng/l för PFAS 21) i dricksvatten. Sedan ett par år tillbaka har det använts som riktvärden (inte juridiskt bindande).

EU-länder som Danmark har gått ännu längre och har en gräns på 2 ng/l i dricksvattnet.

Svenskt Vatten har räknat på vad det kan kosta att filtrera bort de små syntetiska kemikalierna. Branschorganisationen beräknar att de totala investeringskostnaderna för PFAS-rening i svenska vattenverk uppgår till cirka sex miljarder kronor.

Enligt en europeisk granskning rör det sig om mellan 1 100 miljarder och 25 000 miljarder kronor under en 20 årsperiod i Europa beroende på om utsläppen stoppas.

Även Naturvårdsverket presenterar beräkningar. Enligt myndigheten blir den årliga kostnaden för att rena dricksvatten från PFAS cirka en miljard kronor, vilket motsvarar cirka 200 kronor per abonnent och år. Myndigheten menar samtidigt att kostnaden att inte göra något blir ännu högre.

Sverige har redan idag ett föråldrat VA-nät. De svenska ledningsnäten, vattenverken och avloppsreningsverken byggdes ut med statliga bidrag under 50-, 60- och 70-talen. Enligt tidigare rapporter från Svenskt Vatten har landets kommuner under flera år skjutit investeringsskulder på miljardbelopp framför sig och deras slutsats är att taxorna i snitt behöver fördubblas i fasta priser de närmaste 20 åren för att möta det ökande investeringsbehovet. (Läs även Nils Holgersson-rapporten)

Oavsett hur PFAS-problemet hanteras så står Sverige inför enorma investeringar för att säkra ledningsnät och dricksvattnets kvalitet.

Magnus Ingelman-Sundberg betonar att det är viktigt att man forskar mer om PFAS. Idag vet man för lite om de doser som krävs för att ämnena ska bli farliga för hälsan:

– Man har epidemiologiska samband, man har djurstudier som man har gjort som indikerar att de kan vara farliga. Men när det gäller att verifiera epidemiologiska sambandsstudier så är det svårt att göra det för man vet inte riktigt vad man ska titta på när det gäller mekanismer och verkan. Då tar man i med försiktighetsprincipen och har ett väldigt lågt krav på halter, säger han.

Ytterligare ett exempel på hur man agerar i Sverige är när Svenskt Vatten inför gränsvärden för att rensa PFAS från slam som kommer från reningsanläggningarna och som bland annat används som gödning på åkrar. Här går Sverige längre än Danmark. Om PFAS-halten i slammet överstiger hälften av de danska gränsvärdena krävs att reningsverken vidtar åtgärder för att minska dessa halter. Även det driver kostnaderna.

2. Praxis stoppar kraftledningar

Sverige står inför en enorm utmaning när elförsörjningen framgent ska säkras. Det planeras att byggas ut cirka 1 500 kilometer nya kraftledningar de närmaste tio åren och cirka 2 500 kilometer befintliga ledningar ska förnyas. På 20 års sikt ska 7 000 kilometer ledningar komma på plats.

Det är komplexa processer som omgärdas av en mängd regleringar. Till exempel får man inte bo för nära elledningar eftersom de generar magnetfält. Det finns få vetenskapliga belägg för att elledningarnas magnetfält påverkar hälsan negativt, men likväl råder även inom detta område en försiktighetsprincip i Sverige.

Sverige följer formellt den oberoende vetenskapliga organisationen ICNIRP:s riktlinjer. Det finns flera gränsvärden, men för allmänheten är det värdet 200 µT, eller mikrotesla, som gäller för långvarig exponering.

Men i planering av nya kraftledningar – även för bostadsområden – går Energimarknadsinspektionen, EI, längre och har ett riktvärde för magnetfält på o,4 μ T. Detta är 500 gånger lägre än ICNIRP:s gränsvärde för allmänheten.

Praxisen kan jämföras med Finland som har 200 μ T vid kraftledningar, vilket innebär att när de planeras och byggs tas mindre hänsyn till lågfrekventa magnetfält, vilket leder till lägre kostnader och enklare planeringsprocesser. I Finland har Social- och hälsovårdsministeriet fastställt en så kallad ”åtgärdsnivå på 200 mikrotesla (µT)” för lågfrekventa magnetfält från kraftledningar.

