”Sällsynta jordartsmetaller – nästa frontlinje i kampen mellan säkerhet och miljö”

Kinas beslut att använda sina sällsynta jordartsmetaller som ett strategiskt vapen i handelskonflikten med USA får konsekvenser långt bortom de två stormakterna. Nu måste västvärlden hantera konflikten mellan miljöhänsyn och säkerhetspolitiska behov. Det skriver krönikören André Persson.

Minns ni Häger och Villius SVT-serie ” Fyra dagar som skakade Sverige”? Den dramatiserade Midsommarkrisen 1941, då Nazityskland krävde att få köra en stridande division genom Sverige, samma dag som anfallet mot Sovjet inleddes. Men relationen mellan Sverige och Tyskland under den här tiden handlade inte bara om transittrafik. Det handlade också om järnmalm. Under kriget exporterade Sverige omkring 10 miljoner ton malm per år till Tyskland, råvara som blev till stål för vapen, pansar och krigsindustri.

Jag kom att tänka på det häromveckan när Tidningen Näringsliv rapporterade om hur Kina använder sin dominans inom sällsynta jordartsmetaller som ett geopolitiskt verktyg i handelskriget med USA. Det är ett tydligt exempel på hur även gruvprodukter återigen har blivit ett geopolitiskt verktyg.

Under de senaste femtio åren har efterfrågan på sällsynta jordartsmetaller (Rare Earth Metals – REM), gått från att vara marginell till att bli avgörande för vår moderna livsstil. På 1970-talet användes de främst i färgämnen och bildrör. Idag är de oumbärliga i allt från smartphones och elbilar till vindkraftverk och avancerade vapensystem. I takt med att tekniken har krympt och kraven på prestanda ökat har behovet av REM exploderat, och med det, beroendet av Kina. Än en gång ställs västvärlden inför ett fait accompli och tvingas konstatera att man inte har sett om sitt hus på ett vitalt område.

”Kinas dominans resultatet av en målmedveten strategi.”

För Kinas dominans är inte en slump. Den är resultatet av en målmedveten strategi som tog fart redan under 1980-talet och intensifierades under 1990-talet. Genom statlig planering, generösa subventioner och en hög tolerans för miljömässiga kostnader har Kina byggt upp ett nästan monopol-artat grepp om den globala REM-marknaden. Och det handlar inte bara om gruvdrift; för det är i förädlingsledet som Kina verkligen har cementerat sin makt.

Att lokalisera och bryta mineraler är en sak. Men separation och bearbetning av REM är tekniskt komplicerat och oerhört miljöintensivt. Här har Kina gjort tunga investeringar för att kunna kontrollera hela värdekedjan, från utvinning till tillverkning av magneter, vilket gör landet oumbärligt även för nationer med egna fyndigheter.

Samtidigt har Kina använt sin REM-dominans som ett verktyg för att pressa råvarupriserna. Genom att översvämma marknaden med billiga metaller har man pressat ner priserna globalt och slagit ut konkurrenter, däribland Mountain Pass-gruvan i Kalifornien, som stängdes ner i början av 2000-talet på grund av olönsamhet och miljökritik. Där väst har bromsats av strikta miljölagar och långsamma tillståndsprocesser, har enpartistaten Kina inte behövt bry sig om protesterande miljögrupper och har således kunnat acceptera höga miljökostnader för att vinna industriell dominans,

”Väst kan svara och Sverige kan vara en del av det.”

Men nu sker ett skifte. Mountain Pass-gruvan har återuppstått. Sedan 2017 drivs gruvan av företaget MP Materials Corp., som med stöd av USA:s försvarsdepartement bygger upp en inhemsk försörjningskedja för REM. I juli 2025 investerade Pentagon 400 miljoner dollar i bolaget och blev största ägare; ett tydligt tecken på att REM inte längre är en fråga om industri, utan om nationell säkerhet. Gruvan producerar nu tiotusentals ton REM-koncentrat årligen och expanderar verksamheten till förädling och tillverkning av magneter. Målet är att minska beroendet av Kina, säkra material till stridsflyg, missilsystem och satellitteknik, och samtidigt möjliggöra grön innovation.

