VALET 2026

”Näringslivet får inte bli Harpsundsdemokrater”

Även om det i nuläget är oklart vilken regeringskonstellation Sverige kommer att få, visar valresultatet att en bred majoritet vill värna det senaste kvartsseklets marknadsliberala reformer. Näringslivet måste fortsätta sitt arbete med att högljutt försvara grunderna i svenskt välstånd, skriver krönikören Bean Khalil.

Plötsligt kom det. Ett rikslarm från näringslivet. Mitt i valrörelsens slutskede gick åtta av Sveriges tyngsta företagsledare ut i DN Debatt och varnade för vad vänsterpartiernas ekonomiska politik skulle få för konsekvenser. Enligt skribenterna stärks inte svensk konkurrenskraft av försvårade möjligheter att spara, investera och driva företag.

Och självklart har företrädarna för Nordstjernan, Investor, Lundbergs, Spotify med flera rätt. Tillväxt möjliggörs av politiker som har insett värdet av entreprenörskap, aspiration och innovation. Inte av förmögenhetsskatter, statlig kontroll eller ingrepp i den fria prisbildningen.

”Denna samförståndsanda har dock mött kritik.”

Men det är inte innehållet som gjorde artikeln till en märkeshändelse – riskerna med en vänstersväng uppmärksammades trots allt flitigt under valrörelsen. Nej, det som skapade rubriker var att budskapet kom från så tunga namn. Näringstoppar brukar i regel hålla armlängds avstånd från den politiska debatten. Jämfört med sina kontinentala motsvarigheter håller svenska företagsledare huvudet kallt och samarbetar över ideologiska gränser.

Denna samförståndsanda har dock mött kritik. Under 50-, 60- och 70-talen växte en ohälsosam symbios fram mellan staten och kapitalet. I stället för att opinionsbilda och ta strid mot socialdemokratins socialiseringsiver åkte man i stället till statsministerns rekreationsbostad på Harpsund för att göra upp i ekonomiska frågor. Inte sällan fördes förhandlingarna samtidigt som statsministern och näringslivets företrädare sakta rodde fram i Harpsundsekan.

Ett avbrott från denna ”Harpsundsdemokrati” skedde på 80-talet. Då valde den stridbare chefen för SAF (en av föregångarna till Svenskt Näringsliv), Curt Nicolin, att ta strid mot löntagarfonderna. Det var vid den tiden inget självklart beslut – det fanns många runt styrelsebordet som fortfarande ville mejsla fram en uppgörelse med Socialdemokraterna.

”Den 4 oktober blev en vändpunkt i synen på det fria företagandets plats i Sverige.”

Men Nicolin vek sig inte. Den 4 oktober 1983 samlades runt 100.000 borgerligt sinnade företagare, tjänstemän och löntagare i Stockholm för att demonstrera mot förslag som innebar att företagens ägande gradvis skulle övergå till fackligt kontrollerade fonder. Även om demonstranterna inte lyckades hindra löntagarfonderna från att antas av riksdagen, kom mobiliseringen att förändra det politiska landskapet. Den 4 oktober blev en vändpunkt i synen på det fria företagandets plats i Sverige.

Bara några år senare avreglerade statsminister Ingvar Carlsson valuta, kredit- och kapitalregleringar. Därefter bröt regeringen Bildt upp en uppsjö av statliga monopol. I början av 2000-talet avskaffade Göran Persson arvs- och gåvoskatten innan Fredrik Reinfeldt gjorde sig av med förmögenhetsskatten och stärkte arbetslinjen. Och trots retoriken bröt Stefan Löfven aldrig riktigt från den tidigare förda politiken.

Under de fyra senaste åren har Tidöregeringen fortsatt i samma marknadsliberala anda. Skatter har sänkts, regelkrångel minskat och folksparande uppmuntrats.

”Förhoppningsvis blir valresultatet startskottet för en mobilisering som liknar den som skedde för drygt 40 år sedan.”

Sedan mitten av 1980-talet har riktningen i svensk ekonomisk politik alltid pekat mot liberalisering. En ordning som nu, efter oppositionens valframgång, kan vara på väg att hotas. Det är möjligen mot denna bakgrund som de åtta företagsledarna valde att vädra sin oro.

Förhoppningsvis blir valresultatet startskottet för en mobilisering som liknar den som skedde för drygt 40 år sedan. En vänster vars retorik alltmer påminner om 80-talets socialiseringssträvanden behöver möta ett frihetligt gensvar på samma sätt som då. Dagens företagsledare behöver nog inte marschera genom Stockholms gator, men väl måste de fortsätta redogöra för vilka konsekvenser en återgång till 80-talets ekonomiska modell skulle få för det svenska välståndet.

Det breda näringslivet ska med emfas fortsätta att säga nej till varje förslag som skulle minska den ekonomiska friheten. Man får inte åter bli Harpsundsdemokrater. När staten och kapitalet satt i samma båt blev nämligen ekonomisk stagnation ett svenskt signum.