Den svenska praxisen innebär stora kostnader för utbyggnaden av elnätet. Det är svårt att hitta nya beräkningar, men enligt en analys från Svenska kraftnät från 2004 skulle till exempel kostnaderna uppgå till drygt 3,2 miljarder kronor om samtliga fastigheter med bostäder där magnetfältet överstiger 0,4 µT i närheten av stamnätet skulle lösas in. 2017 hade stigande fastighetspriserna höjt kostnaden till cirka 5,9 miljarder kronor. Och det är bara för stamnätet. Det svenska elnätet är mycket mer finmaskigt än så. Och vem betalar i slutändan? Det är hushållen eller företagen som får det på elnotan.

I praktiken innebär Ei:s praxis att elledningarna i Sverige måste dras längre från hus och bostadsområden än i Finland, med fördyringar som följd. I till exempel ett fall, en elledning Nybro-Hemsjö, handlade det om 14 fritidshus där Ei att valde att göra avslag med motiveringen att det krävdes mer information om magnetfältsnivåerna.

Christer Gruber, sakkunnig på branschorganisation EBR, är kritisk mot praxisen att ha ett så lågt gränsvärde.

– Alltför höga krav driver kostnader och svårigheter att få markupplåtelse för ledningar, vilket inte är optimalt i en tid då Sverige investerar och reinvesterar i elnätet för närmare 30 miljarder kronor om året, säger han.

– Konsekvenser av det är att projekt kan bli försenade och fördyrade. Det öppnar även dörren för krav att ledningar ska grävas ner och det i sin tur skapar andra tekniska problem med ledningssystemet, där Energiföretagen anser att luftledning bör vara förstahandsvalet, då det är både billigare och går snabbare att bygga ut.

3. Svenska villaägare skulle betala 100 000-tals kronor utan miljönytta

När EU-kommissionen presenterade planerna på en översyn av EU-direktivet om byggnaders energiprestanda för fyra år sedan blev det ett bryskt uppvaknande för Sverige. Villaägarna varnade för en kostnadschock för svenska småhusägare trots att det svenska husbeståndet har bättre energiprestanda än i andra länder. Enligt organisationens beräkningar skulle det kosta cirka 550 000 kronor för den som äger ett hus på 100 kvadratmeter i energiklass G att få den till energiklass D till år 2033.

Hur kunde det bli så fel?

Det första förslaget från kommissionen innebar i korthet att byggnader i energiklass F och G skulle tvingas renoveras till minst klass E eller D. Men problemet är att ett svenskt hus som klassas som G har en mycket bättre energiprestanda än ett hus med samma klass i många andra EU-länder. Det betyder att Sverige i praktiken var tvunget att bygga om en massa hus som egentligen inte behövde renoveras.

Enligt Energiföretagen har Lettland och Slovakien mer än 90 procent av byggnaderna i de tre högst energiklasserna (A-C) mot Sveriges 15 procent. Även Finland har cirka 35 procent och Danmark mer än 40 procent i de tre högsta energiklasserna.

När de dramatiska konsekvenserna för svenska villaägare blev kända stod regeringen inför två val: Antingen gjorde man något åt klassificeringen av bostädernas energiprestanda eller så tvingades man att acceptera att vår striktare tillämpning drev upp renoveringskostnaderna.

Det blev det förstnämnda.

Sedan dess har EU-kraven visserligen mildrats. Det reviderade EPBD (2024/1275/EU) innebär att alla EU-länder ska använda en harmoniserad energiklass A–G där G ska motsvara de 15 procent sämsta byggnaderna i varje medlemsstat och A ska reserveras för nollutsläppshus. Energiklassificeringen blir därmed jämförbar över hela EU. Renoveringskraven kommer enligt det reviderade förslaget riktas mot de sämsta byggnaderna i varje land, inte mot en viss bokstavsklass.

Det betyder alltså att Sverige nu måste mäta på samma sätt som övriga Europa.

Samtidigt visar exemplet med den svenska klassificeringen av bostäders energiprestanda hur fel det blir när Sverige mäter på ett sätt och övriga länder i EU på ett annat.

– Den svenska vanan att vilja "gå före" straffar sig när den hamnar i Europa-grytan och höll i det här fallet på att sluta i förskräckelse för tusentals villahushåll, säger Jonathan Lindgren som är samhällspolitisk expert på Villaägarnas Riksförbund.

– Nu harmoniserar vi mål och ambitioner, vilket är bra, men för den skull måste vi vakta på att Sverige i flera fall har förutsättningar och förhållanden som är unika för oss.

4. Hon blev av med jobbet fastän hon inte körde berusad

Som en del av sitt ambulansjobb gjorde Linn Gustafsson ett så kallat PEth-test för att säkerställa att hon inte missbrukar alkohol. Problemet var bara att testet gav skyhöga resultat fastän hon inte har alkoholproblem, vilket bland annat Expressen har rapporterat om. Konsekvensen blev att hon blev av med körkortet och jobbet.