Här borde Sverige ha en roll att spela. Med fyndigheter i Kiruna och planer på förädling i Luleå finns potentialen att bli en europeisk spelare inom mineralförsörjning och kompetens. Men det kräver också att vi vågar ta diskussionen om hur miljöhänsyn skall vägas mot strategiska behov. För i den nya råvarugeografin är det inte längre råvarutillgången som avgör – det är viljan att agera. Och Sverige sitter på en strategisk nyckel. Upptäckten av Per Geijer-fyndigheten i Kiruna, den största kända reserven av sällsynta jordartsmetaller i Europa, har placerat oss mitt i den globala kampen om framtidens råmaterial. Men här bör också Norra Kärr nämnas, ett ovanligt fynd av sällsynta jordartsmetaller, främst i bergarten grännait. Trots att tillstånd nekades 2021 fortsätter Greenna Mineral (tidigare Tasman Metals) att driva projektet vidare i hopp om att få starta gruvdrift.

Tillsammans med planerade förädlingsanläggningar i Luleå och nya processer i Malmberget har Sverige potential att stå för upp till 18 procent av Europas behov av REM. Det är inte bara en industriell möjlighet för Sverige, det är en potentiell geopolitisk rollförändring.

”Potential inte samma sak som inflytande.”

Sedan våren 2025 har dessa projekt fått strategisk status inom EU:s Critical Raw Materials Act. Det innebär snabbspår vad gäller tillståndsprocesser, samordnad finansiering och politiskt stöd för att bygga en komplett värdekedja; från gruva till magnetfabrik, inom Sveriges gränser. LKAB:s anläggning i Luleå är redan under uppbyggnad och väntas vara i drift 2026, med fullskalig produktion i början av 2030-talet. Samtidigt pågår miljöbedömningar och samhällsdialoger, vilket visar att Sverige vill gå i täten för hållbar gruvverksamhet.

Men potential är inte samma sak som inflytande. För att Sverige ska bli en verklig aktör krävs att vi agerar med samma strategiska skärpa som Kina gjort i decennier. Det handlar om att snabba på tillståndsprocesser utan att tumma på miljökraven, att investera i avancerad förädlingsteknik och att bygga upp kompetens inom kemiteknik, materialvetenskap och återvinning. Det betyder också skapandet av långsiktiga partnerskap, både inom EU och med transatlantiska allierade, allt för att säkra efterfrågan och integrera Sverige i försörjningskedjor för försvar, energi och teknik.

Sverige har redan visat att vi kan kombinera industriell utveckling med miljömässigt ansvar. Gott så. Men nu måste vi visa att vi också kan kombinera det med geopolitisk handlingskraft. För i en värld där Kina kontrollerar upp till 90 procent av den globala förädlingskapaciteten, räcker det inte att ha tillgång till metallerna. Vi måste också kunna ta dem hela vägen till marknaden.

”En säkerhetspolitisk syn på gruvnäringen.”

Det kräver en ny typ av industripolitik. En politik som inte bara fokuserar på tillväxt, utan också ser vikten av strategisk motståndskraft. En vidare syn där gruvor ses som en del av säkerhetspolitiken, inte bara som en miljöfråga. Det kräver också en politik som vågar ta ställning när intressen kolliderar; mellan lokal påverkan och global nytta, mellan kortsiktig opinion och långsiktig suveränitet. Vägen framåt borde därför präglas av snabbare tillstånd utan att för den skull sänka miljökraven.

EU:s Critical Raw Materials Act ger projekt som LKAB:s i Kiruna och Luleå rätt förutsättningar, men det krävs mer. Renare utvinning, grön kemi och cirkulära lösningar som återvinning och urban mining måste upp i skala. Lokalsamhällen skall vara med från start. Förtroende byggs med jobb, transparens och respekt för naturen. Och för att lyckas fullt ut måste väst samordna sig, med gemensamma standarder och strategier mellan EU, USA och allierade. Om Sverige lyckas, blir vi inte bara en leverantör av kritiska metaller. Vi skulle kunna bli en grundpelare i Europas råmaterialsuveränitet. En aktör som kan bidra till att bryta Kinas dominans och bygga en mer motståndskraftig, demokratisk och hållbar försörjningskedja för framtidens teknologi.

Med hållbar gruvdrift, tydlig styrning och teknisk spets kan länder som Sverige visa att det går att säkra kritiska mineraler utan att tumma på värderingar. Det är inte bara möjligt. Det är nödvändigt. Och för den som vill förstå hur svårt det är att fatta rätt beslut under press rekommenderar jag Häger & Villius dramadokumentär på SVT Play. Den påminner om vad som står på spel när tiden rinner ut.