FÖRETAGEN I VÄLFÄRDEN

”Som kund blir man alltid behandlad som en vuxen”

Att vara kund är synonymt med att bli behandlad som en vuxen. Det är dags att se fördelarna som följer med att vara just ”kund” och inte ”brukare”. Det skriver Maria Eriksson.

Ett ökat kundperspektiv skulle vara positivt för välfärdskonsumenterna. Men det visar sig att också de anställda tycks uppskatta ett ökat inslag av privata verksamheter.

”De äldre kan aldrig reduceras till kunder.” En insändare i en mellansvensk tidning. Två lokala socialdemokratiska politiker säger ”nej till ytterligare privatiseringar” inom äldreomsorgen. Exemplet är taget ur högen. Så där brukar det låta när privata utförare i välfärden kritiseras. ”Jag har inget emot att betraktas som en kund när jag köper en glass eller en prenumeration på en kommersiell streamingtjänst. Men är jag kund när jag till slut hamnar på ett äldreboende eller sätter mitt barn i en skola? Så borde det inte vara”, skrev till exempel Göran Greider i en ledare i Dalademokraten tidigare i år.

På vägen hem från inskolningen passerar vi IKEA och stannar för en fika. Och jag känner att jag växer ett par centimeter så fort vi kommit innanför dörrarna.

Men vad är det för fel på att vara kund? Hellre det än att reduceras till en av den offentliga sektorns anonyma ”brukare”.

Att bli förälder innebär en lång rad kontakter med olika välfärdsverksamheter. Det är BVC, folktandvård och förskola. Jag har fått barn, men upplever också att jag själv blir behandlad som ett barn. BVC-sköterskan talar långsamt, lägger huvudet på sned och ger mig utskrivna informationsblad som innehåller fler bilder än text. Förskolans inskolning följer en schemalagd process där det är pedagogerna, inte barn eller föräldrar, som bestämmer.

På vägen hem från inskolningen passerar vi IKEA och stannar för en fika. Och jag känner att jag växer ett par centimeter så fort vi kommit innanför dörrarna. Välkommen, säger en kvinna i företagets kläder. Vad skönt att bli behandlad som en vuxen, tänker jag, och så slår det mig att här är jag just en kund.

Bakom kritiken av ordet ”kund” ligger förstås en politisk värdering. De som hellre säger brukare eller medborgare ser privata inslag i välfärden som problematiska. Men hur kan det vara ett problem för ”brukarna” om de får större möjligheter att välja och att ställa krav?

Kundservice – föreställ er en sådan inom offentlig sektor – tar vänligt emot den matta som jag bestämmer mig för att lämna tillbaka, utan några förmanande ord. Öppet köp och rätten att reklamera är självklarheter i en butik. Tänk om det fungerade så inom vården…

I grunden handlar det om att den som vill sälja en vara eller tjänst har ett egenintresse av att erbjuda en så bra produkt som möjligt för att kunden ska komma tillbaka.

Kunden har alltid rätt, sägs det. I grunden handlar det om att den som vill sälja en vara eller tjänst har ett egenintresse av att erbjuda en så bra produkt som möjligt för att kunden ska komma tillbaka. Den attityden behöver vi mer, inte mindre, av inom offentlig verksamhet.

Intressant nog visar det sig att ett ökat marknadsinslag också uppskattas av dem som arbetar i välfärdssektorn. Tidningen Dagens Medicin har nyligen låtit ranka vilka arbetsplatser som sjuksköterskor helst vill jobba på. Endast en offentlig verksamhet återfinns på topp tio – Försvarsmakten. Resten är privata företag eller organisationer. Inga regioner eller kommuner hamnar i toppen.

Det här är förstås extra intressant med tanke på att det råder brist på sjuksköterskor. Att vara en attraktiv arbetsplats är avgörande för att locka till sig den personal man behöver – och därigenom kunna ge så bra vård som möjligt. Och det finns kanske ett och annat att lära av de kommersiella streamingtjänster som Göran Greider dömer ut. Sedan 2015 har Academic Work undersökt vilka som är de mest populära arbetsplatserna för unga. I toppen återfinns både IKEA och Spotify. Så varför inte avsluta med ett tankeexperiment: Vad skulle krävas för att äldreboenden, skolor eller vårdcentraler skulle hamna på den listan?