Transportstyrelsen, som använder metoden, menar att den vilar på vetenskaplig grund. Ett värde över 0,3 µmol/L visar enligt myndigheten ett hälsoskadligt bruk av alkohol.

Men kritiken mot testet är samtidigt stenhårt, bland annat från fackligt håll, men även flera läkare har gått ut och varnat för det osäkra testet.

Att metoden används inom vården, som ett av många verktyg för att utröna om en patient har alkoholproblem och därför behöver hjälp, är en sak. Men att låta två tester bli ett beslutsunderlag för att dra in ett körkort är helt fel, menar Lena Nerhagen, lektor i nationalekonomi vid Högskolan i Dalarna.

I sina efterforskningar kan hon se att Transportstyrelsen ofta fattar sina beslut uteslutande på PEth-testet.

Förutom PEth finns flera andra etablerade metoder att syna alkoholvanor, bland annat det så kallade CDT-testet. De två testerna mäter olika saker, men CDT-test är bättre att använda för att konstatera ett långvarigt bruk. Ett PEth-resultat kan variera kraftigt, till exempel kan en enstaka fest ge ett stort utslag, vilket drabbade Linn Gustafsson.

En studie på prover från 6 705 patienter (2021) visade till exempel att endast 47 procent av patienter med PEth över 0,31 μmol/L hade en CDT på 1,7 procent eller mer. Ett CDT-värde på över 2,0 indikerar att patienten är i riskzonen. Samtidigt noterades att höga PEth-nivåer kan förekomma utan att CDT är förhöjt – vilket just kan tyda på kortvarigt eller sporadiskt högt intag snarare än kronisk konsumtion.

– Jag har varit med om att läkare bara går på PEth och skickar det resultatet till Transportstyrelsen. Detta trots att CDT och GT (ytterligare värden som kan indikera förhöjd alkoholkonsumtion, red anm) ligger under gränsvärdena, de som enligt gällande föreskrift är obligatoriska markörer, säger Lena Nerhagen. (Läs också om kritiken här.)

Transportstyrelsen har gjort en konsekvensanalys av PEth-metoden, men Lena Nerhagen menar att den innehåller allvarliga brister. Hon har forskat om hur resultat från epidemiologiska studier kan användas som underlag i konsekvensanalyser av politik och lagstiftning på miljö- och transportområdet, se Ekonomisk debatt.

I sin forskning har hon visat hur bristande konsekvensanalyser gör att myndigheterna förbiser kostnaderna för samhälle och den enskilda individen. Hon exemplifierar med PEth-testet:

– När folk får reda på de allvarliga konsekvenserna av testet väljer de att inte gå till doktorn för att testa sig. Det leder också till en belastning på domstolar och att folk får sluta sina jobb eller inte kan söka jobb om de är arbetslösa för att det nya jobbet kräver ett körkort.

– Det innebär också en kränkning när en handläggare, som inte är medicinskt kunnig på en myndighet, tror att du har ett alkoholmissbruk eller när du måste förklara för nära och kära att du har fått diagnosen alkoholmissbruk baserat på två provtagningar.

Transportstyrelsen beslutade nyligen att Linn Gustafsson ska få tillbaka sitt körkort. Samtidigt betyder beslutet inte att Transportstyrelsen har tagit avstånd från sitt tidigare beslut. I stället handlar det om ett nytt beslut i ett nytt ansökningsärende. Med andra ord håller de fast vid PEth-förfarandet.

5. Sveriges myndigheter går längre än vad Vattendirektivet kräver

Svenska myndigheter och kommuner har under lång tid infört gränsvärden och riktvärden som är lägre än inom EU inom olika miljöregleringar. Ett exempel är när Vattendirektivet infördes i Sverige.

När man går igenom de gränsvärden som finns för olika kemikalier ser man visserligen att Sverige har samma nivåer som EU. Men sedan händer något i tillämpningen. Då skärps kraven.

För till exempel Kadmium gäller 0,08 µg/L (årsmedelvärde för miljökvalitetsnorm) i inlandsytvatten, men kraven är striktare för miljöfarlig verksamhet i Sverige. Dessutom har Livsmedelsverket sänkt gränsvärdet för kadmium i dricksvatten från 5 µg/L till 0,5 µg/L, vilket träder i kraft 2026, medan EU:s gränsvärde enligt dricksvattendirektivet (EU) 2020/2184 är just 5 µg/L.

Även för kvicksilver är värdena de samma i EU och Sverige, men i till exempel tillståndsprövningar av verksamheter används försiktighetsprincipen. Det betyder bland annat att även mycket låga utsläpp kan förbjudas om det bedöms att kvicksilvret riskerar att påverka känsliga vatten.

Det är bra att Sverige har höga miljöambitioner, menar Niklas Skår, miljöjurist på Svenskt Näringsliv. Men tjänstemän och politiker tar en stor risk om gränsvärdena sätts på en annan nivå än i andra länder. Det innebär att svenska produkter riskerar bli dyrare eller måste tillföra något annat som kan vara attraktivt på marknaden.

– Men ofta är dessvärre prisfrågan avgörande, oavsett om vi pratar om konsumentprodukter eller i business to business-handel, säger han.

– Till det tillkommer att det ibland inte är möjligt för ett företag att efterfölja ett lägre gränsvärde än det EU sätter, eftersom de europeiska värdena har tillkommit i dialog med branscherna om vad som ens är möjligt.

Det är inte heller så att ett lägre gränsvärde nödvändigtvis innebär en miljöförbättring:

– Ofta är värdena redan satta så lågt att påverkan är minimal. Dessutom kan värdena vara satta efter att de ingår i en process där flera värden är beroende av varandra. Ett lägre värde på en parameter kan då innebära ett högre värde för en annan. Beroende på vad recipienten är känslig för, vilket kan variera stort, kan därför resultatet bli att man får högre utsläpp som är mer skadliga, säger Niklas Skår.

Han pekar också på hur kraven skärps i flera steg i tillståndsprocesser:

– Antag att en parameter kan medföra risk för skada vid dosen 10 000, det föreligger alltså inte risk utan det kan uppkomma risk. Om gränsvärdet sätts till 100 men man i en tillståndsprocess kräver värdet 10 har man alltså kommit till en tusendel av värdet där risk uppstår. Idag är det inte ovanligt att gränsvärden sätts som innebär flera tusendelar av den nivå vid vilket risk kan uppstå, säger han.

6. Luften: Så började Sverige mäta på fel ställen

När luftföroreningar kontrolleras finns en mängd ämnen som mäts och det finns flera gränsvärden och mått att hålla reda på. Ett exempel är kvävedioxid (NO₂) som inte får ha ett högre årsmedelvärde än 40 µg/m³. Gränsvärdena är nationellt bindande enligt miljökvalitetsnormerna i miljöbalken, och gäller lika i hela landet (och i EU).

Men trots att det är inskrivet i vår egen lag går våra egna miljömål ännu längre. Här är ett av målen ett årsmedelvärde på mer än 20 µg/m³. Återigen spänner Sverige bågen hårdare än andra länder.

Den svenska höga svansföringen stimulerar kommunerna att gå längre än vad lagen kräver. De får visserligen inte ha högre gränsvärden än de som finns i miljöbalken, men kan samtidigt ha ambitiösare mål för att bland annat klara WHO:s riktlinjer eller minska barnens exponering. Stockholm och Uppsala har till exempel mål att klara WHO:s nya riktvärden för NO₂ som är betydligt strängare än EU:s.

Även om det handlar om frivilliga mål som inte är juridiskt bindande så innebär det i praktiken hårdare krav. Till exempel kan en kommun i en detaljplan kräva att halten av NO₂ i nya bostadsområden inte får överstiga 30 µg/m³. Den kan alltså vägra bebyggelse eller kräva åtgärder även om miljökvalitetsnormerna inte överskrids.

Ett annat exempel på när kommunerna går längre än vad som krävs i EU-direktiven är i de omdiskuterade miljözonerna som genomförs i bland annat Stockholm. De kriterier som har fastställts för miljözon klass 3 i Stockholm innebär förbud av bensin- eller dieselbilar, vilket inte krävs av EU.

Nivåerna på gränsvärdena blir än mer problematiska när Sverige inte mäter på samma sätt som andra länder. I Sverige placeras ofta mätstationerna nära körfältet, i trånga gaturum där luften är stillastående och koncentrationerna höga samt på platser där halterna väntas vara som högst. Återigen är det försiktighetsprincipen som gör att vi i praktiken mäter på ett sätt som inte krävs av EU-direktiven.

Andra EU-länder mäter ofta längre bort från trafikens epicentrum, I Tyskland, Italien och Spanien placeras många mätstationer vid trottoarkanter eller i innergårdar, på hustak eller i parker. Detta är för att dessa halter är mer representativa för befolkningens genomsnittliga exponering, betonar Lena Nerhagen som 2010 gjorde en konsekvensanalys av det svenska regelverket kring luftföroreningar.

Hon exemplifierar med Falun som för tio år sedan började mäta vid gatuplan:

– Man mätte precis där alla bussarna åkte och stod still vid ett rödljus. Man mätte inte på platser där människor vistades under lång tid, vilket EU-direktivet säger att man ska göra, säger Lena Nerhagen.

Hur blev det bästa det godas fiende?

I takt med att vetenskapen går framåt och alltmer raffinerade mättekniker utvecklas skapas nya möjligheter att skydda människan från sådant som kanske kan fara farligt. Vi vill alla ha ett säkrare och mer förutsägbart liv.

Samtidigt har vi svenskar aldrig haft det tryggare än vi har nu. Vi har drastiskt minskat utsläppen som historiskt gjorde det hälsovådligt att bo i en industristad, vi har renare vatten och bättre koll på de varor vi köper. Bara för att några exempel.

Parallellt med det har den svenska förvaltningen växt sig allt större. Den är bemannad med skickliga och välutbildade tjänstemän som sporras av miljömål som enligt Lena Nerhagen är så hårt formulerade att de ofta är omöjliga att nå. Ändå känner sig tjänstemännen manade att göra det, och priset för det blir högt. Samhällskostnaden som även inkluderar anpassningskostnader, skjuter i höjden, menar hon.

Anpassningskostnader förklaras enklast med ett exempel: Om det till exempel införs ett förbud mot att köra med dubbdäck i vissa zoner i en kommun så leder det till frågor som; ska man överhuvudtaget köra i zonen eller inte? Samhällsmedborgaren gör en anpassning som också kan räknas i kronor och ören.

– Vi styrs av miljömål och nollvisioner och politiken tror att det är jätteviktigt eftersom de säger att vi inte ska ha några utsläpp alls. De förstår inte att miljömålen är fel utformade. För vi kommer aldrig att nå dit, till att vi inte har några utsläpp alls. Det är en omöjlighet, säger hon.

Hon betonar att mätningar måste vara jämförbara mellan länder, så att vi inte hamnar i samma prekära läge som vid klassificeringen av bostäders energiprestanda:

– Det är ett väldigt illustrativt exempel som är så typiskt för Sverige. EU är noga med att saker ska mätas på samma sätt för att möjliggöra jämförelser mellan länder, men det tror jag ärligt talat att svenska tjänstemän i Regeringskansliet och på myndigheter inte förstått.

Verktygen som tjänstemännen har att tillgå för att genomdriva målen och visionerna är många. Ett av dem är klassificeringar, gräns- och riktvärden. När det dessutom finns en försiktighetsprincip att hänvisa till så kan gränsvärdet för en kemikalie hamna långt under den gräns för då den är farlig för hälsan.

Ett av de mest kända giftlarmen i modern tid är när Livsmedelsverket varnade för att det fanns ett ämne – akrylamid – i vanliga potatischips som kunde leda till cancer. Kritiken mot myndigheten var stenhård efteråt, även från forskningshåll.

– Man var tvungen att äta flera hundra påsar chips på en gång för att komma upp till de nivåer som var toxiska i råttor, säger Magnus Ingelman-Sundberg.

Det har gått många år sedan larmet, men än idag finns inte några gränsvärden för akrylamid i livsmedel även om diskussioner pågår inom EU.

Livsmedelsverkets larm 2002 är bara ett av många exempel på hur myndigheter sätter agendan när de varnar om skadliga gifter och miljöfaror. Det är väldigt svårt att bemöta. För den som kritiserar och problematiserar blir genast beskylld för att inte bry sig om människors hälsa.

Det är precis samma logik som när man går in i en barnbutik för att köpa en traditionell bilbälteskudde och av personalen anklagas för att man inte bryr sig om sin treårings säkerhet. Det finns mycket säkrare och dyrare moderna bilstolar som barn ska använda tills de blir tonåringar. Att de är säkrare, är säkert sant, men det är en förbättring på marginalen. Det var när bilbältet blev standard och alltmer krocksäkra bilar introducerades, som de stora stegen togs. Det var inte förbättringar på marginalen.

”Jag tror att man vill ha ett enkelt budskap.”

Även politiken är förstås ofta medskyldig och pådrivande i den här utvecklingen. Man vinner sällan val på att peka på det komplexa.

– Jag tror att man vill ha ett enkelt budskap. Det kan vara ett politiskt budskap eller ett budskap baserat på ens egen oro och funderingar. Då får man större genomslagskraft än om man ger rådet att undvika att ta för stora doser, säger han.

– En annan faktor är de sociala medierna. Där kan man påstå vad som helst utan att ha någon som helst bevisning för att det stämmer.